Sita dansar

By Jonny Martinsson

Sita dansar är en novellsamling om tio noveller, där författaren Jonny Martinsson skildrar sin bild av Indien, så som han sett och upplevt landet. Vissa av berättelserna är baserade på verkliga händelser medan andra utspelar sig i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Det gemensamma temat är den indiska subkontinenten med dess kulturrikedom, religioner och människor, men också orättvisorna och lidandet. Återkommande är kvinnor och barns situation, hederskultur och fattigdom, men novellsamlingen genomsyras också av längtan och kärlek. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726856644

Book preview

Förord

Andäktigt lyssnade jag som liten till min mammas berättelser om Indien, ett land som våra förfäder kom ifrån och som tycktes som en saga.

I vuxen ålder har jag fått förmånen att resa mycket på den indiska subkontinenten, bland annat genom mitt arbete med kvinnors rättigheter och utbildning för barn. Jag har sett och hört saker som är få förunnat att ta del av, besökt platser som hämtade ur sagornas värld. Jag har fått möta människor vars livsöden är som tagna ur den mest gripande roman, mött lidande, glädje och hopp, utmaningar och möjligheter.

I denna bok, en samling av tio noveller, vill jag försöka måla Indien, så som jag sett och upplevt landet.

Min förhoppning är att du som läsare ska få inblick i en ny värld. Må berättelserna vidga dina vyer och öppna nya horisonter. Må de också inspirera dig att söka sanning, mening och rättvisa.

Jonny Martinsson, Delhi 18/2 2020

Sita dansar

Jag ville min själ kunde lossas ifrån

det vaknas förhärjade strand,

från kalla, förtorkade ögons hån,

jag ville, jag vore ett drömlands son,

en infödd av Indialand.

Jag ville, jag vore, Gustaf Fröding

Kyssar vill jag dricka ur hans mun!

Din kärlek är ljuvare än vin.

Ljuvligt doftar din balsam,

som Turak-balsam är ditt namn,

och kvinnorna älskar dig.

Ta mig med, låt oss skynda,

för mig, konung, till ditt rum.

Vi skall jubla och glädjas över dig

och prisa din kärlek högre än vin.

Höga visan 1:2-4

Sita dansar för sin älskling. Hon dansar så att svetten rinner. Hon glömmer tid och rum där hon virvlar fram i cirklar. Bjällrorna kring hennes anklar plingar i takt till varje steg, och hennes dans blir en melodi, en del av den uråldriga sång som är de älskandes och som bara kan höras och förstås av dem som älskar. Hon ser på sin älskling och ler. Så tar hon ett skutt upp i luften och kastar sig i hans famn. Hans armar är starka och han höljer henne i sin mantel, trycker henne tätt till sitt bröst. Där vilar hon sitt huvud, medan han kärleksfullt smeker hennes hår och viskar hemligheter i hennes öra.

Sita älskar att dansa, och det har hon gjort ända sedan hon var liten. Hon skulle kunna dansa hela tiden, och det gör hon också, om än inte i den yttre världen. Sita lever två liv, ett i den fysiska världen och ett i den inre.

I den fysiska världen dansar hon inte alls, men det är den inre världen som är den viktiga. Den är mer verklig än den fysiska. I den världen har färgerna mera glans. Dofterna, smakerna, människorna, fågelsången – allting är starkare, vackrare och godare, och där har hon sin prins, den som hon dansar för. Han har mörka djupa ögon, lång och stark och han har ögon bara för henne liksom hon har ögon bara för honom.

Första gången hon såg honom var utanför biografen där hon brukar tigga. Hon visste att de hörde samman, att det var honom hon väntat på. Hon hade stått blyg och försagd och inte vågat säga något, knappt vågat röra sig. Så hade han lyft blicken och sett på henne, just på henne av alla unga kvinnor, och han hade lett det allra vackraste leende. Då visste hon att hon var förlorad. Att hon var hans, att hon måste vara hans.

Han brydde sig inte om att hon bara var en fattig tiggarflicka, utan familj och framtid. För honom spelade det ingen roll. Han älskade henne precis som hon var.

Sita svänger sina höfter och rör graciöst på sina armar och händer. Det känns som att hon flyger, som att hon svävar över molnen. Allting känns så lätt. Allt är glädje. Allt är renhet och frid.

Sita tänker på barnen som de ska få, på huset de ska bo i. Huset ska ha en liten trädgård full med blommor, för hon älskar deras färger och dofter. Varje dag ska hon plocka färska blommor i trädgården och sätta i sitt hår – och i hans skjortficka! Då kan han hela dagen känna den ljuvliga doften. Men mest älskar han förstås doften av henne.

Nu lagar hon mat, ris och linser, papads, pickles. Hennes man har arbetat hela dagen och är hungrig. Sedan ska hon göra khir, hans favoritdessert liksom hennes. De tycker om samma saker, han och hon.

Han äter med god aptit. Glupskt läppjar han i sig av hennes hemgjorda lassi och slickar sig om munnen.

Min älskling, säger han, mitt hjärtas drottning! Du är underbar. Du är det vackraste jag vet. Ingen dansar som du, och ingen kan laga sådan mat som du.

Hon ler och sänker blygt och sedesamt blicken, men inom sig kan hon knappt behärska sin glädje och stolthet. Hon är duktig på att laga mat, det vet hon. Det sa alltid hennes mor, medan hon ännu levde. Att laga mat och dansa, det kan hon.

Det värker i magen. Maten i den ena världen mättar inte i den andra. Sita ser på sina magra armar och lägger en hand på den spända och kurrande magen. Hennes prins arbetar. Hon vet inte riktigt vad han gör, men det är något viktigt. Något där han hjälper andra människor. Han är respekterad i samhället och det är hon också, för hon är hans älskade, hans hustru.

Snart ska de ha barn, och det kommer bli en son. Det vet hon. En liten pojke som liknar sin pappa. Som liknar sin pappa, inte hennes.

Hennes son ska aldrig slå en kvinna, aldrig supa sig full, aldrig överge sitt kött och blod. Hennes son ska bli en stor man och han ska göra sin mor stolt.

Hon tar sonen i sina armar och lyfter honom mot himlen. De dansar i cirklar, runt runt, och den lille pojken kiknar av