...hatt till huva ifrån...?: Medeltida kvinnors testamenten

By Kerstin Stenson

Att kvinnorna i historien har marginaliserats och fortfarande marginaliseras på olika sätt i svensk medeltidsforskning finns det många exempel på. Manliga historiker verkar sällan, med några få undantag, intresserade av att sätta förändringar i ett genusperspektiv och kvinnohistoria betraktas ofta fortfarande som minoritetshistoria. Men kvinnorna under medeltiden verkar inte vara några större förlorare och skrev ofta också ner sin historia, fast vi valt att inte se den. När kristendomen nådde Sverige var det i första hand kvinnorna som hade mesta att tjäna, till skillnad från männen som redan hade tillträde till en angenämare existens efter döden. Kvinnorna, inte männen, verkar vara den största drivkraften till kyrko- och klosterbyggen under medeltiden, inte minst ekonomiskt. Kerstin Stensons bidrag till kvinnohistorien i boken är ett försök att i siffror utifrån de medeltida testamentena visa hur stort inflytandet egentligen var för medeltidskvinnan.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 22, 2015
• ISBN: 9789175692272

Kerstin Stenson

Kerstin Stenson har en mångårig verksamhet inom media och förmedling och ett starkt intresse för historia och arkeologi. Boken bygger på hennes detaljerade studier av medeltidens testamenten.

Book preview

Taussi

Källorna

I Sverige finns minst 39561 urkunder,⁴ i original och avskrifter, bevarade i svenskt diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbrev. Det bör poängteras redan nu att detta antagligen endast är en bråkdel av de en gång existerande urkunderna. Om vi bortser från alla yttre omständigheter som kan påverka urkundernas bevarande, är de urkunder som främst bevarats fram till våra dagar av något bestående rättsligt värde. Av det kända beståndet innehåller omkring 60 procent någon form av dokumentation av att det skett en överföring av ägande- eller nyttjanderätt⁵. Detta kunde ske genom ospecificerad gåva, morgongåva, hemgift, testamenten, försäljning, byte, köp, pantsättning eller förläning.

Det finns en övervikt av urkunder med anknytning till andliga institutioner och det finns fler bevarade från frälset än från skattebönderna⁶. Detta kan få konsekvenser för hur vi tolkar de bevarade breven. Man kan förmoda att kyrkor och kloster hade bättre möjlighet att förvara sina handlingar än enskilda personer och släkter. Testamenten, liksom andra handlingar från denna tid, har i allmänhet bevarats endast om de i egenskap av åtkomsthandlingar till något gods kommit att hamna i arkivet hos någon senare till kronan indragen kyrklig institution⁷.

Ett hjälpmedel för studien har varit Riksarkivets CD, De svenska medeltidsbreven i Svenskt diplomatariums huvudkartotek⁸. Vid sökning på sökordet testament fås 1476 träffar. Av dessa är 920 testamenten och de övriga 556 är urkunder angående testamenten till exempel vid stadfästandet av testamenten, översättningar, testamentsfragment, rättsliga dubier eller brev angående ifall arvingarna gjort bruk av återköpsrätt inom lagstadgad tid eller ifall de inte gjort det. Ett problem med att använda dessa testamenten som källor är att vissa av de äldsta dateringarna är ungefärliga.

Ett annat metodiskt problem man får ta i beräkning är felstavningar, att exempelvis två poster återfinns under felstavningen tetament. Dessa urkunder handlar dock om andra testamenten och faller således utanför denna undersökning. Av de 920 testamentena har jag gjort en statistisk undersökning som belyses i den löpande löpande text. Ett antal testamenten har sedan valts ut och översatts från tyska⁹ och latin¹⁰ för att exemplifiera den statistiska undersökningen. Dessa testamenten har helt slumpmässigt valts ut och får utgöra en slags pilotgrupp. Några av dessa återfinns i slutet av boken.

De lagtexter jag i huvudsak studerat och som finns med i boken, är de svenska landskapslagarna tolkade och översatta till nusvenska av Åke Holmbäck och Elias Wessén från 1979. I noterna och ibland i löpande text finns också den fornsvenska lagtexten som utgavs med början 1827 av C. J. Schlyter. Trots att landskapslagarna tillhör våra äldsta och förnämligaste litterära och rättsliga kulturminnesmärken, finns det många svårigheter beträffande användandet av dem som historiska källor.

Lagarna var normativa och mycket är fortfarande osäkert beträffande dateringar, geografisk utbredning samt det faktum att lag och praxis inte alltid överensstämde, som till exempel en jämförelse mellan lagar och domboksprotokoll från 1600-talet visar¹¹. Att tolka lagarna kan vara komplicerat och mönstret kan skilja sig betydligt beroende på vilka företeelser man ska tolka; förändringar i lagen, förändringar i rättspraxis, förändringar i maktrelationer inom rätten, förändringar i människors beteende, förändringar i sedvänjor etc.

En annan svårighet med att tolka lagarna är att familjerätt redan var allmänt känt och inte i någon större utsträckning behövde sättas på pränt, vilket resulterar i att lagarna ofta är knapphändigt skrivna och svårtolkade.

Denna undersökning är huvudsakligen kvantitativ och tar fasta vid hur utbrett de medeltida kvinnornas testamentsskrivande egentligen var. Materialets fragmentariska karaktär medger dock inte att någon strikt kvantitativ analysmodell har kunnat tillämpas. Istället har en exemplifierande metod använts, det vill säga en metod som utgår från en analys av enskilda exempel.

⁴ Med urkund avses här och i det följande en skriftlig uppteckning som står i motsats till litterära texter, lagar, krönikor. Benämningen används inte om privatbrev på papper utan om viktgare dokument skrivna på pergament till exempel freds- och förbundsfördrag, privilegier, skyddsbrev, dombrev, fastebrev och testamenten oberoende av om de utfärdats av konung, myndighet eller privatperson.

⁵ Larsson, Inger, Svenska medeltidsbrev, (2001), sid 125.

⁶ Larsson, Gabriella Bjarne, Hans och Hennes, (2003), sid 85

⁷ Nevéus, Clara, Trälarna i landskapslagarnas samhälle i Danmark och Sverige, (1974), sid 24.

⁸ Kommer fortsättningsvis att visas i not där DS står för Diplomatarium Suecanum, SD för Svenskt diplomatarium eller brevnummer ifall de andra uppgifterna saknas.

⁹ Översättningarna gjorda av Karin Wennberg

¹⁰ Översättningarna gjorda av Viktoria Hansson

¹¹ Se t.ex. Jarrick, A & Söderberg, J, Odygd och vanära. Folk och brott i gamla Stockholm, (1998) s. 217

Arv och egendom enligt de medeltida lagarna

Vid tidpunkten då landskapslagarna nedtecknades på 1200- och 1300-talen bestod det skandinaviska samhället av ätter som muntligt skötte sina inbördes angelägenheter med avtal, tvistande och förlikning. Dessa ätter antas ha ägt jord och varit ansvariga för många av de funktioner som senare, under kraftigt motstånd, övertogs av kung och kyrka. Länge hade det varit genom arv man byggde upp förmögenheter och därmed också sin maktbas. Arvsfrågan var därför den kanske viktigaste saken att reglera utförligt när lagarna nedtecknades. Centralt för hela rättsutvecklingen var ättens bevarande av sin förmögenhet¹². Nedtecknandet av lagarna var ett tecken på att centralmakten var i tillväxt och expansionens förutsättning var att släktmakten försvagades.

Landskapslagarna nedtecknades på folkspråk och det svenska språket kodifierades därigenom för första gången med latinsk skrift i längre texter¹³. Dittills hade svenskan huvudsakligen skrivits med runor. Allteftersom det svenska riket konsoliderades blev det allt mer ohållbart att varje landskap hade en lag för sig och under Magnus Erikssons regering utarbetades därför en lag för hela rikets landsbygd, som blev gällande från år 1350 till år 1442, då den ersattes av Kristofers landslag.

Tre faktorer anses ha haft ett avgörande inflytande på den medeltida rättsutvecklingen i Sverige nämligen samhällsutvecklingen, kristendomens införande samt reception av utländsk rätt¹⁴. Rättshistorikern Elsa Sjöholm har i sin Sveriges medeltidslagar. Europeisk rättstradition i politisk omvandling, beskrivit den rättsliga utvecklingen under medeltiden. Sjöholms metod innebar ett förkastande av den gamla rättsinstitutsmetoden eftersom hon ansåg att lagtexterna hade ett inbördes samband, vilket gör att de måste ses i förhållande till varandra. Enligt Sjöholm speglar all lagstiftning tiden för lagarnas nedskrivning och tillkom som kompromisser mellan stridiga intressen.

De medeltida lagarna innehöll av denna anledning till största del bestämmelser gällande kungaval, beskattning, försvar, domsmakt, process, bötesfördelning och äganderätt. Den identifikation av lagsamlingarna som gjordes, resulterade bland annat i ett omdaterande av Östgötalagen. Enligt Sjöholms tes är den mosaiska rätten grunden för all västerländsk lag¹⁵.

Figur 1. En förnäm kvinna köpslår med en handelsman. Illustration till Köpmannabalken i Magnus Erikssons landslag.

Kulturhistorikern Lizzie Carlsson ägnar den första delen av Jag giver dig min dotter åt att rekonstruera äktenskapets ingående enligt gamla germanska rättsregler före kristendomen och vid den kanoniska rättens Magnus Erikssons landslag. inträngande. En del av huvudkällorna för hennes avhandling är de svenska medeltidslagarna. Hennes utgångspunkt är att landskapslagarna, trots inflytande från stat och kyrka, i första hand ska betecknas som folkliga produkter med djupa rötter i den gamla muntliga lagsagan som traderades från släkte till släkte och står således i opposition till Sjöholms teori. Carlsson beskriver hur nedärvda hedniska seder, kristet tankesätt och kristen ritual kom att prägla landskapsrätten samt hur motsättningarna i landskapslagarna speglar det brytningsskede, då det gamla ättesamhället höll på vittra sönder för att ge plats åt det nya statssamfundet och den katolska medeltidskyrkans internationalism.

¹² Andersson Lennström, Gudrun, Sprickor i muren, (1994), s. 21

¹³ Larsson, Inger, Svenska medeltidsbrev, (2001), sid 19.

¹⁴ Inger, Göran, Svensk rättshistoria, (1983), sid 14.

¹⁵ Sjöholm, Elsa, Sveriges medeltidslagar, (1988), s. 15 ff, och Stenson, Kerstin, Trolovning i landskapslagarna, (2003) s. 6 ff

Arvslagar

En grundläggande skillnad mellan olika nordiska arvslagar är tillämpningen av antingen gradual- eller parentelasystemet. De norska och de flesta svenska landskapslagarna (exempelvis äldre Västgötalagen, Dalalagen och Gutalagen) har gradualsystemet, enligt vilket de som är närmast i släktskapsgrad ärver först, det vill säga kollateraler (syskon) och ascendenter (föräldrar) utesluter mer avlägsna descendenter (barnbarn, barnbarns barn etc.) Detta system kombineras ofta med principen att män utesluter kvinnor och manslinjer utesluter kvinnolinjer.

Figur 2. Olaus Magnus karta över Norden från 1539.

I Östgöta- och Västmannalagarna ärvde döttrar tillsammans med söner men övriga kvinnliga släktingar stod fortfarande tillbaka för manliga. I parentelasystemet, som tillämpades till exempel i Hälsinge- och Upplandslagarna, måste hela gruppen av samtliga descendenter, manliga och kvinnliga, uttömmas innan arvet gick över till sidolinjerna utgörande nästa parentel bestående av avkomlingar till den dödes föräldrar.

Yngre Västgötalagen, Södermannalagen och de svenska landslagarna hade kompromissat mellan de två arvssystemen; här hade gradualsystemet kombinerats med principen om att inte bara döttrar utan även andra kvinnliga släktingar ärvde tillsammans med män i samma släktskapsgrad¹⁶. Vad som gör skillnaderna så intressanta är att gradualsystemet, kombinerat med företräde för män och manslinjer, gjorde det lättare att hålla ihop jord medan parentelasystemet förde till dess uppsplittring¹⁷.

Gällande arvsreglerna skiljer sig det medeltida Skandinavien från resten av Europa som använde sig av primogenitur-principen, det vill säga principen att framför allt den äldste sonen skulle ärva föräldrarnas fasta egendom.

Schematiskt kan nordisk arvsrätt indelas i en dansk och östsvensk del (Upplands- och Södermannalagarna) samt en norsk och västsvensk del (Götalagarna samt Västmanna- och Dalalagarna). I den förra var parentelprincipen övervägande, det vill säga att kvinnan och mannen hade samma rätt till arv. I den senare tillämpades gradualprincipen tillsammans med företrädesrätt för manliga arvingar och manslinjen¹⁸. I Upplandslagen var fäderne- och mödernearvingarna jämställda till arv. I äldre Västgötalagen och i Dalalagen ärvde dotter efter son, i Dalalagen också efter sonson. Dalalagen tillämpade gradualsystemet med konsekvent företrädesrätt för manliga arvingar och manslinjen¹⁹. I svensk rätt fanns alltså en mycket stor variation av arvsregler men den generella arvsdelningen brukade vanligtvis se ut på följande sätt:

Närheten till den döde

Släktskapets riktning

Arvingens eget kön

Könet på den person, genom vilken arvingen var släkt med den döde²⁰.

I såväl Östgötalagen som Svealagarna var bror och syster bröstarvingar. Östgötalagen formulerade generella regler: Då två är jämna i arv och jämskylda i ätt, då går alltid hatt till och huva ifrån[…]då båda är lika närskylda, man och kvinna, då tar mannen arvet och kvinnan går ifrån, utom då de är syskon. Vare sig kvinnan är släkt med den, om vars arv hon tvistar, på manssidan eller kvinnosidan skall så vara som nu är sagt²¹. I denna lag finns en inskjuten sats; Var helst som broder ärver, där ärver också syster, broder två tredjedelar och syster en tredjedel²².

Rätten