En gång snut...alltid snut

By Börje R P Carlsson

När Börje Carlsson klev in på polisstationen i Eskilstuna 1963, endast 19 år gammal, trodde han aldrig att det var där han skulle spendera resten av sin karriär som polis. Men så blev det, och under sina 46 år inom polisen fick han uppleva det mesta. I den självbiografiska boken "En gång snut ... alltid snut" berättar Börje om de händelser, människor och fall som lämnat extra djupa spår bakom sig. Fruktansvärda mord, dråpliga kostölder och Eskilstunas förträffliga invånare. Och med denna boken avslutar han en gång för alla sin karriär som polis. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 9, 2020
• ISBN: 9788726636062

Book preview

passa.

En polis kom till världen

Barndom och uppväxt

Jag föddes i Ödeshög den 14 februari 1944. Själv har jag inget minne av denna storslagna händelse men jag har fått berättat för mig att jag var i det närmaste död då jag äntligen frigjort mig från min mor. En distriktssköterska, syster Julia, en hårdhänt och barsk kvinna, lyckades skaka liv i mig. Som Ni förstår föddes jag inte på något BB utan i ett litet torp långt inne i skogen på vägen mot Morliden.

Min far arbetade som sjöman och hade varit hemma i 14 dagar för att övervara min födelse. Kvällen den 13 februari var hans ledighet slut och han blev tvungen att återvända till det fartyg som väntade honom.

Då passade jag på och trots den dramatiska födelsen så har det gått förhållandevis bra.

Vi, jag, min mor och en äldre syster, samt den både närvarande och frånvarande fadern, bodde i ett lite kyffe mitt i Ödeshög. Här fanns inga bekvämligheter eller centralvärme. Jag minns att vi inte ens hade tillgång till rinnande vatten i bostaden utan detta hämtades i en hink hos hyresvärden. Toalett saknades inne så alla behov gjordes i en potta eller ett på vintern svinkallt utedass.

På vintern frös vattnet i hinken och det var oftast minusgrader i köket där jag och min storasyster låg skavföttes i en utdragssoffa. Mammas första åtgärd, efter att hon tänt köksspisen, var att klä på mig och min syster. Vi fick därefter springa runt en pall tills vi fått upp värmen.

När jag fyllde tre år slutade pappa som sjöman och började i stället arbeta på Ödeshögsverket. Samma år började han bygga den lilla villa som från 1947 till 1962 var mitt hem.

Pappa grävde grunden med handkraft och detta var ett gigantiskt arbete trots att det knappast fanns några stenar utan bara ren sand. Han byggde därefter en villa på cirka 80 kvadratmeter, tre rum och kök och hel källare. Ett vardagsrum, ett sovrum för mamma och pappa och ett rum för min storasyster och en, år 1947 född, lillasyster. När jag 1950 fick ytterligare en liten syster blev det trångt i huset. 1962 fick jag en lillebror men då hade jag redan flyttat hemifrån.

När jag bodde hemma huserade jag i en utdragssoffa som stod i köket. Denna soffas placering medförde att jag fick gå upp tidigt på morgonen och i säng kom jag sist av alla. Jag blev både morgonpigg och kvällspigg av denna ordning och vande mig från början med lite sömn.

Mina föräldrar var båda socialdemokrater och deras politiska inställning har smittat av sig på mig som därefter inte kunnat frigöra mig från denna inriktning.

Ekonomin var inte speciellt god men mina föräldrar handskades med pengarna och fick det hela att gå ihop. Något överflöd var det inte tal om men jag eller övriga familjemedlemmar gick aldrig hungriga. Trots knapphet fick vi veckopeng som efter idogt sparande kunde räcka till det mest önskvärda.

Mina sparade pengar gick mestadels till böcker och tidningar. Redan från sex års ålder läste jag allt jag kunde komma över. När jag läste var jag fullständigt okontaktbar och mer än en gång upprördes mina föräldrar över att jag inte hörde deras tillsägelser. När de skulle åka eller gå någonstans stannade jag gärna hemma och läste.

Allt detta hände innan radion och tv:ns storhetstid. Radio fanns men mestadels förekom just inga sändningar. Klockan 17-18 var någon nyhetstimma, tror jag, och 18 till 19 en musiktimma som började med klassisk musik och mot slutet kunde ett något lättsammare stycke höras. I övrigt tystnad tills mer dygnstäckande sändningar började. Flera radioprogram avlyssnades vecka efter vecka. Räkna med bråk med Arne Källerud och Karl-Gustaf Lindstedt var återkommande högtidsstunder.

Karusellen med Lennart Hyland var ett annat program vars sändningstid på lördagskvällen var helig. TV såg jag första gången 1958 då man tryckte näsan platt vid en radioaffär för att se Sverige spela fotbolls-VM som då gick i Sverige.

Början på vuxenlivet

Jag började skolan och hade det lätt för mig. Läsa och räkna kunde jag eftersom jag följt min äldre systers studier. Inget var särskilt svårt i skolan och när det var dags att gå i realskola valde jag skolan i Gränna. Det blev 27 kilometers bussåka varje dag, morgon och kväll.

Även i realskolan hade jag det lätt för mig och att läsa läxor var inte mitt gebit. Oftast räckte det med den genomgång läraren gjort för att det mesta som sagts skulle fastna.

Dock hade jag besvär med språk. Jag läste engelska och hade förhållandevis lätt med den skrivna engelskan medan jag hade svårare med talet. Tyska var besvärligt både i tal och skrift för att inte tala om det år jag läste franska.

Nåja, jag tog realen 1961 med godkända betyg, ja riktigt hyggliga betyg även i tyska och engelska.

Jag hade då, efter realexamen, bestämt mig för att bli befäl inom armén och sökte in till T1 i Linköping. I avvaktan på inkallelsen började jag arbeta som svin- och kreatursskötare hos en lantbrukare. Ett hårt och tufft jobb med långa dagar. Jag utvecklades fysiskt och blev ovanligt stark.

Snart nog hörde jag av Trängregementet som ville ha in ett vandelsintyg. Jag gick till landsfiskalen, Ivan Balken, för att erhålla detta. Balken tittade då på mina betyg och tyckte att slösa inte bort dessa betyg på armén, sök till polisen i stället.

Jag fick dock plats på T1 och påbörjade där min militärutbildning.

Tiden på T1 hade inte passerat obemärkt förbi för här fick jag lära mig disciplin och ordning. Efter ett par veckor där ställningssteg och givakt var det förhärskande blev det lite skjutövningar och lite marscher. Därefter följde körkortsutbildning och efter godkänd uppkörning fick jag ett körkort. Detta körkort saknade den stämpel som alla civila fick betala och på körkortet fanns tyvärr texten fram till dess innehavaren fyller 18 år gäller körkortet bara militära fordon. Med detta körkort kombinerat med ett militärt förarbevis körde jag både personbil och lastbil innan jag fyllde 18 år.

Efter avklarat körkort blev tjänsten annorlunda. Nu körde jag lastbil nästan på heltid. Jag transporterade ammunitionslådor (såg ut som ammunitionslådor både till form, vikt och storlek men innehöll betong) mellan olika beredskapsförråd och depåer.

Vapenexercis och skjutövningar var legio.

En skjutövning gick ut på att springa en bit med vapnet, kasta sig ner och skjuta. En ny språngmarsch med åtföljande liggande skjutning följt av ytterligare en förflyttning med skjutning. I denna övning lyckades jag osedvanligt bra, så bra att jag var snabbast på mitt kompani. Sergeant Svensson anmälde mig på stående fot till militär-SM i skidskytte. Denna tävling gick av stapeln i Linköping och mitt minne av den är odugliga skidor och vedervärdigt skytte. När jag slutligen kom i mål hade de flesta både duschat och åkt hem. Denna tävling måste ha varit mer än hemsk för jag har få minnesdetaljer utöver vad jag skrev om skidor och skjutning. Jag minns dock att jag åkte på arméns träskidor och fick is under dem efter att ha korsat en liten bäck där isen inte bar.

Under tiden på T1 tänkte jag på vad Balken sagt och när grundutbildningen var klar hoppade jag av. Jag var då korpral och med avhoppet blev jag vicekorpral. Mina kamrater som stannade kvar åkte till Funäsdalen för vinterutbildning till furirer.

Jag åkte hem och sökte jobb. I Tranås fick jag jobb på Cirrus skumgummifabrik och flyttade samtidigt mitt pick och pack till samma ort.

Under tiden som gått efter Ivan Balkens ord hade jag börjat intressera mig för polisjobbet och kommit fram till att det kanske var något för mig. Sommaren 1963 kom medan jag sökte till polisen.

Så började det 1963

Jag skickade in ansökan till polisen i Norrköping men de var inte intresserade eftersom ett grundkrav där var att man skulle vara förvuxen, alltså minst 185 cm lång, helst 188 cm. Så långt lyckades jag inte tänja min då 176 cm långa kropp varför min nästa ansökan gick till Jönköping. Där hade de fullt från egna länet men rådde mig att skicka ansökan till PON (Polisens Organisations Nämnd). Dessa skulle därefter sända min ansökan till ett distrikt som inte hade överhopats av ansökningar. Min ansökan skickades till Eskilstuna för enligt ryktet tog de emot va’ fan som helst.

Jag vet inte om jag blev antagen på grund av denna liberala inställning eller om de möjligen såg något användbart i mig. Dock fick jag klartecken efter en mycket kort anställningsintervju och fick order om att inställa mig på polisstation i Eskilstuna den 14 augusti 1963.

Lönen skulle inte bli hög men efter ersättningen, 75 kronor i månaden i det militära, var den bra. Jag fick ut 510 kronor i månaden efter skatt och mitt boende i Örebro kostade 90 kronor i månaden och då ingick frukost. Dagens lunch i restaurangen på Örebro polisstation kostade 4.50 så ekonomiskt gick det ihop även om det inte var någon höjdare. Å andra sidan har polislönen aldrig varit hög relativt sett men inte vid något tillfälle jag ångrat mitt yrkesval till förmån för något bättre betalt.

Augusti

Den 14 augusti 1963 började jag som aspirant i Eskilstuna polisdistrikt. Redan från första dagen fick jag lön. Den var inte hög men jag hade inte valt jobbet för lönens skull utan ett påkommet intresse för det polisiära.

Jag kom till Eskilstuna på morgonen den 14 augusti 1963 och steg in i polishuset med både bävan och förväntan. I trapphuset stod redan ett antal personer och efter mig kom ytterligare några. När vi var tolv man och två kvinnor blev vi hämtade av Karl Filip Oskarsson som tog oss med på en rundtur och för en kort information.

Datumet den 14 augusti var lite udda men det skulle senare visa sig ha vissa fördelar. I augusti 1963 var det många poliser som anställdes runt om i landet och de flesta hade anställningsdatum den 15 augusti, alla utom aspiranterna från Eskilstuna och Sundsvall som anställdes den 14 augusti. Detta fick betydelse när man sökte tjänst eftersom tjänsteålder var det som styrde tillsättningarna. Vi från Eskilstuna var alltså äldre i tjänst än alla andra aspiranter med anställningsdatum den 15 augusti. Detta hade under några år en viss betydelse om det blev tjänsteåldern som var avgörande. Efter några år blev denna skillnad betydelselös när hemortspoäng och lämplighet började slå ut skonummer.

Jag var då 19 år och var således inte myndig. Jag kunde inte gå på Systembolaget och handla, jag kunde inte köpa något på avbetalning, jag fick inte gå på krogen och jag fick inte rösta. Men jag fick gripa folk och låsa in dem, jag kunde rapportera människor så de fick böta och jag fick använda våld om det var nödvändigt.

Det var en brytningstid för mig och omställningen, från en liten östgötsk landsortskommun till en förhållandevis stor stad som Eskilstuna, var inte helt enkel.

En liten utvikning

Mycket inom polisen byggde på tjänsteålder. När två jämbördiga obefordrade poliser gjort ett ingripande som gått snett var det den äldste i tjänsten av de två som fick bära ansvaret. Gjordes ingripandet av två befordrade poliser var det den i lönegraden äldste som fick stå till svars. Detta fick vid ett tillfälle en viss betydelse för mig vid ett jobb, långt senare.

Jag hade blivit tillfrågad om jag kunde följa med två yngre kollegor ut på ett ärende. Vi skulle göra en husrannsakan efter en revolver, en Smith & Wesson .357 Magnum. Vapenägaren hade dels uttalat hot mot statsminister Palme och dels fanns en order på att alla .357 Magnum skulle undersökas. Detta ärende gick inte snett men det uppstod en tvistighet om en film som vi hittade väldigt väl undangömd.

Vi kom till en prydlig villa där ingen fanns hemma. Villan var olåst och vi började en husrannsakan. I sovrummet fanns en videokamera uppsatt. Inställd så att det som hände i sängen filmades när kameran slogs på. Det fanns ett antal garderober i sängkammaren som alla till bristningsgränsen var fyllda med pornografiska filmer, videoband och tidningar. Där fanns mängder av sexleksaker. Ja, det verkade som om villaägaren bara hade sex i huvudet.

Vi hittade ett vapenskåp men i förstone inga nycklar och därför blev vårt nästa mål att leta efter nycklar. När vi slutligen hittade dessa så kunde vi öppna vapenskåpet men där fann vi bara ammunition till en .357 magnum. Således inget vapen varför vi fortsatte vårt letande. Vi sökte i alla utrymmen som kunde rymma en revolver. I ett stort hörnskåp tyckte vi att inneutrymmena var för små för skåpets storlek och efter en tids sökande hittade vi ett dolt utrymme som kunde nås om man lade sig på golvet och stack in handen i skåpet. Här hittades en videofilm väl undangömd.

Här uppstod ett dilemma om filmen och dess eventuella innehåll. Jag påtalade, tillsammans med en av de yngre kollegorna, för den som var ansvarig för ärendet, att denna videofilm inte var helt okontroversiell eftersom vi inte visste vad den innehöll. Den person hos vilken vi gjorde husrannsakan hade ju uttalat vissa hot mot den mördade statsministern.

Husrannsakan syftade till att söka och finna en revolver. Det fanns uppgifter om att det skulle finnas ett sådant vapen i fastigheten. Vi hoppades nog på att filmen skulle innehålla något intressant om Palmemordet.

I en villa fylld av pornografi trodde vi nog inte att det handlade om pornografi. Vi funderade på om det kunde handla om mordet på statsminister Palme och bestämde oss för att titta på filmen.

Vi var i utkanten av distriktet och kunde inte nå en förundersökningsledare som kunde ge oss direktiv så vi tittade på filmen och det blev då inte lättare. Vi tog filmen i beslag eftersom den visade sex mellan en vuxen man och en pojke som bedömdes som minderårig. Det visade sig dock att pojken inte var minderårig och det fanns ingen relation mellan mannen och pojken så vad vi gjort var att vi tittat på en privat film och tagit denna i beslag.

En anmälan mot oss upprättades och jag förstod att jag låg illa till eftersom jag var äldst. Det visade sig dock att den av de två yngre, som bett mig följa med, fått en uppflyttning till en högre lönegrad och med detta räknades han som befordrad och således var den som fick ta ansvaret.

Samma sak gällde vid tjänsteansökningar. Hade man samma grad var det tjänsteåldern som gällde.

Åter till den 14 augusti 1963

Efter denna första information blev det en promenad till Weiborns skrädderi där mått togs för att uniformer skulle kunna sys upp. Weiborn var en äldre gentleman som hade mycket hyss för sig under måttagningen. Han fick oss att stå i både möjliga och omöjliga ställningar och jag kunde inte för mitt liv begripa hur han skulle kunna få till uniformer med dessa mått.

Efter besöket hos Weiborn blev det en ny informationsträff och därefter bar det iväg till Örebro och en förberedande konstapelklass på åtta veckor.

Dessa åtta veckor gick fort och syftade förmodligen bara till kartlägga karaktär och omdöme hos aspiranterna.

Nu, tio veckors praktik

Åtta veckor senare gick jag och tretton andra förhoppningsfulla aspiranter för tredje gången in i Eskilstuna Polishus och den här gången placerades vi ut hos olika enheter och handläggare. Nu började en tio veckor lång praktiktid som inte bjöd på några egentliga överraskningar utöver att uniformen satt som skräddarsydd på kroppen.

Här följde en del fotpatrull tillsammans med en handledare men vad som framförallt etsade sig in i minnet var den dagliga trafikdirigeringen.

Trafikdirigering låter kanske inte alltför upphetsande men det var det och det var framförallt roligt, riktigt roligt. Den kanske roligaste korsningen, men också den besvärligaste, var korsningen Kungsgatan och Drottninggatan. Här var det ett trafikflöde värt namnet när dagens arbete var slut.

Här var det en fröjd för de manliga aspiranterna att ställa sig mitt i korsningen och att ta emot instruktioner från instruktören som mestadels stod på gångbanan utanför Eric Nilssons musikhandel.

Minsta misstag orsakade trafikstockningar och signalerande som om vore man i Sydeuropa.

De kvinnliga aspiranterna fick instruktioner på ett helt annat sätt. Här följde instruktören med ut i korsningen. Ställde sig tätt bakom aspiranten och höll i hennes handleder. Här stod de två, instruktör och aspirant, som om de sov sked medan aspiranten fick lära sig att dirigera.

Nybroplan var en annan korsning men där dirigerade alltid flera poliser eftersom den dåvarande rondellen var stor och krävde minst två, helst tre, poliser för att trafiken skulle flyta.

Första gången jag var med om att omhänderta en fyllerist blev en tankeställare. I synnerhet när jag fick se hur dessa fyllon förvarades. Jag tyckte hela förfarandet var ohumant och kränkande. Man vande sig dock fort och slutade reagera på förhållandet.

Min första kontakt med döden kom när jag var med om att anträffa en död person. Detta blev en smärre chock. Den döde var en ung man i 30-årsåldern som dött i ett astmaanfall. Det var lätt att föreställa sig den ohyggliga dödskamp mannen genomgått i sina försök att kunna dra ett andetag. Bord och stolar var omkullvräkta och hans dödskamp var uppenbar.

Därefter har antalet döda som jag mött varit väldigt många och alla har på sitt sätt vittnat om olika människoöden.

Tio veckor går fort, i synnerhet om man har roligt och jobbet var roligt även om de dagliga sysslorna var enahanda. Lite konstlat kan man dock säga att det enda minnesvärda med dessa dagar var att de aldrig skulle återkomma.

Detaljer i övrigt har förträngts.

Konstapelklassen

Nu var det dags att återvända till Örebro för en fem månader lång konstapelklass. Nu handlade det mycket om straffrätt och lagtexter men också om civilrätt och socialkunskap.

En hel del fysisk träning fanns inlagd och en stor del av denna var judoträning. Här övades vi av en närstridsexpert vid namn Henry May. Han var en småvuxen men greppsäker och snabb man som oftast använde mig som försökskanin. Kan möjligen bero på att jag var fysiskt stark och han ville väl visa att teknik slår styrka. Dessutom var jag väl lagom stor och hade snabbt lärt mig att falla på rätt sätt. När man faller gäller det att med någon arm avlasta fallet genom att hårt slå i det föremål som man faller mot. Om jag med underarmen kan slå i marken med 30 kilos kraft så minskar kroppstyngden i nedslagsögonblicket med samma vikt (tror jag han förklarade det med). Hans svenska var inte helt lätt att förstå.

Vid ett tillfälle skulle jag med en påk slå honom rakt över huvudet. Jag tvekade för jag trodde att om jag verkligen slår till så slår jag ihjäl honom. Mitt slag blev därför lite tveksamt och halvhjärtat men herregud vad arg han blev. Han skrek till åt mig att jag måste väl för fan kunna slå ett ordentligt slag.

Vi gjorde om det hela och nu var mitt mål att slå in skallen på honom. Jag drämde till så åskådarna kippade efter andan men nu skulle han få. Han fick precis som han ville och han visade hur lätt det var att parera ett slag av denna typ. Han blev verkligen nöjd över den geist jag slog med men efteråt tänkte jag på hur det kunde ha slutat om han missat sin parering.

Denna judoträning var nog mer avsedd för holländska frihetskämpar (May hade under andra världskriget bekämpat tyskarna som invaderade Holland). De grepp och de kast han nu lärde oss var alltför brutala för att användas i polistjänsten. De kunde kanske användas i nödvärn även om det förmodligen skulle kunna ses som att vissa kast och grepp var uppenbart oförsvarliga. Flera av greppen har använts av svensk polis men är numer förbjudna.

Straffrätten var intressant och här fick vi lära oss att allt inte är som det verkar utan att det gällde att verkligen läsa lagens bokstav med eftertanke. Ibland tyckte vi nog att de som författat lagtexten gjort det lite för komplicerat. Mestadels var nog det mesta lika enkelt som det såg ut.

De specialstraffrättsliga bestämmelserna var inte heller helt enkla att förstå för att inte tala om vägtrafikförordningen som helt tycktes sakna logik. En bogserad bil utan motor räknades som bil och krävde körkort även för den som bogserades enligt någon hovrätt medan en bogserade bil med motor men utan strömfördelare inte räknades som bil enligt en annan hovrätt.

Det mest bestående minnen var dock de ändlösa diskussionerna om mobilkranar på väg. Här blev det aldrig några klara besked.

Även här gick tiden fort och efter en inte helt salongsfähig avskedsskiva stod vi snart nog, tolv killar och två tjejer, i våra nya uniformer i Eskilstuna redo att gå ut och göra stan lugnare.

Äntligen polis

Började inte så bra

Efter ett par dagar började fotpatrullerandet och oftast var jag ensam i det område som för en timma eller två var mitt. Här hann jag dock med ett lärorikt pass som för alltid styrde mitt agerande.

Jag minns mitt första ensampass och det är en mycket speciell känsla att första gången ensam gå ut i uniform. Du uppmärksammas på ett sätt som du aldrig gjort tidigare. Varje rörelse måste därför ske med eftertanke. Att gå med en hand i fickan gick bara inte an. Ditt uppträdande måste vara korrekt och du skall ingjuta förtroende och lugn.

Mitt första ensampass blev också mycket lärorikt eftersom jag där stötte på en kvinna som gav mig en tankeställare för resten av mitt polisliv.

När jag gick ut var jag mycket förväntansfull. Jag hade ju gått igenom polisskolan och var nu utbildad polis. Jag kände mig oövervinnerlig och var beredd på allt och kunde allt. Inget skulle kunna vara mig främmande och med förväntan såg jag hur jag räddade en kvinna ur en våldtäktsmans klor eller hur jag grep rånare eller andra marodörer.

Jag hade redan varit ute två fotpatrulleringspass på två timmar vardera och inget hade hänt. Fylld av frustration skulle jag avsluta passet med en sista dubbeltimme ute. Det hade då hunnit mörkna och så hade också mitt sinne för inget hade hänt som krävde min uppmärksamhet, allt mitt kunnande och allt mitt mod. Sista timmen valde jag att patrullera på de mindre bakgatorna i centrum. Min baktanke var att här måste det hända mer än på de stora upplysta gatorna.

Plötsligt kom hon, Kvinnan med stor K, cyklande i den kolsvarta natten utan belysning på cykeln. Jag tog upp min lilla lampa, och matade fram det röda ljuset. Med lampan höjd steg jag ut i gatan. Jag förde lampan upp och ner samtidigt som jag med min bästa polisröst sa: Ska damen stanna till ett ögonblick?

– Nehej, det ska hon inte, svarade damen glatt och cyklade i en liten båge förbi mig. Denna brist på respekt för en polisman i tjänsteutövning var det sista jag hade väntat mig så min reaktion blev bara att titta mig omkring för att utreda om någon sett mig eller mitt tillkortakommande. Ingen tycktes finnas inom synhåll varför jag smög upp på gångbanan för att i skydd av mörkret slicka mina sår och reparera min sårade självkänsla.

Detta lärde mig att aldrig påbörja en tjänsteåtgärd utan att ha alternativa handlingsplaner. Jag hade därefter alltid haft klart för mig hur jag skulle handla om inte den förväntade effekten/reaktionen på mitt agerande blev som jag tänkt.

Med detta i bakhuvudet gick det några pass innan jag kommenderades till Flen. Jag var nog ung och ganska valpig även om de flesta tillsägelserna blev åtlydda verkade en del inte ta min roll på fullaste allvar.

Några månader efter ovan relaterade händelse befann jag på åter Kungsgatan i Eskilstuna. Vi hade då fått order om att i möjligaste mån försöka stävja cyklisterna framfart. Då fanns det gott om cyklister och deras framfart var ungefär som idag, alltså helt utan omdöme, sans och förnuft. Det förekom inte många barn och ungdomar ute på cykel vid den tid jag var på Kungsgatan utan det handlade om vuxna människor som hade bråttom hem efter jobbet.

En äldre man, då var en äldre man en man i 40-50 årsåldern, kom cyklande. Han for som ett skållat troll i trafiken och tycktes helt sakna självbevarelsedrift. Jag fick stopp på honom och påtalade att det var dags att rätta sig efter de trafikregler som fanns. Han tittade nedlåtande på mig, hoppade upp på cykeln samtidigt som han sa ni hittar på så djävla mycket regler. Sedan tog han spjärn mot pedalen för att åka därifrån. Eftersom jag inte hade talat färdigt med honom tog jag tag i pakethållaren och lyfte/ryckte till. Det blev tvärstopp och han halkade av pedalen och