I skuggan av Pinochet: Minnen från motståndskampen mot diktaturen i Chile

By Ann Stödberg

Kuppen i Chile 1973 gav upphov till en motståndsrörelse som författaren deltog i. Berättelsen utgörs av minnen från den aktuella tiden och sammanfattar händelseförloppet i motståndsrörelsen med tonvikt på åren omedelbart efter kuppen. Historien kompletteras med en kort översikt över den politiska utvecklingen i Chile de sista femtio åren.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 8, 2023
• ISBN: 9789180804141

Ann Stödberg

Uppvuxen i Colombia, återvände Ann till Latinamerika med ett forskningsstipendium efter universitetsstudier i Sverige. Resan gick till Chile. Året var 1973 och militärkuppen som nyss ägt rum förändrade förutsättningarna helt. Ann bestämde sig att delta i motståndsrörelsen mot militärjuntan och blev medlem i den revolutionära vänsterrörelsen MIR. Efter några år i Chile blev hon tvungen att återvända till Sverige. Hennes yrkesval ledde henne därefter till att arbeta med utvecklingssamarbete med utvecklingsländer i Latin Amerika, Afrika och Asien under de kommande fyrtio åren.

Book preview

Innehåll

Förord

Inledning

Chile före Unidad Popular

Förberedelser

På väg

Santiago i december 1973

MIR och motståndsrörelsen

Första tiden

Motståndsarbetet på allvar

Snaran dras åt

»La clandestinidad« (tillvaron under jorden)

En kort frist

Sammandrabbningen i Malloco

Mina sista månader i Chile

Åter i Sverige

Operación Condor och decennierna därefter

Pinochets skugga

Slutord

Litteraturförteckning

Förord

Jag träffade Ann första gången på konferensanläggningen Kolle-Kolle utanför Köpenhamn våren 1973. Trots sin ringa ålder – hon var 22 – var hon redan doktorand med inriktning på kvinnor på den latinamerikanska arbetsmarknaden och hade inbjudits att deltaga i det konstituerande mötet för NOSALF, den av Nordiska rådet initierade Nordiska Samarbetskommittén för Latinamerika-forskning. Ann deltog med liv och lust i såväl de akademiska som organisatoriska och sociala aktiviteterna. Under det halva sekel våra vägar därefter korsats har jag ständigt påmints om hennes akademiska kunskaper, administrativa färdigheter och förmågan att med glädje och allvar kombinera rollen som flerbarnsförälder, kollega och vän. Och imponerats av den aldrig sinande törsten efter kunskap, nyfikenheten på livet och viljan till samhällsengagemang. Det är inte förvånande att Ann efter pensionering som mångårig forskningssekreterare och enhetschef på SAREC (Swedish Agency for Research Cooperation with Developing Countries) och representant för SIDA/Sida (Swedish International Development Agency) i Afrika, Latinamerika och Asien numera går kurser på Stockholms senioruniversitet, deltar i bokcirklar, är aktiv i sin bostadsrättsförening eller har folkliga förtroendeuppdrag som nämndeman samtidigt som hon ägnar ovanligt mycken tid åt sina framgångsrika och alltmer internationaliserade barn. När dessa rader skrives befinner sig Ann, typiskt nog, i Boston för att under några sommarveckor hjälpa sin dotter Isabel till rätta inför studier vid Harvard-universitetet.

Under de femtio år som gått sedan vårt första sammanträffande har jag också lärt känna Ann som en konsekvent feminist och revolutionär, i bägge avseenden en sann representant för den s.k. 68-generationen. Hennes intresse och engagemang för genusfrågor går som en röd – och jag menar röd – tråd genom livet, alltifrån studierna i ekonomisk historia vid Lunds universitet då vi träffades i Danmark 1973 till ordförandeskapet 2019 för Operation 1325, en paraplyorganisation grundad av flera svenska kvinno- och fredsorganisationer för att öka kvinnors inflytande i konfliktlösning och fredsprocesser.

Om Anns arbete, intressen och engagemang varit allmänt kända är det emellertid ytterst få som ens har en avlägsen aning om hennes bakgrund som aktiv i det underjordiska, väpnade motståndet mot militärdiktaturen under Augusto Pinochet i Chile 1973-76 och därefter från Sverige. Jag känner mig delvis skyldig till att Anns i sanning unika och spänningsfyllda tid tillsammans med ledningen för den chilenska Revolutionära Vänsterrörelsen (MIR – Movimiento de Izquierda Revolucionaria) nu för första gången återges av henne själv då jag i början av 2022 gav en glimt av händelserna i mina egenproducerade memoarer. Enligt Ann hjälpte de henne att ta bladet från munnen och skriva den text som här följer, inte minst för att för barn och barnbarn skall få en mer komplett bild av sin mamma, far- och mormor. Faktum är att det bland exilchilenare som kom till Sverige efter militärkuppen redan tagits initiativ att publicera Anns berättelse tillsammans med den om Svante Grände, den svenske prästsonen som i södra Chile också anslöt sig till MIR, efter kuppen tog sig över Anderna och sköts ihjäl av den argentinska militären i provinsen Tucumán i oktober 1975.

Ann hade 1973 fått medel att bedriva doktorandstudier kring kvinnor och arbetsmarknad i Chile och visade nu –i en situation då gränserna var stängda, men tusentals flydde förtrycket – inte den minsta tvekan att gå mot strömmen och ta sig in i landet. När vi sågs i Paris försökte jag och min franske studie- och reskamrat Charles och jag förklara hur befängd och farlig tanken var, men fick inte något gehör. Under våra samtal framkom det vidare att Ann, som var medlem i svenska Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), i Chile avsåg att kontakta Kommunistpartiet. Också på denna punkt sökte Charles och jag att avråda henne, med tillägget att hennes karaktär och ideologiska övertygelser naturligen skulle leda henne till MIR. Det var henne främmande, men sedan hon i december 1973 anlänt till Santiago de Chile dröjde det inte länge förrän hon kom i kontakt med MIR och efter ytterligare någon tid kom att stå rörelsens ledning nära. Från våra samtal på golvet i vår vän Danis lägenhet i Paris minns jag vidare att jag fick svaret på den fråga jag haft alltsedan KolleKolle, nämligen varför Ann talade flytande spanska. Det visade sig att hon var uppvuxen i Colombia. När Anns underjordiska liv i Chile kom att stå klarare för mig antog jag senare att hennes bakgrund varit till viss hjälp.

Anns redogörelse är uttömmande och kräver inga ytterligare förtydliganden. Utöver ovanstående subjektiva kommentarer om dagarna i Paris i september 1973 måste jag emellertid i detta korta förord ta tillfället i akt att såväl till henne som till hennes läsare avslutningsvis understryka min tacksamhet över att under ett halvt sekel ha kunnat räkna Ann Stödberg och fadern till hennes barn, MIR-ledaren Mario ’Juancho’ Espinosa, bland mina käraste vänner. År 2023 är det 50 år sedan jag träffade Ann. Vi lever nu i en helt annan värld. Men när jag läser hennes text kommer jag att tänka på en av Björn Afzelius sånger, den där han beskriver hur vi skulle ändra historiens gång: »Vi var klockorna i en avgörande tid. Gamla vänner, kom fram! Låt mej trycka er hand! Låt mej tacka för allt det vi gjorde! Vi var framtiden då, och våra segrar består, som dom gör när man gjort det man borde«.

Uppsala den 22 juli 2022

Tor Sellström

Inledning

Snart har det gått femtio år sedan militärkuppen i Chile, en av de blodigaste i Latinamerika. Av den anledningen finns det skäl att minnas det som hände, och framförallt minnas den modiga kamp som fördes i Chile mot militärens förtryck och som många år senare slutade i en återgång till demokrati. I det som följer ska jag återberätta det jag var med om 1973-1976, då jag deltog i motståndskampen under de första åren av diktaturen i Chile under Pinochet. Jag bygger det här dels på egna minnen, dels på brev, dokument och tidningsurklipp som jag bevarat och/eller fått tillbaka, och på uppgifter som jag fått av olika kamrater som också deltog i kampen. Jag är speciellt tacksam för Pedro Naranjo Sandovals faktagranskning och hänvisningar till dokument.¹ På spanska finns mycket skrivet om diktaturen och om motståndskampen men även en del på engelska och andra språk. Jag har använt mig av dessa artiklar och böcker samt akademiska uppsatser och olika chilenska offentliga utredningar om diktaturens offer och förövare, förutom MIRs egna dokument från den aktuella tiden. Fotografierna är både mina egna och från MIRs arkiv.

Bakgrunden till mitt engagemang i Chile och motståndsrörelsen var min barndom i Latinamerika och min studenttid i slutet på sextiotalet och början på sjuttiotalet. Mina föräldrar hade emigrerat till Colombia på en lastbåt 1954 med min bror och mig samt min åldriga mormor. Jag var tre år då. Skälet till att vi emigrerade var att min far hade rest mycket utomlands som internationell försäljningschef för ett stort svensk företag under åren efter andra världskriget, och sett vad han tyckte var stora möjligheter till att starta ett nytt liv utomlands. Han var ingenjör och mycket språkbegåvad, dessutom hade han en äventyrlig ådra. Under uppväxtåren i Colombia fick jag med egna ögon se fattigdom på nära håll, och hur stora klasskillnader ledde till omfattande orättvisor. I Colombia rådde också väldiga motsättningar på femtio- och sextiotalet mellan såväl bönder och jordägare, som mellan arbetare och överklassen. FARC gerillan var redan etablerad. På många plan identifierade jag mig som latinamerikan. När jag väl kom till Sverige som sextonåring var Vietnamrörelsen mycket stark och det påverkade oss som var gymnasister då, likaså Maj 68 i Paris. Den svenska vänstern växte till sig, inte minst i Lund där jag var student. Jag bodde där i ett vänsterkollektiv och deltog aktivt i politiska organisationer, bl.a. VPK och Revolutionära Kvinnoligan.

På universitet i Lund läste jag statskunskap, sociologi och framförallt ekonomisk historia. På den tiden var det endast inom ämnet ekonomisk historia som man kunde läsa om utveckling och underutveckling i det som då kallades tredje världen. Jag ville bättre förstå vad som lett till den samhällsutveckling i Latinamerika som jag upplevt som barn.

Under åren i Chile kände jag inte mina barns pappa, Juancho (Mario Espinosa Méndez) men jag lärde känna honom strax efter han kommit till Sverige. Juancho var kärnfysiker och hade gått med i MIR på sextiotalet. Juancho tillfångatogs 1974 och fick utstå mycket grym tortyr innan han så småningom landsförvisades och kom till Sverige.

Jag skriver för att mina barn och barnbarn ska få veta. Den här historien är en central del av både mitt och Juanchos liv i Chile och som de har rätt att känna till. Det är också en hyllning till de som gav sitt liv för ett fritt och rättvist samhälle i Chile, och ett bidrag till att deras historier inte skall glömmas. Jag vill därför också dela denna berättelse med de av mina vänner och kamrater som känner till den här tiden och som varit med i både motstånds- och solidaritetsarbetet.

Förutom vänskapen, har Tor och jag delat politisk uppfattning och engagemang; han stödde motståndskampen från Sverige och hade en tid under 1973-74 varit MIRs representant i Sverige. En månad efter att ha skrivit förordet till denna text gick Tor bort. Han hade då med en ojämförbar viljestyrka kämpat mot sin sjukdom i många år.

Stockholm, September 2022

---

1 Många av dessa finns i det elektroniska arkivet ArchivoChile (www.archivochile.com) som tillhör CEME, Centro de Estudios Miguel Enriquez

Chile före Unidad Popular

Det kan vara befogat att göra en kort tillbakablick av utvecklingen i Chile före militärkuppen. Chile ansågs länge vara en modell för demokrati i Latinamerika. På ytan fanns fungerande demokratiska institutioner; val hölls regelbundet, parlamentarism utövades, yttrandefrihet respekterades. Även om det till synes funnits en hög grad av stabilitet i det politiska systemet, har våldsamma klassmotsättningar under tidens lopp varit många, och svaret på dessa har varit förtryck. Militär och polis har gjort sig skyldiga till massakrer och övergrepp; man beräknar att tusentals dödats vid skilda tillfällen under nittonhundratalet innan militärkuppen 1973. Den kanske mest kända massakern var den vid skolan Santa María de Iquique i början av förra seklet då över två tusen chilenska, bolivianska och peruanska arbetare och deras familjer som begärde bättre arbetsoch levnadsförhållanden, kallblodigt sköts ihjäl av militären. Chile har alltså under hela sin moderna historia karakteriserats av dessa parallella tendenser; parlamentarism och förtryck² mot kraftfulla sociala rörelser.

Under sextiotalet ägde ett uppsving rum för vänstern och de sociala rörelserna i Chile mot bakgrund av ett växande missnöje med den höga arbetslösheten och den ekonomiska stagnationen. Den kristdemokratiska presidenten Frei Montalva (president 1964-1970) hade misslyckats med att genomföra