Du och jag och vårt barn

By Susie Haxthausen

En man och en kvinna blir kära, flyttar ihop, gifter sig och skaffar barn. Sedan lever de lyckliga i alla sina dagar - eller? När Susie Haxthausen och hennes man får sitt första barn inser de att deras förskönade bild av föräldraskapet inte alls stämmer överens med verkligheten. Det som skulle vara det naturliga steget i att fördjupa relationen blir istället ett hinder för förhållandet. Vad gör man egentligen när barnet plötsligt tar så mycket plats att partnern, och resten av samhället, försvinner allt längre bort? I "Du och jag och vårt barn" skildrar Susie ett flertal föräldrars upplevelser av hur föräldraskapet påverkat deras relation och sexuella samliv. Det är en banbrytande bok som skrevs i en tid när fokus sällan låg på föräldrarnas tillvaro, utan främst på graviditeten och barnets behov. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788726468274

Book preview

Haxthausen

Del 1

Hon är gravid

Det talas sällan om kvinnans förvandling under havandeskapet. Man accepterar att hon är känslig och lite annorlunda, men havandeskap är ju ett naturligt tillstånd som miljontals kvinnor går igenom. Vad som egentligen händer inom henne har uppenbarligen inget intresse. Eller har det?

Hon är gravid. Hon är inte längre flicka, hon är ännu inte mor. Hon är inte längre den unika slutprodukten av mödrarnas möda, hon är en av många, en i raden av kvinnor som går på jorden och föder barn – som när man tar den ena kinesiska asken ur den andra.

Hon är världens centrum för det lilla barnet, hon är själva livets källa. Hon ska inta moderns mäktiga roll och tillsammans med mannen vara beskyddare och uppfostrare. Hon ska bli vuxen i social mening.

Minns hon sin egen barndom? Minns hon hur de två rollerna, modern och barnet, såg ut då? Är hon rädd för att bli ett med modersrollen och förlora sitt jag?

Hon förväntas föda en värdefull produkt. Tvivlar hon på sin förmåga att frambringa något så oerhört som ett välskapt barn? Drömmer hon gång på gång om ohyggliga missfoster?

Upplever hon nu, kanske för första gången, hur hon som kvinna är beroende av en mans eller av samhällets godtycke?

Också vi som har prövat på att vara gravida och föda barn har svårt att förstå den utveckling vi genomgick. Så få av våra känslor blev formade i ord, så många tankar och förnimmelser blev undertryckta därför att vi var rädda för dem.

Våra samtal om graviditeten handlade mest om illamående, trötthet, flytningar och begynnande åderbråck. Vi talade om det som stod omtalat i böckerna – vi talade mycket lite om oss själva.

Men vi kanske skulle försöka – försöka forma våra tankar och känslor i ord – och kanske också lyssna till andra kvinnor:

EVA: Det var dagen innan jag fick svar på graviditetstestet. Jag höll på att göra mig i ordning och tittade ner på min kropp. Jag tänkte: Kanske är det något som växer inne i mig. Men jag vet ju ännu inte vem jag själv är, jag är inte beredd att få barn ännu! Jag upplevde en ångest för något oundvikligt som höll på att ske inne i mig och som gjorde att jag inte längre var jag.

BITTE: Jag gick upp med graviditetsprovet efter arbetet och så skulle jag ringa klockan tre.

Jag tänkte: Jag ringer inte förrän klockan fyra. Då skulle Preben komma och jag ville att han skulle vara med när jag ringde. Jag stod och diskade medan jag väntade och jag sa till mig själv: Det är inte positivt, det är inte positivt.

Men jag visste att det var det.

När han kom ringde jag och så var det positivt.

Och så – så satt vi där, Preben och jag.

Han började prata om att han inte skulle klara av det. Det var som om det var han som var med barn och inte jag. Till slut började jag stortjuta.

Vi tänkte över det i ett par dagar. Han höll fast vid att han inte skulle klara det och att jag inte skulle räkna med honom. Så ringde jag och beställde tid för abort. Men när jag hade varit där och pratat med dem störtade jag iväg till en telefon och ringde till Preben: Jag kan inte, jag kan det bara inte. Då pös han. Men han klarade inte av att vara ensam, så han kom tillbaka efter ett tag.

Jag har funnit mig i mycket från hans sida på sista tiden. Saker som jag inte har funnit mig i förut. Därför att jag har fått ett annat förhållande till honom, nu när jag ska ha ett barn med honom.

Preben gillar min mage, han tycker att jag bär den så tjusigt. Det är bara det att han tycker att den är i vägen när vi ligger med varandra. Han lägger sig aldrig över mig längre nu sedan vi fick veta att jag var med barn.

Igår var han och skrev under att han är far till barnet.

Jag är inte rädd för förlossningen, jag ser fram mot den upplevelsen mycket. Jag längtar också efter att graviditeten ska ta slut någon gång. Jag mår illa hela tiden. Det är väl det att jag har lust att spy över Preben. Jag har tuggat nötter, ätit bikarbonat, druckit mintte, tagit vitamin B6 – det sista hjälpte förresten lite. Men jag kräks varje morgon. Det är ju inte normalt i sjunde månaden!

Jag ser fram mot att få komma i gång igen efteråt, jag tror säkert att jag ska klara det. Preben räknar jag inte med, han sticker sin väg vid första pipet från ungen. Jag ska leva för barnet nu. När det bara har mig måste jag ge det mycket.

Det är svårt att föreställa sig barnet. Man vet ju inte riktigt vad det är. En liten grodd som man känner ömhet för. En liten grodd som jag har inne i mig.

IDA: Jag kände fosterrörelser första gången när jag var i femte månaden. Jag var nere vid stranden med mamma. Sedan kom Peter och han kände det han också. Det berörde mig inte så mycket. Jag hade egentligen inte något förhållande till mitt barn förrän värkarna satte i gång på allvar.

METTE: Tidvis är det som ett bubblande, tidvis som om man har några fingrar inne i magen som rör sig – ibland snabbt, ibland långsamt.

SUSANNE: När jag var och undersökte mig tog barnmorskan min hand så att jag fick känna hur barnet låg. Men en dag var Björn med på kontrollen och han fick lyssna på hjärtljuden. Vi grät och skrattade båda två. Det här att Björn kunde höra det lilla hjärtat blev en bekräftelse för mig att det verkligen var ett barn i min mage. Jag hade inte riktigt trott på det förut.

TOVE: Jag har ett mycket dubbelbetonat förhållande till min kropp. På ett sätt är jag stolt över mig själv, jag tycker att jag har en fin mage. Men här på kontoret betyder det mycket med snygga kläder och fina former och sånt. Det känns som om jag blir så strängt bedömd utifrån, ju längre tiden går desto mer smyger jag mig utefter husväggarna och vill inte synas. Jag tycker alla glor på mig. Det gör de kanske också, och de gör det kanske vänligt. Jag är ju så känslig också för andras anmärkningar om att jag är tjock. Egentligen känner jag mig inte tjock, men jag känner mig tung och trött. Jag får aldrig tillräckligt med sömn.

Men när jag är på mödraundervisningen tillsammans med andra som också är gravida, och där jag är accepterad, då är jag stolt över min mage.

Arne accepterar och tycker det är som det ska att jag ser ut så här. Men han säger aldrig till mig att jag är vacker eller så. Det gjorde han ju inte förut heller förstås.

På kvällarna tar jag hans hand och säger känn här. Men det vill ju aldrig sparka när det ska.

När jag har fött barnet så ska jag gå fram till alla gravida kvinnor jag ser. Jag ska lägga handen på deras mage och jag ska låta den vara kvar tills barnet sparkar. Och jag ska säga till dem att de är vackra. För det är ju det jag själv behöver höra just nu.

METTE: Jag upplever min mage som en del av mig själv. Men allt eftersom jag har börjat känna de där små armarna och benen sparka, så är det i alla fall en självständig varelse som finns där inne. Ibland drömmer jag att jag har fått barnet. Det är helt underbart. Barnet kan tala och berätta för mig. Men jag kan absolut inte komma på hur det ser ut.

SUSANNE: Jag drömde att jag fick ett barn med fyrkantigt huvud. Barnet luktade som spädbarn ska och jag strök med handen över det duniga, varma, kantiga huvudet och jag visste att jag skulle älska det barnet, utan förbehåll. Efter det har jag inte varit rädd för att få ett vanskapt barn.

ELISE: En natt hade jag en helt surrealistisk dröm. Jag låg på min säng och plötsligt kom det en liten hand ut från min mage. Den låg ovanpå magen, precis som när jag själv lägger handen där. Jag tänkte: Å, vad det är fantastiskt, det är en riktig hand. Den är helt normal, så fin den är! Jag tog den lilla handen och jag var så glad. Drömmen var i färg och mycket vacker.

LENA: Jag har blivit väldigt stark under den här graviditeten. Jag har blivit självständigare än jag någonsin har varit förut. Jag har ju fått ta ställning till allting själv. Jag har en massa tankar och känslor men jag saknar inte någon att dela dem med. Jag pratar med barnet och blir så tagen varje gång det rör på sig. Men kanske kommer jag att längta efter någon att dela barnet med när det är fött.

SUSANNE: Jag har ju Björn att dela det med. Ändå känner jag mig så underligt ensam. När jag går mina promenader i skogen känner jag mig som den enda människan på jorden. Alla andra är robotar, det är bara naturen och jag och jag är en del av naturen.

Jag kan inte följa en tankegång till slut. Jag har liksom börjat vegetera, jag växer bara. Ibland gör det mig rädd. Jag skulle önska att mitt jobb krävde mer av mig så att det liksom kunde hålla mig fast vid verkligheten. Jag kan sitta och titta på drivande moln i timtal. Jag tänker inte, jag ser bara.

Jag funderar på om det finns en mening med att jag är så här. Kanske trivs barnet bäst när jag inte dras med av för stora känslostormar. Kanske hjälper naturen mig på det här sättet för att jag ska förstå mitt barn bättre när det kommer. Om jag själv har haft en vegeterande period kanske jag har lättare att förstå barnet, som ju i början är mer som en planta än en människa. Och kanske kräver jag så mycket omsorg av Björn under den här tiden därför att jag snart kommer att få ge och ge i all oändlighet.

TOVE: Även om jag är trött nu så kan jag koncentrera mig på ett helt nytt sätt. Jag har hållit på med en korrespondenskurs länge, som jag försökte göra något åt när Arne var på sitt kvällsskift. Men det blev aldrig något ordentligt gjort, det var så mycket annat jag ville använda min fritid till. Nu sitter jag nästan varje kväll och läser och läser. Jag träffar inte mycket folk, men jag har ett litet barn i min mage, så jag är inte ensam. Han stör inte, han gör det bara hemtrevligt. Han sparkar lite då och då och jag läser och läser.

Att vara tillsammans om graviditeten

METTE: Jag tar Ole med mig när jag går på kontroll fastän de inte är roade av att männen kommer med. Ibland är de fräcka och försöker smälla igen dörren mitt framför näsan på honom. Men vi tycker att det är lika viktigt att han får veta hur det är med barnet som att jag får det.

Jag berättar mycket för Ole om hur jag upplever graviditeten. Ibland märker jag att han verkar lite frånvarande när jag säger samma saker gång på gång, och jag tycker själv att det är tröttande emellanåt. Men jag har i alla fall ett behov av att prata mycket om det.

Han älskar att känna när det sparkar, men han kommer nästan alltid för sent. För det mesta blir han glad när jag berättar. Å vad det måste vara härligt, säger han. Å vad det är härligt att du talar om för mig, så att jag får vara med om det.

Jag tycker att det är viktigt att berätta för honom om mina impulser. Vi är inställda på att det ska vara ett gemensamt barn och han måste på något sätt få genomleva samma saker som jag. Han får inga impulser inifrån, därför måste jag berätta för honom.

Ibland tror jag han känner sig lika gravid som jag gör. Han är lika trött som jag, vi sover middag tillsammans. Och när jag mådde illa gick han omkring och hade ont i magen. Jag har läst någonstans att det är väldigt vanligt.

BJÖRN: Jo, jag ser fram emot att få ett barn i huset och det är trevligt att ha en gravid hustru omkring sig. Men jag är utanför. Under de första tre fyra månaderna såg jag Susanne bli mer och mer högbarmad och bred över baken och hon pratade i ett kör om hur det kändes och att hon kände fosterrörelser. Men ingenting märktes utanpå. Hon har redan ett personligt förhållande till den här varelsen. För mig är det bara en tanke än så länge. Jag kan bli lite avundsjuk på de här båda som har varandra, och jag måste erkänna att jag inte riktigt orkar prata så mycket om barnet så länge det bara är hennes.

SUSANNE: Alla människor som håller på med ett större projekt talar om det. Folk talar om sitt sommarstugebyggande och om sitt arbete. Just nu har jag en byggnadsplats gömd i magen. Det är bara det att den inte syns. Men jag känner den. Och jag vet att cell på cell håller på att forma och utveckla ett barn som kommer att likna Björn och mig. Det är ju självklart att jag är intresserad av vad som försiggår. Jag läser allt jag kan få tag på om fosterutveckling. Och så berättar jag om det för Björn. Han läser nämligen inte de här böckerna. Jag förstår inte varför, det är ju hans projekt också.

KARL: Jag har försökt läsa ett par av dessa böcker och jag måste medge att när jag har läst tjugo sidor så orkar jag inte längre. Det är helt enkelt dödstråkigt. Elise läser kolossalt mycket och det är ju bra, men det irriterar mig lite att hon pratar så mycket om det. Det var värst i början. Det var sånt som hur stort fostret var, hur det såg ut och hur det simmade – långt innan det kunde simma, höra eller se. "Nu är den två och