En galakväll på operan

By Torsten Ekbom

Från Torsten Ekbom kommer här en experimentell roman som tar läsaren på en litterär resa mellan både årtionden och världsdelar. Resan tar sin början vid världsutställningen i Crystal Palace och rör sig sedan vidare till platser som Sydshetlandsöarna och svenska Trelleborg. Berättarformen varierar ständigt och dessa olika perspektiv bäddar för en helt unik läsupplevelse. "En galakväll på operan" är Ekbom när han är som bäst - skriven för litteraturfans när de känner sig som djärvast. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 20, 2020
• ISBN: 9788726542318

Book preview

Blues"

Företal

Denna expokatalog över den stora världsutställningen i Crystal Palace, Sydenham, som öppnades vid årsskiftet, skulle ej ha kunnat upprättas utan den oskattbara hjälp jag erhållit från mina talrika medarbetare. Jag inser till fullo, att utan deras trofasta bistånd och plikttrogna samarbete under utomordentligt svåra förhållanden framgången i varje gren av vår verksamhet skulle ha varit omöjlig. Jag vill också tacka dem av mina medarbetare, som bidragit med de vetenskapliga redogörelserna, och skulle jag särskilt vilja nämna professor T. W. Edgeworth David, som färdigställt den paleontologiska avdelningen, och mr George Marston, utställningens konstnär, som i denna katalog är representerad genom kolorerade planscher, skisser av våningsplanen samt några diagram.

Jag har anlitat åtskilliga av mina medarbetares dagböcker för att vinna kunskap om tilldragelser, som inträffade, då jag var borta från utställningsområdet och sysselsatt med utgrävningar på fältet. De fotografier, med vilka denna katalog är illustrerad, ha valts bland några tusen, som, ofta under utomordentligt svåra förhållanden, togos af Brocklehurst, David, Davis, Day, Dunlop, Harbord, Joyce, Mackintosh, Marshall, Mawson, Murray och Wild.

Jag står även i tacksamhetsskuld till de firmor och privatpersoner, som genom frikostiga donationer hjälpt till att finansiera expositionen, och skulle jag i detta sammanhang särskilt vilja nämna firmorna Otto & Langer, Köln, Brown, Boveri & Co, München, Stöhrer & Co., Leipzig samt Oechelhäuser & Co., Nürnberg, som välvilligt bidragit med utställningsmaterialet i Maskinhallarna. Jag vill även tacka dem, som gingo i borgen för en stor del av den erforderliga summan till expositionen, samt den kejserliga regeringen för beviljandet av 20.000 pund, varigenom jag blev i stånd att iordningställa de övre gallerierna. Sir James Mills, verkställande direktör för Union Steam Shipping Company, bidrog med frikostiga donationer, vilket på ett avgörande sätt hjälpte till att avsluta arbetet i glastornen, vilka resa sig mellan huvudbyggnaden och dess båda flyglar. Glastornen stå nu öppna för allmänheten och erbjuda en storartad utsikt över mässområdet, de omgivande trädgårdarna med sina talrika fontäner. Till alla dessa donatorer och välgörare framför jag mitt djupt kända tack.

Beträffande själva utställningstekniken bör nämnas att brokigheten och variationsrikedomen i somliga utställningshallar givetvis beror på att de utställande nationerna ha fått disponera de tillmätta ytorna efter eget gottfinnande. För utställningen av sina varor har varje nation fått full frihet att inreda och ordna utrymmen och glasade avbalkningar efter sin särskilda smak och fantasi. Därav har följt en omväxling, som inte är mindre intressant än varorna själva, och som på ett ganska originellt vis återger de utmärkande dragen hos de olika nationer vilka deltaga i denna fredliga tävlan.

Låt mig till slut framhålla, att denna katalog säkerligen blivit för personligt färglagd för att vara en reseberättelse i vanlig mening. Men jag har det hopp, att berättelsens tråd skall skina genom det subjektiva och att det genom de växlande stämningarna skall framskymta en bild av naturen och livet i den stora isensamheten.

Författaren

Crystal Palace, Sydenham

London, den 27 februari 1897

Huvudskeppet: Marmorhallarna

Maskinhallen

Planskiss av Maskinhallen

Teckenförklaring:

A – Södra galleriet: Centrifugalpumparna

B – Mörkrummen eller Blykamrarna

C – Norra galleriet: Festvåningen (se bild 1)

D – Östra galleriet: Vindtunnlarna

E – Operandfältet

F – Ljusbågsugnarna (se bild 2); Universal-fräsmaskinen

G – Lilla galleriet: Gaskanonerna (se bild 3)

När vi lämna den paleontologiska avdelningen inträda vi på operandfältet E, varifrån vi ha fri utsikt till Blykamrarna B och Ljusbågsugnarna F. Vi börja vår genomgång i Blykamrarna. Men innan vi inträda i Blykamrarna, eller Mörkrummen som de också kallas, sätta vi på oss ett par mörka skyddsglasögon för att inte bländas av det intensivt gröna skenet, som råder i ljusbågarna då de förbrännas mellan kolspetsarna i de elektriska ljusbaden. Det första vi lägga märke till i det mörka galleriet är Flimmerfonometern i glasmontern 13 närmast dörren.

Glasmonter 13: Flimmerfonometer

Tryck på knappen vid C. Vid D framträder då en roterande skiva med hål i närheten av periferin så att den av linsen L alstrade ljusbilden faller ömsom i en av öppningarna i skivan och på mellanrummet mellan öppningarna. Rörelsen regleras med en buffertfjäder i fjäderhuset så att trycket hela tiden sjunker i den lilla cylindern B. Hävstångsutväxlingen ökar spänningen mellan kolen, trycket sjunker i flimmerfonometern, motvikten tar överhand och utlöser signalklockan S.

En variant av denna ganska enkla konstruktion är den Feussnerska kompensatorn, som står uppställd i montern bredvid, nr 14. Apparaten har bidragit utomordentligt mycket till att utveckla precisionen i bufferthylsan så att den av linsen L alstrade ljusbilden överflyttas med tillhjälp av projektern P genom ledningarna g och h via frässläden till det lufttomma rummet mellan de två kvicksilverelektroderna p och s. Först med att bygga en verkligt brukbar kompensator enligt denna princip var firman Otto & Langer, Köln, som utställde en dylik apparat 1867 på världsexpositionen i Paris.

Glasmonter 14: Feussnerska kompensatorn

Tryck på knappen vid B och veva samtidigt på den lilla ratten vid D. Ratten förmedlar en rörelse genom axelns nedre ände i fjäderhuset, som är försett med en skruv till ett system av sifferhjul som medelst handtaget d reglerar inmatningen av ljusbilder genom öppningarna i den roterande skivan så att den rörliga delen av fjäderhuset bildar en kon, som släpper ut de förbrända gaserna genom stampskaftet. Se noga till så att ljusbågen därvid inte blir för lång; detta kan regleras genom knappen vid B. Om ljusbågen blir för lång försvagas strömstyrkan, fjädern tar överhanden och kolen sjunker ned i ljusbadet. Den antända explosiva gasblandningen i centrifugalpumparna, D–K i modellen, inströmmar då i karbidbehållaren f varvid en mängd ljusbågar bildas, vilka kortsluta motståndet i blästerlådan varvid balansen i rännan störes och signalklockan ringer i induktionsugnen. Vid för lång ljusbåge ökas också spänningen mellan kolen, varvid shuntspolen d får överhand och matar ihop dem. Lägg märke till att den i mitten befintliga rosten i fjäderhuset över det stora askrummet m påeldas genom lilla cylindern B, varför gasen uttages genom kranen I, och inte genom ventilen E såsom i flimmerfonometern. I mellanrummet mellan fjäderhuset och pumparna kan man tydligt se hur kylvattnet cirkulerar för att förhindra en alltför stark upphettning av maskindelarna. Lampan i ljusbadet bör ej vara hetare än 55°C. När gasen i klockan är förbrukad sjunker denna tills stången T i karbidbehållaren stöter mot den roterande skivan. Då öppnas ventilen E och karbid faller ned i vattnet där ny gas utvecklas. Den bildade gasen lyfter klockan varvid ventilen E åter sluts till följd av stångens egen tyngd. Rörelsen avstannar, trycket sjunker i fjäderhuset, motvikten tar överhand och utlöser signalklockan S i blästerlådan.

Gå vi längre in i Blykamrarna stöta vi på bröderna Sulzers fyrcylindriga knallgasfotometer, som också föreligger i ett exemplar på Deutsches Museum i München. (Monter nr 17). Bröderna Sulzers knallgasfotometer kännetecknas därav, att ångtryckets växlingar i cylindrarna och högtryckcylindern i maskinstolen reglerar induktionsströmmen direkt från induktionsugnen och inte tvärtom, såsom skedde i de compoundmaskiner som först användes av Roentgen i Holland 1829. I dem stodo maskinernas vevar 90 grader mot varandra, d.v.s. hade den ena kolven nått slutet av sin höjning vid hävstångsutväxlingen, så befann sig den andra på mitten av sin väg. Fördenskull kunde ångan icke heller omedelbart strömma över ur den ena i den andra cylindern, utan måste så länge magasineras i en upptagare, en mellanreservoar, att luftströmmen när den kommer upp genom locket träffar väggarna i klockhuset rakt framifrån i stället för i sned riktning som i bröderna Sulzers knallgasfotometer. Berlinelektricitetsverkets central i Moabit är försedd med dylika fyrcylindriga Sulzer-maskiner, vilka kunna anses typiska för den största typen av knallgasfotometer som för närvarande byggs. Man har byggt dylika jättemaskiner av 4000 till 6000 hästkrafter.

Glasmonter nr 17: Bröderna Sulzers knallgasfotometer

Bild 23: Bröderna Sulzers knallgasfotometer

Teckenförklaring till bild 23:

a – den lilla cylindern

b – kolven

c – indikatorfjädern

efgh – hävstångsutvecklingen

i – ritstiftet

k – den med papper beklädda rullen

l – pappersklämmor

n – ledtrådar för rullen m, som löper i ett spår kring k och drages av en maskindel vilken i förminskad skala på modellen överför maskinens kolvrörelse till rullen k.

Starta ritstiftet genom att trycka på knappen vid i. Vid maskinkolvens rörelse i ena leden åtdrages därvid tråden m i glaskupan och k sätts i rörelse. Samtidigt spänns en inuti k förlagd fjäder, vilken under kolvslagets andra hälft vrider tillbaka k till utgångsläget. Men samtidigt med denna kolvens och ritstiftets rörelse flyttas tavlan X fram och tillbaka, vilket kan iakttagas genom titthålet M i montern. Det härvid uppritade diagrammet, vars form beror av ångtryckets växlingar i cylindern under slagets lopp, åstadkommer vid anoden S' plötsliga utvecklingar av isolerande, strömbrytande ånglager i induktionsugnen. I den pappersbeklädda rullen k uppstår då, som tidigare berörts, en induktionsström men direkt, d.v.s. cirkulerande åt samma håll som strömmen i ritstiftet i. Strålen fortsätter sedan genom munstycket R in i matarledningen K till gasmaskinen Z och fördelas i den ringformade lådan β till formarna V, E och D. Genom cylindern C, som sätts i förbindelse med en bälg, inpressas nu de vita bollarna i kanal F' och rullar in på rännan H. Locket till denna kanal är genomborrat av en mängd hål, ställd i fyra ringar koncentriskt omkring medelpunkten. Bollarnas rörelser registreras av ritstiftet och avläses utanpå skåpet medelst visare, som äro fästade på hjulaxlar och följaktligen deltaga i bollarnas rörelser. Denna process kan iakttagas genom titthålet T i montern.

De svarta bollarna sättas i rörelse genom luften i rännan H och söka sig väg ut ur cylindern a genom hålet i locket och skivan. När därför luftströmmen kommer upp genom locket i sned riktning träffar den de lutande väggarna i övre skivans hål och genom det sålunda uppkomna sidotrycket rulla bollarna ut i kanal F. Differensen i kulornas hastighet genom cylindern a, som är ett mått på den genomgångna informationsmängden i modellen, angives av ett räkneverk utanpå montern, vilket genom en planethjulutväxling står i förbindelse med de båda uren i skåpet P. Bollarna ingå nu vid + 100°C i pressarna. Pressen är försedd med ett vridbart bord A, med 14 formar. Bollarna stämplas av stämpeln J med kodordet Zimmermann. För varje pressning vrides bordet av skruven R så långt att nästa form kommer under stämpeln J. Stämplarna lyftas och sänkas ned med vevrörelse från axeln W. Efter tillräcklig kokning utblåses bollarna under starkt tryck genom en skarpkantig öppning i kokarens botten och förvandlas samtidigt till ett fint mos, som direkt pressas in i fjäderhuset. Moset sprutas fjäderformigt in i sugkammaren G. Därvid avstannar rörelsen, trycket sjunker i sugkammaren, de svarta bollarna rulla ut på ränna F', motvikten tar överhand och utlöser signalklockan S.

Det första exemplaret av denna knallgasfotometer visades av bröderna Sulzers på utställningen i Filadelfia 1876. Maskinen väckte allmän beundran och kallades ett oöverträffat mästerverk av mänskligt kunnande och den mest storartade representanten för tyskt maskinväsen. Den reser sig 13.5 m över golvet, väger 607 ton och arbetar med omkring 2500 hästkrafter. Den består av två under 90 grader sammankopplade maskiner, vilka arbeta på en vevaxel. Ett jättestort svänghjul sitter på axeln mitt emellan de båda maskinhalvorna och tjänar till kraftens överföring.

Tack vare knallgasfotometerns stora företräden infördes den snart i England ävensom på det europeiska fastlandet och erövrade världen, sedan den började byggas av stora maskinfabriker och på flera sätt ändrats i avseende på regleringen av stämpelmekanismen och i enskilda delar, främst fjäderhusets förbindelse med sugkammaren, som nu ger möjlighet till en snabbare genomströmning av bollar i pressarna.

Knallgasfotometerns segertåg sporrade emellertid också bröderna Sulzers att även på andra vägar nå samma mål och, om möjligt, överträffa sin tidiga konstruktion. Ett resultat av detta arbete möta vi längst in i Blykamrarna vid den bortre kortväggen i monter nr 18. Där kunna vi studera bröderna Sulzers liggande fyrcylindriga blåsmaskin, där knallgasfotometern (b) är inbyggd som en detalj i den stora helheten. Denna maskin tillverkas framför allt i Tyskland av den stora firman Brown, Boveri & Co.

Glasmonter nr 18: Bröderna Sulzers fyrcylindriga blåsmaskin

Teckenförklaring:

E – den lilla cylindern

b – knallgasfotometern

W-K-Z – buffertfjädrar

C – Ruhmkorffs rulle

i – ritstiftet

k – den med papper beklädda rullen

l – pappersklämmor

m – galvanometernål i nolläge

Då apparaten skall användas beklädes cylindern i fjäderhuset (se bild 24) med ett tunt stanniolpapper; cylindern kringvrides genom ratten P utanpå montern, varpå kulorna i bufferthylsan sätta sig i rörelse mot centrifugerna. Modellen startar genom att de vita kulorna matas in genom röröppningen D bredvid Ruhmkorffs rulle C. När den utvecklade gasen är förbrukad öppnas stötventilen S (ej synlig på bilden) och bollarna rusa ut på ränna B, varvid denna rörelse meddelar sig genom axelns nedre ände, som är försedd med en skruv till ett system av sifferhjul, som insläpper fem nya bollar i rännan F, varvid en motsvarande kvantitet gas vid anoden G åstadkommer utveckling av ett isolerande, strömbrytande ånglager i fjäderhuset. Det är denna finess som gör denna maskin så effektiv i jämförelse med den tidiga konstruktionen. Under andra takten rör sig cylindern uppåt, i stället för som tidigare nedåt, och komprimerar den i fjäderhuset inneslutna luften så att dess tryck stiger till 35 atmosfärer. Med en särskild liten pump, som arbetar med ett tryck av 45 à 60 atmosfärer, indrives vid tredje taktens början de svarta bollarna i fint fördelat tillstånd i Ruhmkorffs rulle (C) där de förgasas och ögonblickligen antändas. Gasen nedkyls i det vattenkylda smältrummet S till en i gula, glimrande fjäll kristalliserande kropp, som krossas i Blakes tuggare under ljusbågen i det lufttomma rummet mellan kvicksilverelektroderna. Stampskaftet Q brinner i det lufttomma rummet och flyter upp som skum i den lilla cylindern, som medelst ett i dosan ingripande kugghjulssegment reglerar inmatningen i det vattenkylda smältrummet. Denna process gör att proppen i knallgasfotometern fortare smälter under trycket, de vita bollarna rulla ut på ränna C, motvikten tar överhand, galvanometernålen ger utslag och utlöser signalklockan S.

Norra galleriet

Vi lämna nu Blykamrarna och inträda i rum C, Norra galleriet (bild 1). Här möter oss ett virrvarr av maskiner, vilkas konstruktion framträder tydligast på den schematiska skissen över Maskinhallen. Vi gå längs den mellersta balustraden mot galleriets norra kortände. På golvet se vi ett batteri seriekopplade magnetelektriska slungpsykrometrar tillverkade av Stöhrer & Co. i Leipzig. Stöhrer har genom sin konstruktion visat att man kan ordna elektromagneterna i en slungpsykrometer på sådant sätt, att de lämna en ständigt i samma riktning flytande ström av kulor och bollar, som sedan pulverformigt kastas in i laddflaskan medelst en fjädrande borste vid inloppstratten. En mängd gnistor strömma då över mellan kulorna på K och K’. På grund härav, ehuru han, såsom han påstår, icke vetat något därom, utbildade Gramme sin s. k. ringarmatur, en anordning av maskinens elektrotekniska del, i vilken Stöhrers princip praktiskt tillämpades.

Bild 1. Vy av Norra galleriet

Stöhrers slungpsykrometer

På den modell som står uppställd i galleriet är den yttre ringarmaturen avlägsnad. I cylinderns övre öppning avteckna sig som positiv elektrod ett antal sammanknippade kolstavar B, vilka genom en kran kan inställas på önskat avstånd från cylinderns botten. Som negativ elektrod tjänstgör ett bad av kryolit, som vid start (tryck på knappen vid C) nedsmältes i ljusbågen och samlar sig på cylinderns botten; därpå inmatas de negativt laddade, vita kulorna i cylindern via rännan K och den positiva elektroden höjes så att kulorna passera den smältande proppen. Den rörliga delen av cylindern bildar nu en kon, som rör sig inuti det trattformiga rummet V under ett tryck av 45 à 60 atmosfärer. Detta kan iakttagas genom titthålet f under blixthjulet. På blixthjulets periferi släpar en metallfjäder, vilken vid cylinderns kringvridning över blixttavlan smälter till en i gula, glimrande fjäll kristalliserande kropp, som rör sig upp och ned inuti den väl svarvade gjutjärnscylindern och genom denna rörelse komprimerar den i cylindern varande luften samt utpressar den genom blixtflaskan, där den krossas i Blakes tuggare. Därifrån makas den sedan successivt fram mot eldbryggan D, där den från en särskild behållare droppar ned på karbiden i behållaren B. I gasutvecklingsrummet sätts den i förbindelse med en bälg och pressas in i cylindern under utveckling av ett intensivt grönt ljus, som avsätter sig som en imma på silverytan i slungpsykrometern. Den lilla motorn H–K bromsas på så sätt att en på axeln anbragt aluminiumskiva, som inte är synlig i modellen, rör sig mellan polerna på permanenta stålmagneter. I skivan uppstår då virvelströmmar, som bromsa upp kulorna, vilka lagras i en bössa på den vertikala slädprisman. Processen är alltså reversibel i och med att ljusbågen slocknar samtidigt som kulorna lagras i bössan. När maskinen skall startas igen tillför man elektricitet till de svarta kulorna i sugkammaren, exempelvis genom en gniden lackstång. De vita kulorna i kondensationselektroskopet skjuts därvid ihop, den rörliga skivan sätts i rörelse motsols, trycket sjunker på nytt i gasutvecklingsrummet när blixtflaskan matar fram kolstavarna mot eldbryggan, ljusbågen tänds och utlöser signalklockan S på blixttavlan i cylindern C.

Denna maskin brukar i allmänhet, se bilden, seriekopplas i batterier så att en tillräcklig mängd gnistor kan strömma över mellan kulorna på laddflaskorna. I rullen måste fördenskull en med dessa strömmar likriktad induktionsström uppstå. Olägenheten med detta är att induktionsströmmen oupphörligt måste växa till dess att rullen uppnått den vertikala slädprisman T. Så snart den överskrider slädprisman, avlägsnar sig rullen från kolstavarna varvid nedsmältningsprocessen i kryolitbadet upphör. Rullen avlägsnar sig då från alla sina högre belägna strömmar, vänder sig till vänster varvid rörelsen helt stannar av i sugkammaren. Motvikten tar överhand i bössan, kulorna rullar ut och utlöser signalklockan S i induktionsugnen.

På grund av denna otymplighet i konstruktionen äro Stöhrers och Grammes slungpsykrometrar numera föråldrade. Såsom medtävlare till den stora knallgasfotometern kunde deras slungpsykrometrar icke göra sig vidare gällande. Stöhrer avsatte dock en mängd av sina slungpsykometrar både i Amerika och England och erhöll som belöning för sin uppfinning Rumfordmedaljen av amerikanska vetenskapsakademin. En andra maskin av detta slag om 175 hästkrafter utställdes 1885 i Berlin.

Lilla galleriet: Oechelhäusers gaskanoner

Från galleriet med Vindtunnlarna inträda vi genom en liten sidodörr till Lilla galleriet (se bild 3), där firman Oechelhäuser & Co., Nürnberg, visar fem av sina s k nürnbergergaskanoner, var och en om 1200 hästkrafters nyttig effekt vid 100 omlopp i minuten genom blyskärmarna (M och N). Oechelhäusers mycket använda gaskanon arbetar med kolvar, som röra sig mot varandra i en åt båda sidor öppen cylinder A. Gas och luft inträda i kanonen genom små hål i cylinderns löpbössa, och genom dylika hål utskjutas också projektilerna. För att få en så god överblick som möjligt över denna arbetsprocess, ställa vi oss vid galleriets södra kortände, där ett litet manöverbord är uppställt vid C. Läs noga instruktionen innan ni trycker på knapparna. Vi börja alltså med att nedtrycka knapp A.

De tunga cylindrarna sätta sig långsamt i rörelse med ett dovt spinnande ljud, som ekar genom galleriet. Vi se hur utloppshålen långsamt öppna sig. Därpå se vi hur den andra kolven öppnar de nedre hålen, genom vilka medelst en luftpump luft pressas in i cylinderns inre. Denna s. k. spolningsluft driver gasen framför sig mot utloppet och rensar sålunda cylindern. Sedan kolven frigivit även den andra radens hål, inträder, likaledes under pumpens inverkan, gasen i kanonen. Därpå börjar cylinderns laddning, vilken räcker så länge, till dess att vid kolvens återvändande hålen åter avtäckas för projektilerna. Nu komprimeras blandningen och antändningen sker vid kolvslagets slut varvid projektilerna skjutas ut mot blyskärmarna.

Detta är vad man kan iakttaga utifrån. Tryck på knapp D. En ljusbild tänds på skärmen, som visar gaskanonens inre anatomi sedan det yttre höljet av cylindrar är avlägsnat.

Oechelhäusers gaskanon: riktningsmekanik och tidmätare

Vi se på ljusskärmen en ungefär 0,6 m hög ihålig mässingscylinder A på underlag av trä (försett med ställskruvar för att giva cylindern lodrätt läge), två elektromagneter B och C, ett bord D, som står i förbindelse med den av fjädern E fasthållna kniven F, samt två på elektromagneterna hängande stålcylindrar, G, tidmätaren och H, antecknaren. På G äro fästade två hylsor K och L av mjukt zinkbleck. Framför gaskanonen, på bestämda avstånd, stå två blyskärmar M och N, av vilka den närmast kanonen befintliga (M) har ledning till B och den andra