Ryssland utan Putin: Friare, fredligare och rättvisare

By Stig Fredrikson

Hur skulle Ryssland se ut utan sin auktoritära ledare? I "Ryssland utan Putin" skildrar Stig Fredrikson hur Putins styre är uppbyggt och hur en framtid bortom Putin skulle kunna se ut.
Vladimir Putin har styrt Ryssland med järnhand i drygt tjugo år. Under hans regim har landet utvecklats mot mer förtryck och statlig kontroll. Utrikes har Putin fört en offensiv och militant politik. Putin kommer vilja sitta kvar på makten så länge han kan, men finns det ändå hopp om ett mer demokratiskt Ryssland efter honom? Den nya generationen har svaren.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 24, 2024
• ISBN: 9788727079745

Book preview

Stig Fredrikson

Ryssland utan Putin

SAGA Egmont

Ryssland utan Putin

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2019, 2024 Stig Fredrikson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727079745

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Ingrid

FÖRORD

M in utgångspunkt för den här boken har varit att Ryssland är värt ett bättre öde än att styras av en auktoritär och korrumperad president och makteliten runt honom.

De allra flesta av de 144 miljonerna i Ryska Federationen skulle ha det mycket bättre om de hade en ledning som tänkte mer på medborgarnas välstånd än på sitt eget. Ryssland är ett land med så enorma rikedomar och naturtillgångar och så mycket talang och skaparkraft att det skulle kunna vara en ekonomisk stormakt, och inte endast en militär, om bara resurserna användes klokare och mer rättvist. I stället är Ryssland i dag ett av världens mest ojämlika länder.

Att kritisera Vladimir Putin för att han fört in Ryssland på fel kurs är inte detsamma som att kritisera Ryssland eller det ryska folket. Det är fel att sätta likhetstecken mellan Kreml och Ryssland. Tyvärr är den officiella ryska inställningen i dag att kritik av exempelvis den aggressiva ryska utrikespolitiken de senaste tio åren är liktydigt med att vara Rysslandsfientlig. Därför är det viktigt att klargöra att det går alldeles utmärkt att kritisera den ryska ledningen och samtidigt älska Ryssland och ryssar. Och att från svensk och europeisk sida fortsätta hålla kontakt med och understödja civilsamhället i Ryssland, trots de ryska myndigheternas officiella inställning som går ut på att försvåra sådana kontakter och skapa misstänksamhet om västs avsikter och göra ryska frivilligorganisationer till svikare av fosterlandet.

För världen utanför Ryssland, och även för oss i Sverige, har det skapats en allt starkare känsla av fara och ökad spänning genom att Ryssland leds av en president som vill återge sitt land samma stormaktsställning som Sovjetunionen hade. Putin tycks leva med den världsbild som var förhärskande under det kalla kriget. I sin strävan att öka Rysslands makt och inflytande försöker han undergräva de västliga demokratierna genom att stödja auktoritära ledare och högernationalistiska krafter där.

Tänk så mycket bättre Ryssland skulle ha det utan en ledare som är nostalgisk efter en värld som upphörde att existera för mer än ett kvarts sekel sedan. Det här är ett försök att beskriva hur Ryssland under Putin ser ut i dag. Men också ett försök att beskriva hur Ryssland utan Putin skulle kunna se ut.

Jag har byggt mitt porträtt av Vladimir Putin och den regim han företräder, helt på öppna källor. Det är inga hemligheter vem han egentligen är, trots den tillrättalagda bild som PR-maskineriet runt honom har skapat. Det finns många hedervärda forskare och skribenter både i Ryssland och i väst som framgångsrikt har tagit sig in bakom det officiella retuscherade porträtt som hänger i tusentals kontor över hela Ryssland. Ändå tycks det mig som om omvärlden alltför ofta glömmer bort vem vi har att göra med när vi möter Vladimir Putin. Alltför ofta lyckas han utnyttja sin förmåga att manipulera sin omgivning. Här vill jag överlämna till läsaren min bild av honom och av ett annat bättre Ryssland.

Jag vill tacka min förläggare Trygve Carlsson som från början uppmuntrade och stödde även detta bokprojekt. Och jag vill tacka min redaktör Eva Sjöström som funnits vid min sida ända sedan jag började skriva om mina år i Moskva som kurir åt Alexander Solzjenitsyn och som tog sig an också denna bok. En bättre och noggrannare redaktör kan ingen författare önska sig.

Näsbypark i maj 2019

Stig Fredrikson

KAPITEL 1.

EN DAG I VLADIMIR VLADIMIROVITJS LIV

D et var den 11 december 2018. Kanske var det en helt vanlig dag på jobbet för Vladimir Vladimirovitj Putin.

Men för den som den här dagen hade tillfälle att iaktta den ryske presidenten på nära håll var det en ovanlig dag eftersom den gav en chans att studera hur han styr Ryssland. Putins maktutövning handlar om att ha så mycket personlig kontroll som möjligt över det som händer i hans väldiga rike. Därför vill han gärna visa handlingskraft och delta i aktiviteter på en lång rad områden. Hans metod har kallats manuell styrning. Nu när Putin har suttit snart tjugo år vid makten gäller det dessutom för honom att demonstrera att de har fel som antyder att han börjat tröttna. Så den här dagen visade Putin som vanligt hur aktiv han är. Det är hans sätt att behålla kontrollen.

På förmiddagen deltog Vladimir Putin i en minneshögtid för Ljudmila Aleksejeva, den ryska människorättskampens legendariska veteran som avled 91 år gammal. Hon var med och grundade Moskvas Helsingforsgrupp redan på 1970-talet och kämpade därefter outtröttligt för att makthavarna skulle följa de bestämmelser om respekt för mänskliga rättigheter som skrevs in i Helsingforsavtalet 1975.

Hon tvingades i exil och bodde många år i USA men återvände till Moskva efter Sovjetunionens upplösning. Hon ansåg att en dialog med de styrande var bästa sättet att arbeta för frigivning av politiska fångar, samtidigt som hon fortsatte att gå ut i demonstrationer mot de inskränkningar i medborgerliga rättigheter som Putinregimen införde. Hon blev brutalt misshandlad av kravallpolisen Omon när hon i hög ålder deltog i en protest för att få regeringen att respektera sin egen författning.

När hon fyllde 90 år i juli 2017 kom Putin hem till henne och gav henne champagne. Hon uppmanade honom att benåda en fängslad dissident, men fick aldrig något svar hon var nöjd med.

Till minneshögtiden i Journalisternas hus kom Putin med en bukett röda rosor som han lade ned vid kistan. Han satte sig en kort stund hos de anhöriga och lämnade sedan salen, utan något uttalande. Men hans talesman Peskov sa att presidenten värderade högt Aleksejevas insats för civilsamhället i Ryssland.

Kanske var deltagandet ett sätt för Putin att visa att han vågade sig in även i motståndarlägret. Fräckt och cyniskt, tyckte några av representanterna för medborgarrättsrörelsen. Anmärkningsvärt var också att samtidigt med minneshögtiden satt en av Aleksejevas äldsta vänner, Lev Ponomarjov, fängslad. Den 77-årige Ponomarjov fick 16 dagars fängelse för att ha organiserat en icke tillåten demonstration via Internet. Det handlade om en protest till stöd för två grupper med tonåriga ryssar som anklagats för uppmaning till extremism.

Domen mot Ponomarjov väckte stor uppmärksamhet, med tanke på hans höga ålder och med tanke på att grupperna som Ponomarjov ville stödja var både marginella och harmlösa för den ryska staten.

Men Ponomarjov, som sedan många år leder organisationen För mänskliga rättigheter, kunde alltså inte närvara vid minneshögtiden för Ljudmila Aleksejeva. Ändå hade hans vänner framfört vädjanden till Putin om att ingripa för att låta Ponomarjov få hedra sin vän och kollega.

Från Journalisternas hus for Putin till invigningen av en Solzjenitsynstaty i centrala Moskva. Det var på dagen 100 år sedan Nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn föddes. Han utvisades från Sovjetunionen 1974 efter det att hans bok Gulagarkipelagen publicerats i väst. Därefter levde han i tjugo år i exil, det mesta av den tiden i Vermont i nordöstra USA. 1994 flyttade han och hans familj tillbaka till Ryssland. Fram till sin död 2008, nästan nittio år gammal, bodde Solzjenitsyn i byn Troitse-Lykovo strax utanför Moskva.

Solzjenitsyn var lika hård i sitt fördömande av sovjetregimen som av Jeltsinårens demokratiförsök. Därför gav han sitt stöd och sin uppskattning till Vladimir Putin som president eftersom han ansåg att Putins auktoritära styre återgav nationen tron på sig själv och ställningen som stormakt. Och så länge Solzjenitsyn levde var Putin inte sen att i olika sammanhang hänvisa till honom som ett moraliskt föredöme för det ryska folket.

Det har gått mer än tio år sedan Solzjenitsyn dog, och det är givetvis meningslöst att spekulera i vad han skulle ha tyckt om de senaste årens Putinstyre. Men även om Solzjenitsyn till sin död stödde Putins försök att få Ryssland på fötter igen, är jag inte övertygad om att Solzjenitsyns och Putins visioner om hur Ryssland borde styras var identiska. Solzjenitsyn trodde att Ryssland skulle utvecklas bäst med ett stort mått av lokalt självstyre och makt hos de regionala valda församlingarna.

Solzjenitsyn trodde på något slags gräsrotsdemokrati, medan Putin under sin tid vid makten har visat att i Ryssland ska makten vara koncentrerad till Moskva och att alla för nationen avgörande beslut fattas av en stark centralmakt med presidenten vid rodret.

För Putin var det en självklarhet att hedra Solzjenitsyn och medverka vid invigningen av Solzjenitsynmonumentet, vilket blev kulmen på firandet av 100-årsjubileet i Moskva. Dessutom arrangerades en tre dagar lång litterär konferens, med bidrag från Solzjenitsynforskare från en lång rad länder, och på Tjechov-teatern MChAT i Moskva ordnades en helkväll med läsning ur brev och skrifter av Solzjenitsyn. Till slut invigdes ett Solzjenitsynmuseum i den lägenhet där hans hustru Natalja Solzjenitsyn bodde på 1970-talet och från vilken Solzjenitsyn med våld fördes bort 1974 för att landsförvisas.

Vid Tagankatorget i centrala Moskva finns ett bibliotek och forskningscenter som kallas Huset för Ryssland i utlandet och som numera är omdöpt efter Alexander Solzjenitsyn. Gatan intill heter sedan några år Solzjenitsyngatan. Den hette tidigare Stora kommunistgatan.

I början av Solzjenitsyngatan står den nya statyn, där Solzjenitsyn är avbildad i helfigur i brons. Han är klädd i en enkel utanpåskjorta, har armarna bakom ryggen och blicken riktad rakt framåt. På ena sidan av sockeln i granit syns huvudpersonen i boken En dag i Ivan Denisovitjs liv, fången Sjuchov, när han utför sitt dagliga murararbete i lägret. På den andra sidan av sockeln sitter Matrjona, från novellen Matrjonas gård, på en bänk i sin stuga. Monumentet har ritats av skulptören Andrej Kovaltjuk som vann en öppen tävling dit fler än 70 konstnärer från hela Ryssland skickade in förslag.

Vladimir Putin höll ett kort tal där han hyllade Alexander Solzjenitsyn som vår enastående landsman, författaren, tänkaren, krigsveteranen som deltog i det stora fosterländska kriget och som var en sann rysk patriot.

Han påminde