Därifrån till härligheten: Med husbil från Spanien till Sverige, med vissa hinder på vägen

By Bertil I Persson

Vi reser tillsammans med Lars och hamnar i ett våldsamt oväder i Tyskland. Ett oväntat besök
dyker upp i nattens mörker. Resan fortsätter där en otrolig upplevelse rullas upp. Det framkommer hur droger kan förändra flera personers liv. Många härliga kärleksmöten inträffar och som pensionär blir det fler möten, där kärleksupplevelserna inte reserveras för unga förmågor. I en het stund kommer husbilen, inkapslad i rök och sot, att bli ett minne blott. Motivet till dådet kan ha varit avundsjuka eller svartsjuka. Resan fortsätter i en ny husbil som för oss vidare till nya spännande platser.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 17, 2018
• ISBN: 9789177852025

Book preview

KAPITEL

Förord

Tisdag

Onsdag

Torsdag

Torsdag förmiddag

Fredag

FÖRORD

Att slutföra detta arbete kan jag beskriva som att bestiga Mount Everest.

För många i min situation förefaller en sådan prestation som omöjlig. Men ibland kan vi komma runt det omöjliga och med stora ansträngningar nå det mål, den höjdpunkt, som så länge hägrat där långt borta.

För mig som hela livet varit dyslektiker, eller ordblind som vi i dag i dagligt tal kanske mer känner, var rättstavning och välskrivning två katastrofala skolämnen där varje sida var dekorerad med röda anmärkningar och i slutet betyg B, BC eller C.

Det var en plåga att klara alla de omdömen om lathet och ointresse som blev lärarnas muntliga omdömen. Det var nog först i 4:e klass som jag hade turen att få komma i en mindre klass vid nuvarande Lärarehögskolan i Kristianstad, som bilden klarnade lite för mig.

Jag fick gå en test för att få bevisat att jag inte var »dum i huvudet« och behövde gå i hjälpklass. Under tidigare skolår har jag hela tiden sluppit att bli »kvarsittare«, för det har nog varit någonting annat som övervägt. Eller så var det mina föräldrars vädjan som räddade mig.

Fortfarande hade jag ingen vetskap om att jag var ordblind och det hade man nog inte från skolans sida heller. Men efterhand som lärare kandidaterna var mera noga med att gå igenom läxorna, kunde jag memorera och nära nog ordagrant återge texten vid läxförhöret dagen efter.

Under de första skolåren tror jag inte att jag öppnade mina skolböcker hemma mer en handfull gånger. Mina föräldrar ansåg att det var skolans uppgift att lära oss läsa och skriva och brydde sig inte om att fråga om mina läxor.

Jag började snart känna mina egna pengar för vilka jag köpte serietidningar. Det var lagom lite text för att jag skulle orka stava mig igenom. Det blev Kalle Anka, Fantomen eller Tarzan.

Jag tänker många gånger på en story av Hasse & Tage om mannen som skulle åka och reparera hos en familj Johansson. Mannen kom till adressen och läste på tavlan nere i trappan: JO säger Jo, HAN säger han, SSON säger son – säger JOSAHANANON, och det stämde ju inte, så han gick hem.

För personer som inte är medvetna om vår problematik framstår vi fortfarande som dumma eller lata eller något annat negativt epitet.

Nu har jag lyckats ganska väl i livet, men har fortfarande besvär så jag läser mycket ogärna högt. Det har hänt att när jag läser sagor för mina barnbarn, så har de rättat mig när jag läst fel.

Att skoja bort problemen har varit en väl framkomlig väg. Vid de senaste åren i folkskolan brukade jag längst ner på sista sidan bifoga lite skiljetecknen såsom ( ….,,,,,;;;;;?????. med tillägg: att användas i texten efter behov.

Mina betyg blev då bättre när innehållet fick en högre bedömning. Jag kunde därför skryta med att vid sista året få högsta betyget i klassen och premium. Det var ett psykologiskt stort framsteg för mig som jag har tagit fasta på under de efter följande 50 åren.

När jag nu fångat denna berättelsen som jag här kan dela med mig av känner jag mig stå på jordens topp och blicka ut över mitt livs alla vedermödor, men som lett mig upp till målet.

Det är möjligt att det finns fel i texten. Men Microsofts ordbehandlings program har varit mig till stor hjälp

Det kan nämnas att detta är tredje försöket som jag nu lyckats slutföra. De andra två försöken har strandat genom att mina två tidigare datorer blivit stulna. Men jag ville inte ge upp nu när jag hade ett så härligt mål i sikte; och nu är jag här.

Bertil I Persson

Sri Lanka

Det är måndagsmorgon i Torrevieja, Spanien.

Efter 4 månader här nere är det dags att återvända till Sverige Det är en normal rutin de senaste 4 åren. Då har jag varit här nere de kalla månaderna i Sverige. Eftersom jag är skåning har jag inte så stor kärlek till snö och kyla.

Nu börjar det våras och jag liksom flyttfåglarna drar mig norrut för att möt den sköna våren i Sverige.

Vintern här nere har inte varit så där speciellt behaglig denna gången. Det har varit kallare än normalt tycker jag. Det märker man lättast på tillgången av gas och el. Det har varit nödvändigt att värma upp husen i mer i år än tidigare. Här är husen inte isolerade och har endast enkelglasade fönster där tätningen inte är den allra bästa.

Min husbil gjorde jag klar redan under veckoslutet. Men den sista kontrollen gjorde jag i går kväll innan jag kröp ner i min bädd utan hjul för sista natten.

Levnadskostnaderna har ökat och temperaturen har minskat. En lite olycklig kombination tycker jag. Det blir nog därför den sista vintern jag kommer hit. Beslutet att sälja huset har jag tagit redan tidigare. Nycklarna är lämnade till mäklare. Så nu återstår bara en tid av väntan. När försäljningen är klar kommer jag väl ner en gång med vanlig bil för att hämta hem de saker som jag inte fick med mig nu. De flesta möblerna låter man normalt vara kvar i huset för att underlätta det för den nya ägaren.

Det känns alltså lite vemodigt att sitta här på uteplatsen med en kaffemugg i handen och begrunda framtiden. Solen har kommit upp men inte riktigt orkat komma över hustaken i väster. Det kommer att bli en varm och härlig dag i dag. Så snart solen får fullt tillträde till gator och trädgårdar kommer det att bli riktigt behagligt varmt. Denna värme kommer naturligtvis att besvära mig nu när jag skall sitta i bilen hela denna dagen och med säkerhet ett par till.

Det är redan folk uppe som kommer med sina långa frukostbröd under armen. Man sparar på pappret så det blir bara en lite sträng runt brödets mitt för att man inte skall få brödsmulor i armhålan. När det kommer i beröring av alla dessa mörkhyade kropparna kan det naturligtvis komma lite bismak till brödet som lyckas tränga igenom det tunna pappret. Även detta folk kan väl svettas. Ja även om de rör sig ganska sakta då de förflyttar sig.

Det är alltså sista morgonen jag sitter på denna vackra uteplats där klinkers har blivit utvald ur ett otroligt stort sortiment.

Sedan jag nu blivit ensamstående igen känns det motiverat att leta efter nya platser att finna sol och värme

Jag går en sista runda och kollar i skåp och lådor för att vara säker på att allt som jag planerat att ta med mig denna gång. Att jag inte har glömt någonting kvar i något hörn eller bakom dörrar och kvarvarande möbler.

Den avslutande städningen skulle en god vän till mäklaren klara av. Det är liksom inte min starka sida så det känns bra att överlåta det till någon som har de rätta handlagen. Det känns nu skönt att bara låsa dörren även om det kan vara för sista gången.

Jag går runt hörnet och bort till mäklarens kontor för att lägga extra nycklarna i brevlådan. Klockan är inte ens nio på morgonen. Det kommer inte att finnas någon på mäklare kontoret under ytterligare två timmar.

Några granna önskar mig trevlig resa hem och önskar mig välkommen tillbaka till hösten. De skulle stanna ytterligare några veckor innan de återvänder till trakten av Bremen

Så tar jag det stora klivet upp i husbilen och startar. Medan bilen går på tomgång går jag en extra runda runt bilen för att kontrollera däck och lasten där bak. Den plattform som tidigare använts för att transportera min scooter, har nu blivit en bra lasthållare för en del av mitt spanska bohag. Jag drar i spännbanden för att säkra mig om att allt flyttgods verkligen skall komma fram tills sin slut destination

Motorn spinner fint, oljan är kollad och tanken är full. Ettans växel, lite gas och så börjar ekipaget sin långa resa upp till den kalla norden. Nu sitter folk på sina balkonger och uteplatser och njuter av det nyligen hämtade frukostbrödet. Ännu har inte spanjorerna kommit ut i trafiken i någon större mängd. Det är först när jag kommer fram till första trafikljuset som det samlas några bilar. Generellt kan man säga att alla spanjorer har väldigt bråttom. Man kör gärna innan det blivit helt grönt ljus och stannar inte förrän man är helt säker på att det har blivit riktigt rött på lampan i stolpen.

Med denna erfarenhet är det viktigt att vara extra försiktig i denna trafik. Efter ett par års körande vintertid här nere har jag lärt mig deras trafiksystem och har därför slutat att bli överraskad av allt som kan dyka upp i trafiken

Så har jag lämnat storstaden Torrevieja bakom mig och kommit ut på huvudvägen. Här har trafiken tätnat så jag lägger mig i den kö linje som nu bildats. Tydligen har många kommit iväg lite försenade, för redan dyker den ena vansinniga omkörningen upp efter den andra. Tuta och ljusblink är taktiken för att få fri väg. Men det är inte alla som lyckas trots att vi nu har dubbla körfält, Det finns två vägar att välja när man skall norrut. Den ena är betalväg och går utefter kusten. Den andra går inåt landet och upp mot bergen. Det är denna senare väg jag brukar använda. De är båda lika långa men den ena är alltså gratis.

Uppe på högsta punkten får man välja en lite krokigare väg för att efter några km komma ut på en lika fin tvåfilig väg som går ner till kusten igen.

Men det gick inte så smidigt som jag hade hoppats. Lång kö hade bildats i vår riktning. Trafiken kröp sakta fram och till slut fick jag se anledningen. Det var en trailer med tegel som hade tagit en kurva lite för snävt och skurit ner i vägrenen med påföljd att en snabb avlastning, men på fel ställe hade skett.

De 15 milen ner till kusten gick sedan smidigt. Det är dock lite knivigt att ta sig runt alla storstäder där det finns oanade möjligheter att komma i fel fil och därmed hamna i helt galen riktning. Detta problem har hänt mig flera gånger uppe i Barcelona. Det har blivit med den påföljden att man får betala vägtull för denna extra utflykt. I Spanien är alla större vägar belagda med vägtull. Dessa vägar är då alltid minst tvåfiliga ibland både med tre och fyra körfält.

Men nu är jag bara i Valencia och beredd att ta ut den första biljetten för att få bommen att öppna sig och att ge tillträde till den snabba vägen norrut.

Jag har en ganska fullastad bil känner jag nu när jag gasar på för att komma upp i en maklig och säker fart.

Det har kompletterats med en hel del öl och vin måste jag erkänna. Det är ju fortfarande billigt här nere, så det vore väl verkligen synd att inte utnyttja den lastkapacitet som denna bil ändå har. Det var under lördagen som jag var på Mercanona, det stora supercentret som jag kompletterade med allt detta. Det blev två fulla kundvaknar som skulle stuvas in. Jag köpte lite olika sorters vin, såväl vitt som rött och rosé med några flak San Miguel öl. Lite starköl i en stark bil kan väl aldrig bli fel?

Jag har glömt att presentera mitt resesällskap som sitter på min högra sida. Det är Figge, en underbar hund med mänskliga drag. Ja, han förstår normalt tal och svarar med ett litet gläfs. Även han har rest denna sträcka flera gånger och är aldrig till besvär. Han sitter och följer med i trafiken där han noga granskar alla de som passerar oss. Det är kul att se hur folk reagerar när han sitter där och studerar dem. Men ibland blir det lite för enformigt. Då rullar ihop sig på sätet och sover en runda.

Vi har den rutinen att jag kör i två timmar. Sedan stannar vi för att vi båda skall få kissa innan vi fortsätter. När vi åkt ytterligare två timmar tar vi en lite längre paus för att få sträcka på benen. Normalt kör jag inte mer än 8 timmar om dagen. Det är ju praktiskt att stanna när tröttheten tränger på och bara parkera och krypa upp i slafen över föraresätet.

Det brukar bli cirka 75 mil på en dag om det inte strular till sig med trafiken. Ibland kan det bli köer vid betalstationerna. Jag retar mig alltid på att när man kommer fram för att betala folk inte vet var man har kvittot man tog när man startade på denna fina väg. Sedan skall man leta i alla fickor efter pengar. Att åka ut längst till höger dit även lastbilarna drar sig brukar vara bra. Det kan gå lite snabbare där, men det är ingen garanti.

Så fort vi saktar in tittar Figge upp för att se om det är dags för en rast. Men precis som han fattade att så var inte fallet när han ser alla bilarna. Han lägger sig åter ner i sitt meditativa viloläge.

Det är intressant att se alla dessa stora långtradare som jag ibland kan bli omkörd av trots att jag håller cirka 100 km/tim.

Vår första långrast kommer efter Valencia på »pagar« vägen. Det är en stor vacker rastplats i anslutning till ett grönområde. Där har det rastats många hundar tidigare. Det blir många dofter för Figge att identifiera. Själv sätter jag mig på en bänk med sista skvätten termoskaffe från frukosten. Kaffet var fortfarande varmt trots flera timmar i bilen. Figge springer hela tiden rundor för att utföra sina lite tvångsmässiga kontroller. Men hela tiden gör han en runda förbi mig för att kolla att jag inte har för avsikt att fortsätta resan.

Det har faktiskt hänt en gång på väg från Spanien att vi glömt honom på en parkering. Det var med min dåvarande fru som hade stigit ut genom bakdörren och inte stängt den. När hon kom tillbaka hade vinden blåst igen dörren med Figge kvar på utsidan utan att vi märkte någonting. Väl återkommen till bilen äntrade hon platsen där framme och gav order KÖR, märkbart irriterad över någonting som inträffat.

Det var först när vi kört 15 mil som vi skull stanna i Frankrike och plocka de första mimosakvistarna som vi saknade Figge. Det blev inga mimosakvistar varken nu eller senare. Jag körde med panik i blicken för att kontrollera om han kom springande eller redan hade blivit överkörd.

Vägen tillbaka till gränsen gick hela tiden starkt uppför och därmed sakta, mycket sakta. Men till slut kom vi fram och såg en glad hund sitta och se att han kände igen bilen. Flickan som min fru hade tvistat med hade pratat franska med Figge hela tiden och berättat att vi snart skulle komma och hämta honom. Men det blev säkert mer än 4 timmars väntan. Jag kan försäkra att det blev ett mycket glatt återseende, det kan jag lova.

Det kom nu fram att min fru skulle växla svenska kronor till franska sedlar, vilket man alltså inte ville gå med på. Hon hade inga bilder på hur svenska sedlarna skulle se ut. Där av det utbrott som ledde till ett alltför snabbt uppbrott.

Under hela tillbaka resan haglade anklagelserna om vems fel det var. Att jag inte hade sett till att Figge var med i bilen. Men så snart vi fick se hanns viftande svans blev alla anklagelserna från min frus sida bortblåsta. Hur det var med Figges förtvivlan över att ha blivit övergiven framgår inte i denna story.

Jag vet inte hur många rundor han sprungit på denna stora parkeringsplats men av tungans längd är det förvånansvärt att han inte snubblat på den. Nu fick han sin vattenskål och kunde lugnt skölja ner all iver och alla iakttagelser som utflykterna bjudit på.

Han låg på gräset och tittade på mig som om han väntade på klarsignalen för avfärd. När jag reste mig och började samla ihop våra tillhörigheter förstod han att tiden var inne. Väl framme i bilen hoppade han glatt upp och satte sig tillrätta på sin plats.

Så är vi åter ute på stora vägen mot norr. Ibland är det långa sträckor mellan betalstationer, ibland kommer de lite tätare. Det är oftast i anslutning till städer som det kan bli några kortare sträckor.

När skylten om »pengar« dyker upp ser man lätt i backspegeln hur många personbilar ökar för att komma så tidigt som möjligt fram för att avlägga sin betalning. Det är som ett litet race när alla letar efter den kortaste kön. Och jag måste välvilligt erkänna att jag också deltar i denna tävlan. Det känns så här nu i efterhand lite löjligt att försöka tjäna in några minuter på en dagsresa som i allt med raster sträcker sig över cirka 10 timmar.

Plötsligt kom jag att tänka på att klockan var snart 2 på eftermiddagen och jag kände mig hungrig. Stressen av att komma iväg så fort som möjligt och så långt som möjlig hade gjort att jag missade lunch måltiden vid senaste rastplatsen. Det innebär att jag redan har brutit mot de regler om raster och måltider som jag så länge hållit styvt på.

På vägkanten indikerade man att det var 50 km till nästa tankningsmöjlighet. Det får bli den platsen där vi kan äta och fylla på diesel i bilen.

Det blev långa kilometer när magen knorrade, men snart var vi framme och rullade in för tankning. Det gick snabbt eftersom jag kunde betala med Visakortet och slapp gå in i själva kassa byggnaden.

Jag hade förberett med pannkakor som finns i kylen. De smakade gott för oss båda. Som måltidsdryck blev det spanskt buteljvatten för min del och kran kranvatten för Figge.

Efter måltiden var det dags för en liten promenad. Figge stod vid dörren och väntade medan jag fällde ner fotsteget. Han väntade på att jag först gick ner och gav klartecken »kom« innan han skuttade ut. Det är en säkerhetsåtgärd som jag lärt honom vis av det inträffade då han hoppade ut utan vår vetskap. Det är också en säkerhetsåtgärd med tanke på all trafik som kan komma mycket snabbt även om det skulle vara fartbegränsning på alla rastplatser.

Det fanns en lite sträng av grönt gräs som snart skulle vara helt borta när den spanska solen sugit upp all klorofyll i gräset. Medan Figge kollade de olika dofterna tittade jag på alla bilars registrerings skyltar. Det syns många tyskar och holländare som nu återvänder liksom vi till den annalkande våren.

Med lite tidsöverträdelse nalkades jag till den norra gränsstaden i Spanien. Här skulle jag tanka, äta och sova. Eftersom dieseln är dyr i Frankrike gäller det att rulla över gränsen med full tank.

Jag fick möjlighet att stanna i anslutning till macken om jag inte hindrade långtradarna att komma fram. Av säkerhetsskäl är det säkrast att stå där det är upplyst. Det har hänt många överfall och man varnar faktiskt för nattparkering på vissa platser med stor överfallsrisk. Nu har jag ju Figge som min beskyddare. Ingen här nere går in i en bil där det finns en hund. Man har skräck för rabies som finns i dessa länder.

Eftersom jag varit här tidigare visste jag att det fanns en lite restaurang bara en liten bit bort. Jag har kört av den stora vägen nu så det var lite enklare att promenera en bit. Jag har tänkt hela dagen att i kväll skall det bli paella, en spansk nationalrätt med skaldjur i den versionen jag gärna väljer.

Figge fick till en början med resterande pannkakor och en skål med vatten. Själv tog jag en butelj av husets vin som var mycket välsmakande.

Men nu blev det så att jag inte orkade tömma hela flaskan. Så resterande fick jag medföra till bilen i en plastpåse. Ja det vill säga flaskan var i plastpåsen. När min mat kom hade man även lite gott till Figge. Här är det inga problem att låta hunden vara med inne i matsalen. Han fick dock hålla sig på golvet.

Måltiden avslutades för min del med en dubbel espresso en likör »43«.. Allt fann sin plats tillsammans med allt det andra goda i min mage.

En uppmärksam kypare kom med två paket där han noga på god spanska påpekade att det ena var för hunden och det andra till mig. Allt att avnjutas under resan.

Så bra kan man ha det i det land som jag i morgon skall lämna på obestämd tid

Här uppe i norr var det lite kylslaget. En liten påkänning för det som komma skall. Nu var det lite knepigt att hitta husbilen. En plats som tidigare var stor och tämligen tom var nu full smockad med långa stora ekipage. Jag stod nu väl skydda med alla dessa som en borgring runt mig. Det var märkbart tyst här inne bland dessa ekipage. En bit bort hördes en motor surra. Jag antar att det var kylaggregatet till en av kylbilarna som arbetade i natten.

Väl inne i bilen uppsökte vi var för sig våra sovplatser. Innan jag helt städat av mitt medvetande tog jag en skvätt av det hemförda vinet. Natten kom sedan som en skön förlösare från all trafik och andra problem.

TISDAG

Jag vaknade ur en dröm där jag hade svårt att lokalisera mig. Det var ett otroligt väsen runt omkring mig. Jag rullade upp gardinen en bit och fick se att mina grannar hade tidiga vanor. Den tidigare så fullpackade platsen var nu bara till hälften fylld. Jag vet inte om jag hade oro under gårdagskvällen hur jag skulle komma ut från denna instängda situation. Nu var jag säker på att innan jag hunnit sätta på kaffe skulle jag åter vara i det närmaste ensam här

Inne på macken hade man färskt bröd. Det hör till de tidigare erfarenheterna som jag lagrat i min minnesbank. Det var alltså att sätta på kaffevatten och så lite kläder för min egen del för att göra morgonens inköp.

När jag klivit ner och skulle stänga dörren fanns det en lång nos som tittade på mig. Visst ja »kom« och en glatt skuttande fyrbent varelse stod nere vid min sida. Han var nog märkbart påverkad av allt ljud så han följde mig nära och väntade utanför medan jag köpte lite gott bröd. Vi gjorde en lite gir till en gräskant för att en av oss skulle få lätta på vätskenivån.

Väl tillbaka i bilen kokte vattnet för fullt. Lite extra vatten och sedan var det bara att brygga direkt ner i termoskannan.

Vi avnjöt båda vars en ostmacka med svenskt Zoega kaffe. Ja, kaffet var för mig. Gårdagens vatten fanns sedan tidigare tillgängligt för min res partner.

Så hade vi klarat av denna natt och avnjutit en god frukost. Innan vi åkte vidare gjorde jag den sedvanliga kontrollen av däck och lasten där bak.

Vi intog våra respektive platser i framsätet och startade dagens resa. Det blev först en kort resa upp till gränsstationen. Där är stigningen mycket markant på sina ställen. En flerfilig väg gjorde det lättare för de stora fordonen att inordna sig i en lite lugnare takt. Jag valde det mittersta spåret där hastigheten var bra för mitt väl lastade fordon.

Väl uppe vid tullstationen skulle man minska ner till 15 km/ tim av någon anledning. Det fanns ju ingen kontroll bara en del övergivna hus. Det var bara att rulla rakt igenom och fram till nästa gräns postering där det blev samma lugna takt och så tillbaka ut till den lite mer stressfyllda motorvägen.

Nu gick det lätt nerför berget fram till första betalstationen där man som vanligt skull ta en biljett för att bommen skull öppnas och en ny värld stod framför våra ögon.

Dessa ögon nåddes även av de mimosa dungar som vi for förbi. Men de stod så till att det blev ingenting blockat denna gången heller. Nu kom jag inte samma väg som tidigare när vi hade glömt Figge, men jag tänkte på den situationen när vi åkte utefter den vackra kusten. Det var inte intressant för Figge att studera naturen längre. Han sov väl hoprullad som ett brunt knyte.

Dagens målsättning är att hinna upp och passera Lyon denna dag. Även om det kan vara komplicerat att passera Lyon på kvällen när andra skall hem, så det är det trots allt bättre än att komma på andra tidpunkter på dagen.

Egentligen behöver jag inte stressa mig själv. Det är mitt liv som jag själv bestämmer över.

Vädret däremot får jag ta som det blir. Det har regnat länge nu och det verkar tillta i styrka. Vinden har jag bakifrån från väster så det underlättar körningen men det