Martina Bergman Österberg

By Birgitta Wistrand

Martina Bergman Österberg valde att resa till London efter sin examen år 1881 från GCI, Kungl. Gymnastiska Centralinstitutet. Hon hade fått en provanställning som Lady Superintendent i London med uppgift att undervisa fattiga skolbarn och deras lärare i det svenska systemet, Lings gymnastik. Intresset för den svenska gymnastiken var svalt i England där idrott och utomhussporter var på modet men Martina var övertygad om att hon kunde vinna över engelsmännen med sin gymnastik. Bland annat genom att starta en riktig utbildning för gymnastiklärare som växte lavinartat i popularitet. Martina visade sig inte bara vara en lysande pedagog utan också en entreprenör av stora mått! -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726941609

Book preview

Till jørgen

Inledande ord

Apelrydskolan hade nästan 95 år på nacken när jag tog över som ordförande 2009. Visst kände jag till att skolbyggnaden hade tillhört Martina Bergman Österberg som arbetat med gymnastik i England. Hon hade, enligt utsago, blivit förmögen och inte bara skänkt gården Småryd med 20 hektar mark, utan också 150 000 kronor (som då var ett avsevärt belopp) avsett för yrkesstipendier till Fredrika Bremer Förbundet. Dessutom hade hon varit givmild mot den svenska rösträttsrörelsen. Mer visste vi inte. En minnessten ovanför skolan sades ha rests där, efter att hennes aska förlist under en storm i Nordsjön.

Inför Apelrydskolans hundraårsjubileum ville vi veta mer och inledde ett samarbete med Martina Bergman Österbergs vänförening, the Bergman Österberg Union. Den bildades av henne själv 1902 och visade sig vara lika aktiv nu som då.

Trots att Martina Bergman Österbergs gymnastiklärarutbildning lades ned år 1986 är vänföreningen oerhört aktiv och engagerad i att föra Martinas Bergman Österbergs arv vidare. I september 2015 reste jag till North West Kent University i Dartford för att delta i hundraårsseminariet och andra högtidligheter för Martina Bergman Österberg som avled 1915. I stora salen på nya Österberg Sportcenter hade tvåhundra kvinnor, i alla åldrar och i alla slags klädsel – några i kimonos – samlats för att delta i festligheterna. Gästerna kom inte bara från England och Skottland utan också från Tokyo, Washington, Sydney, Kanada, Tyskland och Sverige.

Ingen av oss var gammal nog för att någonsin ha träffat Martina Bergman Österberg. De tidigare eleverna hade gått på Dartford långt efter hennes död, men ansåg att energin och kraften från henne fortfarande inspirerade. Utbildningen innebar magiska år som avgjorde livet, framhöll deltagarna.

Mitt syfte med boken om Martina Bergman Österberg har inte varit att skriva en vetenskaplig avhandling utan att berätta om en unik svensk kvinnas insatser för gymnastikutbildningen i England och världen. Inte minst då denna historia i princip förblivit okänd i Sverige.

I nyare tid är det Barbro Carli som aktualiserat Martina Bergman Österberg i sin avhandling The Making and Breaking of a Female Culture: the History of Swedish Physical Education in a Different Voice, 2004. Glädjande nog tycks Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH), efter sitt tvåhundraårs jubileum fått ett ökat intresse för sina tidigare kvinnliga studenter. Ett forskningsprojekt kring de kvinnor som examinerades år 1893 har bland annat satts igång.

Det är min förhoppning att du som läsare ska finna Martina Bergman Österbergs liv och verk lika spännande som jag har gjort.

Stockholm i januari 2016

Birgitta Wistrand

1

Att skapa en ny utbildning för kvinnor i England

Tågresan ut till Dartford i Kent tar ungefär 40 minuter från Paddington Station i London. Efter glimtar av staden passerar först rader av trista tegelhus, sedvanlig engelsk förortsbebyggelse, därefter kör tåget mot sydöst förbi en rad småstäder. En av dem är Dartford med cirka 100 000 invånare som numer ligger inklämt mellan de hårt trafikerade motorvägarna från London ut mot kontinenten. På avstånd skymtar bron Queen Elisabeth II med sina trafikköer in mot London. Åt andra hållet passerar bilarna i två tunnlar, till synes alltid i lika långa köer.

Tack vare sitt strategiska läge vid Themsen har staden fungerat som en knutpunkt sedan romartiden och den kan visa upp en ärorik historia. Idag känns den sliten och den tunga lastbilstrafiken dominerar. Det är svårt att känna igen fotografiernas grönskande idyll från sekelskiftets Kingsfield, namnet på Martina Bergman Österbergs College of Physical Education i Dartford. Det var här den svenska gymnastikdirektören skapade den första gymnastiklärarutbildningen för kvinnor och revolutionerade engelsmännens syn på gymnastik och hälsa.

Här utbildas fortfarande gymnastiklärare, om än i annan regi och med annat namn. Numer har kommunen tagit över och utbildningen är uppdelad på två campus, University of Greenwich och North West Kent College. Den ursprungliga utbildningen lades ned år 1986 och inlemmades då i North West College.

Många tidigare elever från tiden före 1986 arbetar dock fortfarande kvar som lärare och är aktiva i vänföreningen the Bergman Österberg Union. Anne Stuart, nuvarande ordförande i föreningen, har varit prefekt för utbildningarna inom området Physical Eduaction och fungerar som en kunnig ambassadör för Martina Bergman Österbergs insatser.

När gamla elever samlas till medlemsmöte i början av september varje år, lyfter man fram den fantastiska utbildningen, lagandan och de många internationella kontakter som knutits under årens lopp. Enligt mångas uppfattning har arvet efter Martina Bergman Österberg levt kvar långt efter det att skolan lades ned och gör det fortfarande. Efter sin tid på skolan startade de nyutexaminerade gymnastiklärarna nämligen ofta egna skolor i England och utomlands – skolor som gick i hennes anda och enligt hennes curriculum.

Ett exempel på att utbildningen fortfarande har livskraft är Nikiedo College of Physical Education i Japan. Det grundades år 1923 av Tokuyo Nikiedo som utbildades på Kingsfield åren 1912–1914. När skolan firade 90-årsjubileum år 2013, inbjöds några av föreningens medlemmar dit och kunde studera skolans nuvarande undervisning och inriktning. Anne Stuart, som deltog vid festligheterna, imponerades av kvaliteten och kände igen utbildningsfilosofin.

Kingsfield, huvudbyggnaden som Martina Bergman Österberg köpte och byggde om till skola år 1895, ligger kvar mitt i nuvarande campus (när detta skrivs 2015) men är i uselt skick. Vid mitt första besök 2012 hystes skolans arkiv i lokalerna. Två år senare hade arkivet flyttats ut till några baracker på campusområdet och Martinas hus lagts i malpåse, troligen för att rivas – något som medlemmarna i the Bergman Österberg Union då fruktade. Den stora cedern utanför den tidigare huvudbyggnaden utstrålar emellertid fortfarande ett slags kraft från förr.

Ett verkligt ståndsmässigt minnesmärke över Martina Bergman Österbergs insatser är däremot den nya sporthallen – en imponerande byggnad med simhall, tennisbanor och lokaler för gymnastik och sport – döpt till Österberg Hall, där ö:et på skylten till och med är försett med två prickar. En plakett vid ingången berättar om hennes insatser för gymnastik och fysisk träning. Så minnet lever vidare, åtminstone här.

År 1915 donerades Kingsfield till en stiftelse The Bergman Österberg Trust, på samma sätt som gården Småryd i Skåne donerades till Fredrika Bremer Förbundet år 1914. Donationen ansågs då vara värd minst trettiotusen pund (ungefär tjugosex miljoner kronor i dagens pengavärde). Idag är dock stiftelsen nedlagd och vänföreningen saknar tillgångar. Hur arvet har förvaltats har det varit svårt att få information om, då det saknas underlag. Under kriget evakuerades skolan, blev bombad och användes av armén. År 1945 flyttade verksamheten tillbaka till sina gamla lokaler för att år 1961 tas över av London City Council och senare bli en del i Thames Polytechnic, som i sin tur därefter slogs samman med University of Greenwich, där den ingår idag.

Arvet från Kingsfield har, i den mån det varit möjligt, vårdats av vänföreningen, som skapat ett arkiv om skolan och Martina Bergman Österbergs gärning. Det är imponerande arkiv i flera rum som byggts upp av ideella krafter och trots att en hel del material sägs ha kommit bort under andra världskriget, finns mycket att studera. Den största delen av arkivet utgörs av brev som vittnar om elevernas tacksamhet för tiden på skolan och utbildningen men som också i delar, riktar kritik mot densamma. Här återfinns dessutom Martina Bergman Österbergs rapporter och hennes många skrifter om gymnastik och undervisning samt mängder av tidningsurklipp från intervjuer med henne. Tyvärr saknas material av mer personlig och privat natur.

År 2013 när Gymnastiska Centralinstitutet, (härefter förkortat till GCI) idag Gymnastik- och idrottshögskolan, firade sitt 200-årsjubileum skriver Susanne Lundwall och Jane Meckbach en längre artikel om Martina Bergman Österberg och Elin Falk i jubileumsboken 200 år av kroppsbildning med titeln Modiga pionjärer – ett sekel med en kvinnlig lärarutbildning i kroppsövning, där de lyfter fram de två kvinnornas insatser för svensk gymnastik. Däremot saknas hennes namn oftast i de många tidigare översiktsverken om GCI och linggymnastiken. Istället presenteras de manliga alumner, som verkade i London samtidigt med henne och som drev sjukgymnastikkliniker.

Efter Martina Bergman Österbergs för tidiga död i cancer, år 1915 och maken Edvin Österbergs död året därpå bröts kontakterna abrupt mellan Sverige och England. Kingsfield ombildades till en självständig engelsk stiftelse utan svensk inblandning, vilket kan vara ett annat skäl till att hennes insatser och inflytande inte blivit mer kända i Sverige utan stannat inom Englands och det Brittiska samväldets gränser. Även inom Fredrika Bremer Förbundet har hon förblivit mer eller mindre okänd. Det har exempelvis cirkulerat rykten om att hennes aska försvann i en storm och att en minnessten därför rests på en höjd ovanför Apelrydskolan, trots att det framgår av hennes testamente att hon ville brännas och att askan skulle strös i det fria. Det är intressant att dessa bristfälliga kunskaper levt i nära hundra år. Rikligt material har samtidigt funnits tillgängligt på Dartford. I Sverige har det däremot varit svårt att hitta relevant material. Ett fåtal brev finns bevarade på Lunds universitetsbibliotek.

Martina Bergman Österberg är dock fortsatt omskriven och aktuell i England. Man presenterar henne som den unika kvinna som introducerade svensk gymnastik i England och därmed den första gymnastiklärarutbildningen för kvinnor. Oftast framgår inte att hon hade svenska rötter förrän man hunnit en bra bit in i texten och då mer som en randanmärkning.

Ett unikt entreprenörskap

Att förstå Martina Bergman Österberg och beskriva hennes livsverk, kräver att man ser bortom hyllningar och kritik, det förekommer rikligt av bägge sorter. Tiden och tidsandan, det vill säga slutet av 1800-talet, behöver också vägas in för att man ska få en klar bild av vad hon lyckades genomföra under sina dryga 30 år i England. Att hon faktiskt var en invandrad, ensamstående kvinna utan rösträtt (och efter sitt giftermål även omyndig i Sverige) gör inte hennes insats mindre beundransvärd.

Hon behärskade engelska språket väl efter sina utlandsvistelser, vilket framgår av hennes rapporter och artiklar. Däremot ska hennes uttal – det sägs ha varit peculiar – ha avslöjat att hon inte var född i landet. Detta hindrade henne dock inte från att göra mängder av uttalanden och tidningsintervjuer i engelsk press. Även i Sverige var hon relativt omskriven vid den här tiden. Då kunde man läsa artiklar om den fantastiska Martina Bergman Österberg och hennes introduktion av den svenska gymnastiken i England till exempel i Svensk Gymnastisk Tidskrift, i Dagny, Fredrika Bremer Förbundets tidskrift eller i LKPR:s (Landsförening för Kvinnans Politiska Rösträtt) Rösträtt