Kommissarie Marquanteur och den galne kollegan: Frankrike thriller

By Alfred Bekker

av Alfred Bekker



Jeannot Duval, chef för en polisstation i Marseille, blir galen och flyr som krypskytt tills han skjuts ihjäl av en kollega. Vem har drogat Duval i förväg? Är det en hämnd från den organiserade brottsligheten eller ligger det mer bakom? Utredarna Marquanteur och Leroc måste plötsligt utreda inom sina egna led.

Alfred Bekker är en välkänd författare av fantasyromaner, deckare och ungdomsböcker. Förutom sina stora bokframgångar har han skrivit många romaner för spänningsserier som Ren Dhark, Jerry Cotton, Cotton Reloaded, Kommissar X, John Sinclair och Jessica Bannister. Han har också publicerat sig under namnen Jack Raymond, Robert Gruber, Neal Chadwick, Henry Rohmer, Conny Walden och Janet Farell.

• Language: Svenska
• Publisher: Alfredbooks
• Release date: May 13, 2024
• ISBN: 9783745237948

Book preview

Upphovsrätt

En CassiopeiaPress-bok: CASSIOPEIAPRESS, UKSAK E-Books, Alfred Bekker, Alfred Bekker presents, Casssiopeia-XXX-press, Alfredbooks, Uksak Sonder-Edition, Cassiopeiapress Extra Edition, Cassiopeiapress/AlfredBooks och BEKKERpublishing är imprints av

Alfred Bekker

© Roman av författaren

© detta nummer 2023 av AlfredBekker/CassiopeiaPress, Lengerich/Westfalen

De fiktiva personerna har inget att göra med verkliga levande personer. Likheter mellan namn är slumpmässiga och oavsiktliga.

Alla rättigheter förbehållna.

www.AlfredBekker.de

[e-mail]

Följ oss på Facebook:

https://www.facebook.com/alfred.bekker.758/

Följ oss på Twitter:

https://twitter.com/BekkerAlfred

Få de senaste nyheterna här:

https://alfred-bekker-autor.business.site/

Till förlagets blogg!

Håll dig informerad om nya utgåvor och bakgrundsinformation!

https://cassiopeia.press

Allt som har med fiktion att göra!

1

Vid något tillfälle, kanske i en annan tid, var känslor något som kom över dig.

Känslorna kunde överväldiga dig. De bara fanns där. Bra känslor och dåliga känslor.

De kom och gick, utlöstes av bra och dåliga upplevelser eller av andra människor och deras sätt att möta oss.

Eftersom känslorna bara kom och gick som dåligt väder var det vanligt och artigt att fråga medkännande: Hur mår du?

Psykologer och andra hjälpande yrken kom sedan med en något överlägsen version av detta: Hur mår vi idag?

Men någon gång har synen på känslor i vårt samhälle förändrats.

Kanske var det vid den tiden som det sändes en reklamfilm på TV som lät så här: En kvinna tar en dusch. En röst frågar: Hur vill du känna dig idag? Och sedan visades ett urval av olika typer av duschgel, som antogs få dig att känna dig på ett visst sätt.

Hur vill du känna dig idag?

Förväntningen att en duschgel ska räcka som ett kemiskt stöd för goda känslor är förmodligen en av de överdrifter som används i reklam. Men frågan i sig är intressant. Hur vill du känna dig idag? - och inte: Hur känner du dig idag?

Goda känslor som något du har rätt till, inte som en kraft som övervinner dig.

Och om de goda känslorna inte infinner sig av sig själva får man helt enkelt hjälpa dem på traven.

En duschgel är sällan tillräcklig som stimulerande medel.

Har du någonsin funderat på vad som skulle hända om du inte kunde tänka klart? frågade jag min kollega François Leroc. Vi hade lyckats bli klara med arbetet lite tidigare den här gången. Det hände inte så ofta. Men den här gången gjorde det det - och vad hade vi gjort då?

Vi gick till en fiskrestaurang. Den ligger i hamnområdet och ska enligt uppgift servera den bästa rödspättan i hela Marseille. De säger också att det bara är originalrecept från Marseille som tillagas där. Sättet som rödspättan på min tallrik tillagades på verkade dock ganska bekant. Den smakade bra, men jag förstod inte vad det var som skulle vara originellt Marseille med den.

Men hela grejen var nog ändå inget annat än ett slags marknadsföringsstunt.

Och när det gäller François Leroc och mig fungerade det också.

Vi var ju trots allt här.

Och vem tillbringar du den extra fritiden med?

Återigen med en kollega. Men det beror nog på att man egentligen inte har något privatliv i vårt jobb. Åtminstone inte ett som är värt namnet.

Det är bara så det är.

Du går någonstans med kollegor.

Annars skulle du inte känna någon.

Hur ska jag kunna förstå din fråga, Pierre? frågade François mig och rynkade pannan. Att inte längre tänka klart... Vad menar du? Tills vi blir dementa? Jag hoppas att det fortfarande är ett tag kvar.

Det kan gå fortare än du vill, sa jag.

Ja, ja, men...

Någon häller något i ditt glas, någon slags drogcocktail som kanske gör dig ganska rolig till en början, och sedan kanske ingenting någonsin blir sig likt igen.

Ställ dig inte mot väggen, Pierre!

Det kan hända!

Ja, det stämmer.

Eller så upplever man något och kan inte bearbeta det ordentligt, och efteråt är ingenting som det var.

Pierre, oavsett vad som händer..: Det blir aldrig samma sak efteråt. Det är universums lag eller något: tiden går alltid i en riktning. Om jag äter den här rödspättan kommer jag att vara så mätt efteråt att jag inte kan äta något annat. Ingenting är som det var förut. Jag kommer inte att vara hungrig igen förrän i morgon bitti. Om ens överhuvudtaget.

Det är en annan sak, François.

Nej, det är inget annat. Det kan vara så att det vi gör är farligt. Det kan också vara så att någon spiller något i vårt kaffe och att vi blir utslagna efteråt. Sådant händer. Men värre saker händer andra, och vi kan inte bara sluta med det vi gör för att det inte är helt säkert.

Det är inte det jag menar, sa jag.

Vad vill du komma fram till, Pierre? Att droger är farliga? Det vet vi ju alla. Det är bara det att de som borde vara särskilt uppmärksamma på det skiter i det och tar dem ändå - och blir förvånade över att substansen förvandlar dem till galna zombies.

François var tydligen mycket aggressiv med dagens mått mätt.

Inte för att han vanligtvis var en sömntuta, men jag hade sällan sett honom så engagerad i en diskussion.

Min poäng var att ingen av oss har allt under kontroll, François, sa jag till slut. Oavsett hur väl vi tror att vi har kontroll.

Kanske, säger François. Men jag har inte för avsikt att testa det i mitt fall.

Mitt namn är Pierre Marquanteur. Jag är kommissarie och ingår i en specialenhet baserad i Marseille som går under det något besvärliga namnet Force spéciale de la police criminelle, eller FoPoCri i förkortad form, och som huvudsakligen arbetar med organiserad brottslighet, terrorism och seriebrottslingar.

De allvarliga fallen.

Ärenden som kräver extra resurser och kompetens.

Tillsammans med min kollega François Leroc gör jag mitt bästa för att lösa brott och avveckla kriminella nätverk. Man kan inte alltid vinna, säger Monsieur Jean-Claude Marteau ofta. Han är Commissaire général de police och därmed chef för vår specialenhet. Och tyvärr har han rätt i detta uttalande.

Monsieur Marteau är ändå en mycket speciell kille.

Man kan inte riktigt förstå sig på honom.

Han är den förste som kommer till kontoret på morgonen och den siste som går på kvällen. Jag undrar hur han orkar med det.

Han verkar ha ett särskilt lågt sömnbehov. Det finns ingen annan förklaring. Han förlorade sin familj i en attack av gangsters, och det driver honom. Det är därför kampen mot brottsligheten är så viktig för honom. Kanske viktigare än för oss alla. Det kan jag verkligen förstå. Dagen för attacken var förmodligen också en av de där stunderna då ingenting någonsin blir sig likt igen. Åtminstone inte för Monsieur Marteau.

Sedan dess har han haft en mycket speciell rastlöshet som jag aldrig har märkt hos någon annan människa.

Jag tror att det måste finnas människor som han. Annars skulle vi aldrig göra framsteg med en så svår uppgift. Det krävs en enorm ansträngning för att uppnå ens de minsta framsteg.

Ibland, när herr Marteau tittar eftertänksamt ut genom sitt kontorsfönster, med skjortärmarna uppkavlade som vanligt, undrar jag om han inte ibland tänker att allt har varit förgäves trots allt. All ansträngning, all strävan. Jag tror att han har dessa depressiva stunder, även om han aldrig skulle låta dem komma ut. Bara de som känner honom mycket väl kan känna igen dem, och jag tror att jag känner Monsieur Marteau väl.

Marseille, köpcentret Trouvaille...

Jeannot Duval stapplade in i köpcentret. Hans ögon var vidöppna. Som i en frenesi. Han knuffade omkull ett ställ med vykort som ramlade i golvet. Flera förbipasserande vände sig om för att titta på honom.

En galning.

Det måste vara det första intrycket för alla som såg honom nu.

Duval knäppte upp första knappen på skjortan och sedan slipsen med vänster hand, medan höger hand sträckte sig under kavajen och drog fram en pistol. Svettpärlor glittrade på Duvals panna.

Hans ansikte såg ut som en vanställd grimas.

Han gav ifrån sig ett dovt, knappt mänskligt ljud.

Han snurrade nu runt, kämpade synbarligen för att hålla balansen, och avlossade tre skott i snabb följd med sin pistol. Flera skrik hördes.

Duval avlossade ett nytt skott.

Och en till.

Hjälp! ropade någon.

Tidningsförsäljaren duckade bakom sin disk precis i tid innan flera kulor sköt över honom