Lictor

By Mohammad Abedi

Lictor är en kort roman om de enda människorna som fortfarande lever i en grotta. De känner alltid skuggan av ett monster över sina huvuden. Boken har getts ut i USA, Frankrike, Italien, Kina, Iran, Norge och Sverige. Översättare av den svenska versionen av boken är Alex Haeger.


I början av denna korta roman läser vi:
Monstrets ankomst förändrade hur människor lever. Den påtvingade exilen till en stor, mörk och grym grotta och den medföljande segregationen var den mest avgörande av dessa förändringar.
Så fort människorna anlände till grottan, bestämde de sig för att reparera och bygga om de fuktiga väggarna som stank av mögel. Snart därpå så tog varje grupp över en del av grottan och möblerade och inredde sin del så som de önskade.
De fick tillåtelse att bo i grottan på ett villkor: ett mänskligt offer till monstret varje dag. Hjälplösa och desperata förstod människorna att de inte hade något annat val än att omfamna deras mörka öde och uthärda den plåga livet i utgjorde genom att böja sig för monstrets godtyckliga krav.
Det var nu länge sedan monstret dök upp. Bara ett fåtal människor återstod.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 24, 2021
• ISBN: 9789180078092

Mohammad Abedi

Mohammad Abedi är en iransk författare, forskare och översättare. Han studerar dramatisk litteratur vid Teheran University of Art and Architecture och är lärare i västerländsk filosofi och persisk litteratur. Några av Mohammad Abedis licenser och certifieringar: Forntida mästerverk av världslitteratur (Harvard University) Forntida filosofi: Aristoteles och hans efterföljare (University of Pennsylvania) Politikens moraliska grunder (Yale University) Effektiv altruism (Princeton University) Introduktion till filosofi (University of Edinburgh) Modern och samtida amerikansk poesi (University of Pennsylvania) Feminism och social rättvisa (University of California, Santa Cruz)

Book preview

Lictor

Lictor

Impressum

Lictor

skriven av Mohammad Abedi

översatt av Alex Haeger

Kapitel 1

Monstrets ankomst förändrade hur människor lever. Den påtvingade exilen till en stor, mörk och grym grotta och den medföljande segregationen var den mest avgörande av dessa förändringar.

Så fort människorna anlände till grottan, bestämde de sig för att reparera och bygga om de fuktiga väggarna som stank av mögel. Snart därpå så tog varje grupp över en del av grottan och möblerade och inredde sin del så som de önskade.

De fick tillåtelse att bo i grottan på ett villkor: ett mänskligt offer till monstret varje dag. Hjälplösa och desperata förstod människorna att de inte hade något annat val än att omfamna deras mörka öde och uthärda den plåga livet i utgjorde genom att böja sig för monstrets godtyckliga krav.

Det var nu länge sedan monstret dök upp. Bara ett fåtal människor återstod.

I den mörka skymningen satt Kaff i ett av grottans hörn. Med sitt ansikte begravt i händerna, tänkte han på morgondagen. Han ansåg sig själv både smartare och mer kapabel än de andra och därmed förtjänt av att överleva.

Uriah låg på sin gamla säng. Även han ansåg att han förtjänade livet. Trots att han nu var inne på sitt sjunde årtionde i livet, med hår vitt som snö, kände han ett rimligt och starkt begär att få leva.

Luke vankade av och an som en vakt på patrull med ögonen nere i marken. Han ville inte dö dagen innan sin trettiosjunde födelsedag. Han sökte ett sätt att kunna övertyga de andra överlevande. Russel låg på sängen med ögonen svullna av gråt. Han avskydde alla de andra överlevarna. Idag hade hans fru offrats till monstret. Eva städade och borstade sitt glänsande blonda hår. Hennes intuition hade sagt henne att det inte var hennes tur den här gången.

Martin lutade sig mot väggen och rökte en cigarett. Han var nästan säker på att de tänkte offra honom. Alla funderade på hur de skulle undvika att bli offrade. Alla höll de ett öga på varandra.

Kaff ställde sig upp, borstade av sina kläder och tog sig i kragen. Uriah satt på sängen. Luke satte sig ner på sin stol. Russell var fortfarande långt borta i sina tankar. Eve gick till sin säng och kröp ner. Martin slängde sin självrullade cigarett på golvet och släckte den med foten. Medan han gjorde detta, spanade han på de andra i rummet.

Det började bli skymma. Mörkret lugnade dem för stunden, tills tanken på det kommande solljuset slängde tillbaka dem i oro.

Kaff gick fram till bordet och satte sig på en av stolarna. Alla visste vad han tänkte göra. De tog alla plats kring det runda bordet, en efter en. Eve förblev sittandes i sin säng, Martin stod kvar vid väggen.

Luke såg på Martin.

Kom och sätt dig här med oss? sa Martin.

Vi vill bestämma vem som ska offras imorgon sa Uriah, medans tankarna for genom hans huvud.

Vi måste…

Välja? avbröt Martin. Spelar det någon roll? Vi kommer alla vara borta till helgen oavsett vad. Du kanske inte offras idag, imorgon eller i övermorgon, men du kommer vara borta när veckan är slut.

Jag tror vi borde välja den svagaste som offer, sa Kaff och lekte med sitt skägg.

Russell reste sig från sin stol, sneglade på Kaff och sa vem tror du är svagast?

Inget tvivel om saken, sa Kaff.  Han sa Eve! och pekade på henne.

Tystnad. Ingen hade namngett någon särskild hittills. Säkerligen hade alla ett namn i huvudet, men ingen hade vågat yttra sig. Eve blev plötsligt blek. Hon hade aldrig trott att någon skulle nämna henne som värd att offra. Hon slängde en utvärderande blick mot Luke. Hon ställde sig upp och gick till de andra vid bordet. Hon var oförmögen att yttra ett enda ord. Hon bara satt där tyst och väntade på vad de andra skulle säga.

Russell såg på