STÄNDIGT PÅ VÄG – ALLTID HEMMA: Ett liv mellan konflikt och harmoni

By Gert Nilsson

Författaren tar läsaren med på en resa från förkrigstidens Lundabygd och Romeleåsens sluttning över världen till pittoreska Ystad.
Vi får följa honom i hans strävan att genom studier nå sitt mål att bli präst. Studieintresset för honom sedan vidare till doktorandstudier och disputation. Resan går över församlingsprästens vardag till arbetet som rådgivare i Svenska kyrkans nationella arbete och som forskare på Svenska kyrkans forskningsavdelning, för att sedan, när pensionsåldern är inne, förena de båda kallelserna som församlingspräst och forskare.
Den skånska provinsialismen kompletteras med såväl nationella som internationella perspektiv.
Gert Nilsson är präst i Svenska kyrkan, docent i etik vid Lunds universitet och författare.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 7, 2022
• ISBN: 9789180276443

Gert Nilsson

Gert Nilsson är präst i Svenska kyrkan och docent i etik vid Lunds universitet. Han har gett ut ett antal böcker och artiklar i ämnena teologi och etik, senast Socialetik i Svenska kyrkan under 1900-talet (2020) samt diktsamlingen Hoppet genomlyser mörkret (2015).

Book preview

Innehåll

VEM ÄR JAG?

SÖNDAGSSKOLA, TRO, AVGÖRELSE

FRÅN BARN TILL VUXEN

MAGSÅR OCH ANNAT

Essä om barndomen

Kultur

Rättvisetänkandet börjar gro.

Vem är det som brummar?

Barnatro

Var det bättre förr?

UNGDOMSÅREN

JOHANNELUND

PREDIKANT

PRÄST

RONNEBY

PÅ VÄG – MOT LYCKAN OCH KATASTROFEN

VILLIE

SVENSKA KYRKANS CENTRALRÅD – 1 februari 1981-1984

NÄMNDEN FÖR DIAKONI-OCH SAMHÄLLSANSVAR 1985-1989.

NÅGRA FAMILJEMINNEN

ÅTER NDS

FAMILJEN

FORSKNINGSRÅDET 1990-2000.

FÖRSAMLINGSPRÄST IGEN

PEDAGOGISK VERKSAMHET

FORSKNING IGEN

PERSONLIGA DATA

VEM ÄR JAG?

Den femtonde oktober 1935, vid sjutiden på kvällen, såg jag dagens ljus på Lunds lasarett. Dagen var en tisdag. På grund av att förlossningen var svår för min mor fick vi stanna fjorton dagar på lasarettet innan vi fick komma hem till Dalby. Kanske insöp jag då den luft som gjorde att jag alltid skulle känna mig hemma i Lund, både när jag sedermera bosatte mig där, och när jag kommer på tillfälligt besök. När jag var en vecka gammal döptes jag och fick namnen Gert Erik. Min far höll mig till dopet, och eftersom min mor ansågs för svag att förflytta sig till platsen för gudstjänsten kunde hon inte vara med.

Jag var ett välkommet barn, äldst i en syskonskara som så småningom skulle omfatta fem barn. Mina föräldrar var unga, tjugosex respektive tjugotre år gamla, men erfarna genom hårt arbete redan från barndomen. Till denna erfarenhet hörde också att ha fått utstå förnedring och att ha blivit utnyttjade till övermått av arbetsgivare som betraktade arbetarbarn som sin personliga egendom, något som faktiskt hade visst stöd i lagen. Men om de var utnyttjade var de likväl inte kuvade.

Min mor har i sina tio böcker skildrat både hennes och min fars liv och sina föräldrars liv. Jag skall ändå, helt kortfattat, nämna något om mina far- och morföräldrar för att därigenom söka beskriva den bakgrund mot vilken mina minnen tar spjärn, samtidigt som min skildring också speglar sig i den tid vi lever i nu.

Farfar, Nils Jönsson, föddes i Vomb 1870. Han träffade Karna, min farmor, född 1875; de gifte sig och bosatte sig i Veberöd, först utanför och sedan i samhället. I Veberöd fanns ett tegelbruk och gatan som ledde dit hette Tegelbruksgatan. Där byggde de ett hus, ett parhus närmare bestämt, i röd tegel och med en härlig trädgård. Huset låg längs gatan, och på den andra sidan, nedanför trädgården låg uthusen och dasset. På gårdsplanen, utanför köksdörren, stod en pump.

Farfars far hade skaffat sig ett eget hus i Vomb och hyrde alltså inte bostad av någon av bönderna. Detta gjorde att han av de andra invånarna i byn fick namnet Huse, ett namn som farfar, far och jag själv skulle kallas för, även om det för fars och min del var övergående; ibland lekte jag med tanken att ta mig detta namn.

Farmor, född 1875, kom från Humlarödshus fälad, i en liten gård som senare skulle gå under namnet Lindkvistes, granne med den gård som senare under cirka femtio års tid skulle bebos av familjen Bengt Sjögren. Farmor berättade hur hon som barn sprungit på fäladen och då ofta sett ormar där.

Farfar arbetade på tegelbruket och blev tegelbrännare, ett yrke som han dock fick lämna efter en arbetsplatsolycka som gjorde honom lam i det ena benet. Men sjukpension var det inte tal om, utan han fick arbeta med andra arbetsuppgifter till dess han gick i pension på nittonhundrafyrtiotalet.

Som barn och helt ung var jag mycket hos mina farföräldrar. De hade fått nio barn, varav en dotter dog som tonåring i spanska sjukan. I mina farföräldrars hus bodde också min kusin Hedvig, född den 15 oktober 1925.

Min far och farbror Nils brukade under en del år, innan far blev tegelbrännare, äta sin medhavda matsäck hos farfar och farmor mellan klockan tolv och ett på dagen. Jag var där ibland också – en månad arbetade jag på sommarlovet på tegelbruket och gjorde då far och farbror Nils sällskap. Jag blev ofta åhörare till ett intressant samtal och en livlig debatt under dessa stunder. Farbror Nils tillhörde Eliförsamlingen i Malmö; denna församling hade en utpost, en bönegrupp, i Veberöd ledd av evangelist Herta Andersson och med Oskar och Syster Andersson som stöttepelare. Stundom handlade middagssamtalen om andliga frågor. Men allt mellan himmel och jord diskuterades. Även Farfar och jag hade ibland långa diskussioner, och i ungdomlig iver, eller kanske i ungdomligt övermod, drev jag teser som Farfar livligt protesterade emot.

En söndag när jag gick och läste till konfirmationen cyklade jag ut till Farmor och Farfar efter högmässan. Farmor stod ute i trädgården, och när jag kom sade hon lite förvånat: «Är mässan redan slut?» Utifrån mitt begränsade perspektiv svarade jag: «O, den varade en hel timme.» «En timme», sa Farmor, «det var vad bara predikan tog när jag gick och läste.» Nåväl, den unge konfirmanden har sedan dess fått andra perspektiv på gudstjänstens längd.

När vi bodde i Björkeröd kom Farfar en dag gående den cirka fyra kilometer långa vägen för ett besök hos oss, trots att han var förlamad i ena benet. Han måste då ha varit minst 73-74 år gammal. Han var bunden till sängen de sista levnadsåren. Farfar dog 1951. Begravningen var i Veberöds kyrka och jag minns att kusin Stig, klädd i militäruniform, höll ett vackert tal till Farfar vid graven. Begravningsmiddagen hölls hemma i Björkeröd. Jag minns att jag var så stolt att då för tegelmästaren, Bengt Jönsson, kunna visa upp mitt hem. På bisättningen efter Farfar var jag också med. Farfar stod lik i finrummet, och där samlades vi så till bisättningsandakt. Kistan fördes sedan till bårhuset. Det var ringaren, Gunnar Jönsson, som ombesörjde kistan och svepningen. Kyrkoherden Hugo Löfberg, som också var min konfirmationspräst, förrättade bisättning och begravning av Farfar och sedermera även av Farmor, Mormor och Morfar.

Farmor levde några år till och dog 1955. Begravningen hölls i Veberöds kyrka den 30 april 1955 och förrättades av kyrkoherde Hugo Löfberg. Minnesmåltiden hölls på Stora Hotellet. Vid graven hölls tal av min kusin Hanna Håkansson och av mig. Mitt tal hade följande formulering:

Farmor! Många år har nu förflutit sedan Du som adertonåring stod brud, då Du och Farfar knöto banden, banden som var så starka att endast döden kunde upprycka dem.

Svår och mödosam blev vandringen genom livet. Med mycket små medel och resurser fostrade ni upp en stor barnaskara som nu står här sörjande vid Er grav. Sjukdom och död härjade i ert hem, men ni kämpade tappert vidare. Ni lät era barn få det bästa här i världen: ett lyckligt hem med Mor och Far. Ni utförde tillsammans en bragd i det tysta.

Nu är ni borta båda men Ert minne skall alltid finnas kvar hos oss alla.

Tack Farmor för allt vad Du försakat och lidit för vår skull. För hårt arbete om dagarna, och om nätterna kunde Du få sitta timme efter timme med strumpkorgen eller symaskinen tills du domnade av trötthet. Och många äro de nätter Du vakat vid någon av Dina barns sjukbädd.

När Du nu efter fyra års skilsmässa från Farfar gått över till den andra sidan floden för att där återförenas med Farfar kan vi blott bedja: Så löna, Gud, vad vi ej förmådde. Det var Ditt frö hon sådde. Det är Din kärlek, den evigt höga, som speglar sig i en moders öga. Och därför känns som en sol gått ner när detta öga ej strålar mer. Amen. Tack för allt Farmor. Vila i frid. «Så tag nu mina händer och led Du mig Att saligt hem jag länder o Gud till Dig.»

Jag misstänker att jag fick hjälp och inspiration av Mor när jag förberedde talet. De sörjandes tack framfördes av mig, läser jag i dagboken.

Farfar och Farmor hade det fattigt, men jag var alltid välkommen till dem. De hade en veckotidning, och genom den fick jag min första kontakt med Astrid Lindgrens författarskap, då i seriform.

Farbror Kalle och faster Margit köpte sedan fastigheten, så jag fick komma dit även efter Farmors död.

Mormor var född 1875 och Morfar 1878. De hade tre döttrar och en son; min mor var nummer tre i syskonkedjan. Mormor kom från Rödde och hade utbildat sig till mösseskräddare. Morfar var född i Dörröd och hade gått på handelsskola i Malmö. Han arbetade i Malmö och Lund och hade ansvarsfulla arbetsuppgifter vid bland annat bygget av Lunds lasarett. Men tiderna förändrades, det blev arbetslöshet och Morfar tvingades att lämna sitt arbete för att i stället försörja familjen som ryktare vid bland annat Lögshögs gård i Rydsgård. När han arbetade i Malmö kom han hem på lördagseftermiddagarna med tåget till Veberöd och gick sedan den halv mil långa vägen till Dörröd., och på söndagen var det så dags för motsvarande resa åt andra hållet. När han hade fridag på Lögshög och skulle hem till Dörröd fick han gå hela vägen, cirka en och en halv mil i varje riktning.

En dag när jag kom hem från skolan fann jag Mor gråtande. Hon hade nåtts av den trista nyheten att Mormor hade drabbats av hjärnblödning. I tre år skulle hon sedan vara sängliggande innan hon dog 1952, skött av morfar med bistånd av hemsystern, S. Astrid. De bodde då i Dalby efter att många år tidigare ha sålt huset de byggt i Dörröd till moster Anna och morbror Nils.

En gång när jag var på besök hos mina morföräldrar fick jag en gammal familjebibel med träpärmar av Morfar. «Den är så tung så att man kan slå en tjur i skallen med den», sa Morfar, varefter Mormor protesterade och tyckte att det var ett vanvördigt tal.

En lördag när jag kom från skolan i Malmö, stannade jag till hos morföräldrarna och bjöds på en måltid. Mormor gav sedan följande kommentar till Mor, eller var det kanske till moster Anna, att jag hade ett gott bordsskick men att jag reste mig omedelbart efter måltiden i stället för att sitta kvar vid bordet ytterligare en stund – något som kanske var karakteristiskt för mig vid den tiden.

Jag tyckte mycket om mina morföräldrar. Även de var fattiga men varma och hjärtliga, mormor med sin praktiska syn på saker och ting och morfar som något av en drömmare, intelligent och vidsynt.

Morfar dog den 23 september 1953 på lillasyster Karins treårsdag. Han förberedde sig för att komma till Björkeröd men dog i sitt hem i Dalby.

Begravningarna efter morföräldrarna hölls också de i Veberöd och förrättades av kyrkoherde Hugo Löfberg. Efter Morfars begravning blev jag sänd till prästgården för att betala ett arvode till kyrkoherden, eftersom Morfar tillhörde en annan församling. Om jag minns rätt var Hugo Löfberg lite generad över att ta emot arvodet, men jag sade som det var att Mor och hennes syskon ville att han skulle ha det. Hugo frågade mig vad jag hade för framtidsplaner och jag svarade att jag ville bli präst. Han blev glad över svaret, och jag fick en liten folder om att läsa teologi, en folder som jag sedan bevarade och som blev en inspiration och uppmuntran när vägen tycktes lång och mödosam. När jag sedan kom in på Björkeröds mark stannade jag cykeln och böjde knä vid vägkanten och överlämnade mig åt Gud för att ledas av honom. Denna händelse skulle sedan hjälpa mig att hålla ut även om vägen fram till målet stundom syntes avlägsen. Samtidigt blev denna händelse något av att «tärningen är kastad» och att nu fanns det ingen återvändo. Märkligt nog fanns det personer i samhället som förespått detta, men jag hade inte lyssnat utan hade andra planer. Men när kallelsen kom på allvar kunde jag inte stå emot.

Jag började i skolan höstterminen 1942 och då i Björnstorps skola. Min första lärarinna hette Olivia Olsson och var född den 1 december men vilket år har jag inte i minnet. Jag hann att börja i andra klass också i Björnstorps skola, vi bodde då i Sjöbacken i Önneslöv. Dessförinnan hade vi bott i Dalby på tre ställen: I det «Lilla stället» vid Sandbyvägen, mina föräldrars första egna hem. Otur med djuren blev orsaken till att de tvingades sälja den lilla gården. Sedan vid Veberödsvägen, i ett hus där morbror Mauritz, moster Klara, John-Erik och Inger också bodde, och sedan i en statarlänga vid Kungsgården; mina föräldrar var inte statare, men de fick hyra en bostad på villkor att Mor hjälpte till med mjölkningen och att de också tog sig på betor. Där bodde vi grannar med faster Hanna och farbror August.

Till Björkeröd i Veberöd kom vi den 1 oktober 1943, detta Björkeröd som vi barn älskade och som Far trivdes med men, som jag senare förstod, var väl instängt för Mor som gick där hela dagarna när hon inte var ute på något arbete låg ju ensamt med skog och fälader på alla sidor. Men för oss barn var det en idyll. Det var i behov av reparation, så mina föräldrar fick många arbetsamma år med att sätta det i stånd. Elektriskt ljus fick vi inte förrän 1950, men, vilket under, det fanns rinnande vatten i köket i form av en pump vid vasken.

Vi var sex personer som flyttade in i Björkeröd: Far, Mor, jag själv som den äldste i barnaskaran, Ing-Britt (sedermera Kerstin), Hasse och Ulla födda 1909, 1912, 1935, 1938, 1940 och 1943. Sedermera skulle lillasyster Karin födas 1950. Förhållandet mellan oss syskon har alltid varit gott. När detta skriva finns endast Ulla och jag kvar i livet. När vi var små gjorde åldersskillnaden sitt till för att vi inte var så nära, men medan åren gått har vi kommit varandra mycket nära. Liksom förhållandet mellan oss barn och våra föräldrar. Jag har haft de bästa föräldrar man kan tänka sig.

Mina föräldrar hade längtat efter ett eget hem och köpt en tomt i Veberöd där de tänkt kunna bygga. Men samtidigt längtade Far efter en liten gård med jord och djur. Björkeröd var ett, som det hette, koställe. Man kunde ha en ko, eller två. Grisar och höns. Fyra tunnland mark hörde till. Men det förutsatte ett förvärvsarbete vid sidan om, vilket i Fars ställe betydde fortsatt anställning på Veberöds tegelbruk. Dessutom arbetet på det lilla lantbruket. Det blev slitsamma år för föräldrarna. Mor hade också en del att bestyra med småbruket, och dessutom betor och potatisplockning hos bönderna. Men de gladdes över att ha ett eget ställe. Jorden var från början kyrkojord, men de friköpte den sedan. De fick borgenshjälp till fastighetsköpet av Emil Helgesson, avlägsen släkting, och båda föräldrarna hade arbetat hos honom och Ingar. Till trädgården hörde också ett vinbärsland.

En bit in i andra klass började jag så i Veberöds skola och fick som lärarinna Märtha Eneroth, som milt men bestämt lotsade oss skolbarn igenom kursplanen. Jag minns att vi som hemläxa hade sextio tal två gånger i veckan. Den gamla småskolan, byggd 1899, är numera församlingshem i Veberöds församling. Jag tyckte om min lärarinna, och många år senare, ungefär fyrtio år, när jag arbetade på Svenska kyrkans Centralråd i Stockholm fick jag ett telefonsamtal med förfrågan om jag ville jordfästa henne, något som jag också med tacksamhet gjorde i Veberöds kyrka. Skolkamraterna jag fick i Veberöd var många och jag minns dem inte alla, men några står klart i minnet: Nils Persson, som dessvärre dog i en fallskärmsolycka när han gjorde värnplikten, Eskil Bengtsson, Nils Jönsson, Bertil Hansson, Sten Larsson, Kjell-Åke Persson, Alf Cyrén, Gösta Nilsson, Ingegerd Holmkvist, Inger Liljeroth, Inga-Britt Johansson, Berit Rosenkvist, Ingrid Persson (Ringdahl), systrarna Birgit och Gulli Olsson, Anita Olofsson med flera. I klassen under, det var fråga om en B1-skola, gick Jörgen Jeppsson, Karin Persson och Ingrid Magnusson. Ulla Lundin och Ingrid Möller skulle senare komma till. I fjärde klass, när jag gick i tredje, gick bland annat Lennart Olsson, Lars Christersson och Marianne Liljeroth.

I tredje och fjärde klass, i den «nya skolan», byggd 1931, hade jag Margot Lindskog som lärarinna, också henne tyckte jag om. Så kom då «storskolan», belägen i samma nya skola, och där hade jag Herman Nortorp som lärare i klasserna fem till och med sju. Far hade också haft Herman Nortorp som lärare, och det hände att han ibland råkade kalla mig för Sven. Jag tyckte om Nortorp som lärare, framförallt tyckte jag om hans pedagogik; han satt inte i katedern utan vid ett bord snett nedanför, när han undervisade. Han var en lysande lärare. Margot Lindskogs make, Allan, var också lärare, men honom hade jag endast i pappslöjd; i träslöjd hade jag Herman Nortorp. Lärare Nortorps hustru, Mian, var kantor, och henne skulle jag sedan som kandidat komma att tjänstgöra med många gånger under min studietid. Lindskogs barn, Agneta och Lars, har jag sedan träffat även i vuxen ålder i samband med hemvändargudstjänsterna i Veberöd.

Kyrkans ungdomsverksamhet bestod dels av scoutkårerna, dels av samlingar i prästgården hos Ebba och Hugo Löfberg och deras barn Stina