Nattöga: Sjukhusets svarta låda

By Inger Brännström

Huvudperson i denna fiktiva spänningsroman är läkaren Petra Hallberger som upplever sin första turbulenta månad som sjukhuschef vid Höglunda universitetssjukhus, 35 mil norr om Stockholm. Det som upptäcks vid en nattlig skyddsrond på sjukhuset blir en rättsskandal långt utöver vad sjukhusledningen hade kunnat ana. Polisen utreder och avslöjar bl.a. försök till företagsspioneri samt bedrägeri vid universitetssjukhuset.

Petras andningspauser är det kulturminnesskyddade torpet inte långt ifrån skidorten Hemavan i Västerbottens fjällvärld. Vid en skidresa dit händer det saker som senare visar sig ha förgreningar ända in i storsjukhusets nya neurologiska DNA-laboratorium.

Läkarförbundets fackliga representant på sjukhuset är läkaren Anna Leevin. Hon blir i berättelsen något av en visselblåsare. Kopplingar till Stockholm, Umeå och Västerbottens fjällvärld finns också med i fiktionens form. I denna berättelse har framförallt kvinnorna ordet.

Frågor eller ämnen som berörs i boken är bla;

- Utmaningar, möjligheter, etik och sårbarhet i vården i och med den nya digitala tekniken, robotisering och artificiell intelligens (AI)?

- Finns det sjukhusspioner inne på storsjukhuset?

- Cybersäkerhet?

- Kommer hjärnan att i framtiden kunna hackas?

- Medicinska genombrott med ny teknik?

- Kan vård och välfärd vara en brottsplats?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 16, 2019
• ISBN: 9789178510498

Inger Brännström

Detta är Inger Brännströms tredje spänningsroman som utspelar sig i fiktiva vård- och administrativa miljöer. Tidigare böcker är utgivna av författaren 2014 och 2016. På hennes hemsida finns ytterligare information om författaren och publikationer; http://www.123minsida.se/brannstrom-sweden Sjukvården står idag inför många framtida utmaningar, inte minst gäller det ekonomi, cybersäkerhet, tillgång på utbildad personal samt en allt äldre befolkning. Genom att välja fiktionens berättelse, samt för mig nya publiceringsformer, har jag här fått möjlighet att lära mig mer om; ny teknik, digitalisering, ledarskap och dess betydelse för säkerhet och kvalité inom svensk sjukvård. Denna E-bok NATTÖGA Sjukhusets svarta låda (2019) liksom mina tidigare utgivna böcker; Digitala masker i vårdens korridorer (2014); Kärlek håller dem kvar (2016) är en spänningsroman i en fiktiv vård- och administrativ miljö. Handlingen i denna bok utspelar sig dock delvis i kända orter som Stockholm, Umeå och Västerbottens fjällvärld. Denna e-bok finns också i handeln (mars 2019) som tryckt pocket bok. Umeå, April 2019 Inger Brännström

Book preview

Brännström

KAPITEL 1

23 mars - fredag kväll

Aldrig någonsin tidigare hade hon läst något liknande. Läkaren Petra Hallberger tog ett djupt andetag och läste hela texten en extra gång. Hade hon kanske missuppfattat något? Det här borde inte vara möjligt, konstaterade hon medan hon för ett kort ögonblick reste sig upp från stolen men satte sig omedelbart ner igen. Det måste naturligtvis vara feltolkning från min sida, tänkte hon under tiden som hon samtidigt rätade på ryggen i ett desperat försök att återfå någon slags kontroll. Vad är detta?

   Hon var en van läsare av medicinska texter så det var inte utan anledning som hon nu kom på sig själv med att till och med darra lätt av upphetsning. Eller var det kanske rädsla? Faktiskt kunde hon inte riktigt förstå vad som egentligen fick henne ifrågasätta själva grunden för det vetenskapliga tänkandet. I alla fall sådant som hon med tiden hade lärt sig. Genetisk forskning och artificiell intelligens var inte hennes hemmaplan. Men så mycket förstod hon ändå, att det hon nu fick en första inblick i, gick långt utöver vad hon hade förväntat sig att läsa om i en omfattande medicinsk forskningsplan från ett svenskt universitet.

   Hon reste sig återigen upp och gick planlöst några varv i rummet i hopp om att kanske hitta ett nytt sätt att ta sig an texten. Hon hade med åren lärt sig att bra forskning börjar med klara frågeställningar. De var onekligen distinkta, men ändå, där tog det stopp. Det var alltså inte frågorna som hon uppfattade som huvudproblemet. Det var allt det där andra. Vad det nu var?

   Hon bestämde sig att för tillfället lämna läsningen. Det kanske klarnar när jag återkommer, tänkte hon i desperation och för att i någon mån ändå kunna ingjuta visst hopp hos sig själv om att senare fullt ut förstå vad som pågick på det universitetssjukhus där hon inom kort skulle påbörja sitt arbete som sjukhuschef. Forskningsplanen hade den eggande titeln När det omöjliga blir möjligt med den mycket spännande undertiteln "Studie om att kommunicera med hjärnan via fjärrdator".

   Är detta vettigt eller ens möjligt? När upphör människan att vara människa? Finns de stora svarta hålen inte bara i universum utan också inom det mänskliga självet eller är det kanske en illusion om vår odödlighet? Hon hade definitivt svårt att helt lämna frågorna. Hon visste förstås att det fanns pågående forskning om genterapi och experimentell behandling av t.ex. den ännu obotliga nervsjukdomen ALS där musklerna successivt blir obrukbara.

   Relativt nyligen hade hon läst i Läkartidningen om en studie från ett sjukhus i Stockholm där man, om hon nu faktiskt kom ihåg det hela rätt, hade använt självlärande algoritmer dvs matematiska instruktioner för datorbearbetning med uppgift att läsa och tolka stora mängder digitala röntgenbilder av frakturer. Det visade sig att datorn i princip kunde tolka röntgenbilderna i lika stor utsträckning som erfarna ortopeder.

   Hon hade nyss också hört att superroboten Watson (IBM) kunde bearbeta stora volymer medicinsk information och sedan ge förslag på diagnoser och alternativa behandlingar. Det var hon säker på. Så långt hade man alltså kommit, konstaterade hon samtidigt som hon lutade sig bakåt i den nyinköpta kontorsstolen.

   Men det hon nu hade läst om i forskningspapperen gick så mycket längre. Här var det inte bara text- och bildtolkning som skulle ske, utan direkt maskinell läsning av den mänskliga hjärnans processer. Alltså tankeläsning. Det finns minsann mycket att fundera över, tänkte hon och hällde upp ett stort glas vatten som hon drack upp i ett enda svep.

   Texten, som hon skulle läsa, var mer eller mindre som hämtat från science fiction. Så tänkte hon. Hade man verkligen kommit så långt i beforskningen av den mänskliga hjärnan? Allt var nytt omkring henne… på alla sätt och inte minst praktiskt och personligt. Det var det. Var det därför som hon reagerade så starkt på forskningsområdet, tänkte hon något frustrerad över sina egna reaktioner. Hon hade en fast förankring i sin profession och hade också avverkat mer än två decenniers yrkesliv på olika nivåer inom medicinen.

   Visst var det så. Definitivt var hon ingen nybörjare men just nu var det ändå mest tvivel och frustation som hon kände. Förstod hon inte? Hade forskningens framsteg gjort det otänkbara inte bara tänkbart utan också fullt realiserbart? Hon förstod naturligtvis inte helt all teoretisk diskussion som fanns i forskningsplanen. Inte alls. Texten väckte också många frågor.

   Vad händer hos människan när tillvaron radikalt förändras och kanske särskilt när den inte är självvald utan upplevs som en stor förlust? Ja, kanske till och med som ett oöverstigligt hinder, som det ibland kan göra inför en ny revolutionerande teknik, nytt språk, nytt land, nytt jobb, arbetslöshet, förlust av anhöriga och vänner, begränsade ekonomiska förutsättningar eller annat.

   På senare tid hade hon faktiskt funderat en hel del på just sådana frågor. Inte minst hade hon gjort det när hon hörde talas om alla dramatiska berättelser från nyanländas kamp med att starta ett helt nytt liv i ett främmande land. Naturligtvis hade hon också funderat över detta när patienter hon mött beskrev sina egna och andras sjukdomar. Vi är definitivt alla olika och unika, tänkte hon ofta på inte minst i samtal inom familjen och bland kollegor och vänner. Vi är våra levda erfarenheter. Visst är det så. Hur påverkas vi alla när ny teknik skapar helt nya förutsättningar för vårdens praktik?  Rädsla? Nyfikenhet? Flykt? Nya oprövade arenor formas av teknikutvecklingen med syfte att utöka vårdens effektivisering och kvalité. Ibland kanske det till och med kan leda till en utökad sårbarhet där nya etiska överväganden inte bara blir direkt önskvärda utan också ofrånkomliga genom den digitala anonymiseringen. Vårdens beställare och utförare ser inte alltid varandra och det vi möter blir därför inte längre enbart det vi bokstavligen ser utan det som ibland sker utom synhåll. Har det egentligen någon betydelse? Hur får man tillit till det okända och allt det vi inte ser? Vilken betydelse har tilliten för behandlingsresultaten?

   Hon hade uppfattningen att tillvägagångssättet för hur förändringar i vården genomförs, och hur den nya tekniken tas i bruk, har stor betydelse för förankring, tilltro, genomförande och resultat av allt det nya som kommer. Självfallet gäller det också förändringar i privatlivet men definitivt det som sker i det offentliga rummet. Det var hon övertygad om. Långsamhetens lov har naturligtvis sina praktiska fördelar. Det tänkte hon ofta på. Men hur är den hållningen ens möjlig när nyheterna skickar tusentals input som ska sorteras, värderas och få en plats i vårt medvetande?

   Inom medicinsk forskning är det knappast längre möjligt att helt överblicka ett stort forskningsområde. Det visste hon naturligtvis liksom att tvärvetenskap därför allt oftare används där forskare från olika medicinska discipliner samarbetar. Man befruktar varandras kompetenser. Ofta hade hon också hört av forskande kollegor om att en tydligare bild på så sätt framträder eller i vart fall någon annan slags sanning kanske visar sig. Man granskar alltså inte de problem och områden som man vill studera enbart med en enda metod, utan använder sig ofta av flera perspektiv och flera metoder.

   Det är förmodligen här som självlärande algoritmer kommer in, tänkte hon, eftersom datorerna är helt oslagbara i att bearbeta stora datamängder som är omöjliga för den mänskliga hjärnan att processa. Men människan har naturligtvis även fortsättningsvis ett ansvar för det som stoppas in i de svarta lådorna, konstaterade hon vid närmare eftertanke. Eller är det, som många experter hävdar, att just det är problemet, dvs att människans subjektiva urval av instruktioner till datorprogrammen i vården, nu mer än någonsin kan ge upphov till systematiska felbedömningar? Vem bär då ansvaret för feltolkningarna?

   Det borde gå att nå lite längre i vårt individuella kunskapssökande, tänkte hon och landade inte sällan i slutsatsen att utmaningarna ligger i att möblera om i den egna tankevärlden så att det förhoppningsvis ska gå att nå en djupare insikt, öppna dörrar och upptäcka nya mönster. Men går verkligen allt detta att åstadkomma hos oss som enskilda individer? Var och en av oss har begränsningar inom våra personliga livsrum, tänkte hon men insåg samtidigt att många nya sätt att se på världen ibland just formas av den enorma kunskapsproduktion som idag skapas globalt. Läsandet av stora datamängder, som robotarna kan göra, kanske ändå kan ge oss nya medicinska verktyg? Hon ställde frågorna till sig själv om och om igen och kom plötsligt att tänka på att hon numera kunde göra sin inloggning hos tandläkaren via automat och också betala på det sättet. Den digitala revolutionen är delvis här, konstaterade hon tyst för sig själv samtidigt som hon gick omkring i lägenheten för att vattna de få gröna växer som inhandlats för det nya boendet. Den sysslan kändes jordnära och nödvändig.

   Hon visste att hon kunde läsa snabbt. Det var en trygghet i allt det nya. Åtminstone inbillade hon sig det efter många års läsande i böcker, dokument, protokoll, faktaunderlag och naturligtvis mängder med medicinska texter. Dessutom uppfattade hon inte sällan att läsandet ibland, ja ganska ofta faktiskt, försatte henne i ett tillstånd där det var mycket lätt att glömma både tid och rum. Det är nog min allra bästa gren, tänkte hon men insåg att det idag krävs så mycket mer.   

   Hon kom plötsligt att tänka på Lisbeth Salander i Millennium serien. Hon, om någon, lyckas onekligen med att hitta utgångar och lösningar som till synes förefaller stängda även om metoderna kanske inte alltid är att rekommendera. Hon hade själv på senare år funderat över, och också vid flera tillfällen sökt kunskap och information, om hur man gör för att träna upp sin förmåga till kreativt tänkande. Lateralt tänkande kom ofta upp i det sammanhanget. Metoden går ut på att försöka hitta lösningar genom kreativt tänkande. Vända ut och in på begrepp och händelser. Alltså upp och ner på saker och ting. Det visste hon. Men hur lätt är det? Hon var mitt i livet med allt vad det innebar. Visst var det så. Men nu är livet på riktigt, tänkte hon.

   Spegeln i badrummet påminde henne naturligtvis om åren som gått även om hon själv främst ville se det som levd erfarenhet. Håret var mörkt och hon hade samma vikt nu som för tjugo år sedan, tänkte hon men framförallt kände hon djup tacksamhet för den goda hälsan. Den är absolut det viktigaste, konstaterade hon och kom att tänka på att det inte var särskilt ofta som hon överhuvudtaget varit sjuk. Framför henne låg nu alltså en ansenlig hög med papper som skulle läsas. Kanske inte direkt upphetsande men det måste göras, tänkte hon beslutsamt.

   Papperen låg prydligt staplade på det nya höj- och sänkbara skrivbord som konsulten Linus Rooth hade köpt när han delvis möblerade upp bostadsrätten åt henne. Den konsulttjänsten hade blivit mycket dyrare än vad hon hade tänkt sig, men nu var det för sent att ångra den servicen. Konsultköpet hade varit precis lika impulsivt som när hon nyss på väg hem från sjukhuset hade stannat till på ett konditori och köpt en dansk råglimpa. Det visade sig vid betalning att den kostade hela 120 kronor. Hon orkade dock inte protestera eftersom limpan redan låg nedstoppad i konditoripåsen med dekorativa julvisor tryckt utanpå. Lokala bagerier har det nog inte så lätt ekonomiskt, tänkte hon förlåtande.

   Med sina nyss fyllda femtio år kunde hon idag se tillbaka på en tillvaro som hitintills varit fylld med många ljuspunkter. Utbildning till läkare hade hon fått vid Umeå universitet och senare något praktikår vid Uppsala universitet. Studentlivet i Umeå hade varit mycket intensivt och faktiskt såväl innehållsrikt som lärorikt. Inte minst hade boendet i Umeå, med alla nya vänner, betytt mycket för henne där hon successivt hade upptäckt nya intressen som kom att betyda en hel del för hur framtiden formades.

   Tillfälligheter är utan tvekan en del av livet, tänkte hon ofta. Som när hon under sin läkarutbildning, via idrottsklubben IKSU i Umeå och dess innebandyserie, hade träffat tränaren och idrottsläkaren Max Lundh som senare kom att bli hennes sambo. Vi hade aldrig träffats, tänkte hon, om jag under dessa år inte hade sysslat med innebandy på fritiden och han inte hade varit lagets såväl tränare som läkare. Han arbetade den tiden som allmänläkare på en vårdcentral i Umeå och hon själv var under just de åren fortfarande läkarstuderande. Efter några år som praktiserande läkare på olika hälsokliniker i Stockholm sökte de sig till Köpenhamn för fortsatt yrkesliv. Nu, efter femton år i Köpenhamn, var hon tillbaka i Sverige och den här gången som ensamboende i Höglunda, en universitetsstad 35 mil norr om Stockholm.

   Dottern Mika 19 år, hade under hösten påbörjat grundkursen i statistik vid Stockholms universitet och var sedan en tid tillbaka aktiv i Amnesty.  Mika, en mörk pigg ung kvinna som numera levde sitt liv på egna meriter. Snabb som sin far och klok som sin mor brukade Max, lite retfullt förstås, men absolut med stor stolthet påminna henne om. Max hade nyss flyttat till Kenya för att tjänstgöra som biståndsläkare inom organisationen Läkare utan gränser, med finansiering av svenska SIDA med ekonomiskt stöd också från Linda och Bill Gates Foundation. Max med sina femtiofyra år var fortfarande aktiv som få, och i hennes ögon en mycket attraktiv man. Han höll minsann igång men numera inte med innebandy utan med tennis som han sällan avstod ifrån.

   Hon bodde nu i universitetsstaden Höglunda och Max i kuststaden Mombasa i södra Kenya. Det mesta är fortfarande lite overkligt, tänkte hon bävande. Nu var hon i alla fall på plats där hon sakta men säkert försökte orientera sig i den delvis främmande tillvaron. Det var naturligtvis inte helt lätt. Inte alls. Vardagsvanorna pockar på hela tiden, konstaterade hon. Att läsa ansökningarna, oavsett läshastighet den här gången, skulle säkert ta en stor del av helgen.

   Det var fredag kväll och hon var ensam hemma i sin nya bostadsrätt. Det mesta av möblemanget som hon ägde efter skilsmässan förvarades tillsvidare vid sommartorpet i närheten av Hemavan i Västerbottens inland. Rådet att installera ett hemlarm vid torpet var hon innerligt glad och tacksam över. Larmet hade också en siren som hon visste skulle aktiveras och avskräcka oönskade besökare. Allt det här var en trygghet, även om hon naturligtvis visste att de allra flesta kanske överhuvudtaget inte skulle kunna hitta till sommartorpet, eftersom det var så ensligt beläget. Dessutom låg huset flera hundra meter ifrån den stora landsvägen mot fjällvärlden och huvudleden till Norge.

   Det viktigaste hade hon här på plats. Så klart, dvs fyra vita bokhyllor, matbord med stolar, soffa, tavlor, tv, porslin, några lampor, motionscykeln, böcker samt naturligtvis sin egen säng. Boklådorna stod än så länge ouppackade och staplade på varandra och dessutom tätt ihop runt sovrumsväggarna. Men hon kände, trots allt, ändå en viss hemtrivsel. Definitivt var hon på väg till något helt nytt. En självvald livsförändring. Ingen dramatisk sådan. Verkligen inte men ändå nytt jobb, nytt boende, nytt land, nya vänner och samtidigt förlust av sin vardag med sambo och vänner. Hur skulle det bli? Där jag har min säng, ja, där bor jag, tänkte hon och plockade upp ett reklamblad som låg på golvet.

   Hon tänkte ofta på hur lyckligt lottad hon var som inte behövde bekymra sig för torpets säkerhet. Grannbyns kraftkarl Robert Olsson plogade nämligen byvägen under vinterhalvåret och dessutom ända fram till torpet. Han hade också lovat att titta till huset och naturligtvis testa huslarmet minst en gång per vecka. Robert hade definitivt många strängar på sin lyra eller rättare sagt på sin gitarr. Det hade hon fått bevis på. Flera gånger dessutom. När han spelade och sjöng artisten och nobelpristagaren Bob Dylans sånger kunde man nästan tro att det var originalet Dylan själv som sjöng. Rösten var då djupt darrande och ögonen fick en allt djupare ton. Håret var ett riktigt konstverk, hade hon tänkt sist de sågs, med långa mörka lockar som trängde fram under den svarta sportkepsen med Norra Skogsägarnas namn.

   Det var inte bara namnet Robert som han delade med Dylan. När han spelade och sjöng Blowing in the wind var det som om Dylan själv framträdde. Annars var denne kraftkarl från Norrlands inland allt annat än en estradör. Det var definitivt inte många som hade hört honom spela eller sjunga under senare år. Det hade hon fått klart för sig när de under hösten gjorde upp om betalning inför vinterns plogning och gårdstillsyn.  

   Han bodde själv men sa sig aldrig vara isolerad eftersom han på sommaren kunde notera många fjällvandrare som passerade och där de inte så sällan ofta fick besök av energiska myggsvärmar, hösten av framförallt kustens svampentusiaster samt lingon- och hjortronplockare, vintern av domherrar samt en och annan älg och ren förstås. På våren, hade han sagt, fylls trakten av vägverkets och vattenfalls strävsamma kvinnor och män för att nu inte tala om vårfloden som enligt honom återkommande uppvaktade trakten. Här händer det mycket, hade han skrattande sagt när hon vid ett tillfälle hade frågat om det ändå inte blev ödsligt emellanåt. När hon sedan hade frågat om det möjligen fanns risk för oväntade och oärliga gäster i trakten hade han omedelbart svarat med ett öppet brett leende never. Därefter hade han nästan viskande invigt henne i det stora förrådet av svar på tal fraser som han hade haft användning av någon enstaka gång och där han prompt med sträckt rygg hade förklarat "att när jag viker upp skärmen på kepsen, sätter fötterna brett isär samtidigt som jag säger med tydlig röst not a chance då är det slutsnackat… det kan du lita på."

   Inte undra på att hon hade blivit orolig när hon i samtalet med honom redan under hösten hade gjort upp om gårdstillsynen, och förstod att han hade hört talas om hennes planerade och definitiva flytt till Höglunda där hon skulle påbörja sitt arbete som sjukhuschef vid universitetssjukhuset. Hon hade bävande väntat sig att få höra ett och annat uppriktigt visdomsord; om en bristfällig vård, alltför långa väntetider, telefonköer, hyrpersonal etc. Men här fick hon ett helt annat besked.

   Ögonsjukvården vid sjukhuset i Höglunda, hade han sagt med pondus i rösten, får tre stjärnor av tre enligt Guide Michelin skalan vilket är, som du säkert vet, högsta betyg i restaurangbranschen och betyder att stället …är värt en resa i sig. Jag vet det här, hade han fortsatt, för min bror bor i närheten av Höglunda och han opererades där för bara några veckor sedan. Jag följde honom till sjukhuset och bodde hemma hos honom i tre dagar så att han kom igång med ögondropparna. Därför vet jag. Min bror Albert är mäkta imponerad ska du veta, hade Robert sagt i förtroende.

   Vid den uppriktiga deklarationen hade hon känt hur en lätt rodnad hettade kinderna som kom sig av att hon uppenbarligen hade haft en så förutfattad mening om denna mångbottnade gårdskarl i Västerbottens inland som inte bara plogade vägar, förvaltade ett skogstorp, spelade och sjöng Bob Dylan utan också var en hängiven gourmé människa med norrländsk matkonst som specialområde.

   Det kan inte finnas många som Robert tänkte hon ofta. Tillvaron där ute i skogen var en skön plats på sommaren men kanske alltför ensligt belägen under vinterhalvåret. Det vill säga för den som föredrar nära grannar