Från å till fjäll: Fiskeberättelser från gränsbygden

By Stefan Nilsson

Det här är fiskeberättelser från Stefans barndom och fram till idag. Det finns också insprängda fakta som handlar om fiske, natur och miljö. Stefan vill förmedla både roliga berättelser och fakta till läsaren. Han tyckte att han varit med om en hel del roliga händelser i sitt fiskeliv och ville att andra skulle få ta del av dem.

• Language: Svenska
• Publisher: Mindboozt Publications
• Release date: Jun 24, 2020
• ISBN: 9789198595888

Stefan Nilsson

Stefan är 57 år och har fiskat i hela sitt liv. Han har också vistats mycket i naturen, både i hemtrakterna och i fjällen där han är och fiskar om somrarna. Som NO-lärare på mellanstadiet har han ett stort naturintresse, brinner för sportfiske och tycker att det är extremt viktigt att vi verkligen värnar om våra fiskevatten och vår miljö,

Book preview

Till minne av Per

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Förord

Abborrsoppa

Braxahålan

Luckorna

Gädda

Norrströmmen

Små fiskare och storfiskare

Ålnatt

Åska

Mark V

Pimpelfiske

Fjädermyggans förbannelse

Berättelser från Rogenområdet

Morgonstund har guld i mund

Harrkväll vid Krattelsjön

Regn

Morgon vid tjärnen

Regnbågar på Allhelgona

Sankte Per och öringen

Författarens tack

Förord

Jag har valt att kalla den här boken 'Från å till fjäll - fiskeberättelser från gränsbygden'. När jag som liten och oerfaren grabb tog mina första stapplande steg mot att bli en sportfiskare var det i sjöar och åar i min närhet. Det var en helt ny värld som öppnade sig för mig. För en tioåring ter sig en halvkilometer lång humusfärgad skogssjö som en stor ocean. Man kan bara fantisera om vad som döljer sig ute i de stora djupen. Min hembygds å, Ätran var ett ännu större mysterium. De fiskar som där simmade i djuphålornas mörka vatten kittlade fantasin ännu mer.

En som inspirerade mig mycket under de tidiga fiskeåren var min mor. Hon lärde mig att ta vara på det naturen ger och att vara rädd om den. Jag lärde mig att ta hand om min fångst och att inte ta upp mer fisk än vi kunde äta upp. Det är viktigt att överföra den kunskapen till kommande generationer. Vi ska vara rädda om vår natur för att de som kommer efter oss ska kunna uppleva och njuta av den. Då måste vi lära våra barn om naturen och gå ut och vistas där med dem. Man kan inte värna om något som man inte har en relation till. Det är inte minst viktigt idag när våra barn och ungdomar hellre räknar likes på sociala medier än räknar abborrar vid bryggan.

Tidigt fanns hos mig en stor lust att ta reda på vad som befolkade de vatten jag fiskade i. Allt från de minsta småkryp till de största rovfiskarna. Jag ville också veta hur allt hängde ihop i naturen, det som jag senare lärde mig kallas ekologi. Vilka yttre faktorer som påverkade fisket intresserade mig också. Jag läste av temperaturer och lufttryck och ritade tabeller och diagram. Jag ville veta så mycket som möjligt för att få mer fisk och bli en bättre fiskare. Att ta reda på vilka insekter fisken har på menyn och sedan lägga ut en fluga jag själv bundit för att fånga den har varit en enorm tillfredställelse.

Mina hemtrakter här i sydligaste delen av Västergötland har historiskt sett i långa tider varit en gränsbygd. Halland var länge liktydigt med Danmark. Ätran har dessutom fungerat som transportled så länge människor befolkat dessa trakter. Den skogoch sjörika Sjuhäradsbygden är också ett naturgeografiskt gränsområde till de bördiga slätterna i Halland. Här har människor strävat med jordbruk och skogsbruk, jakt och fiske sedan urminnes tider.

Det finns många likheter mellan mina hemtrakter och Härjedalsfjällen som är fjällen i mitt hjärta. I Käringsjön i Rogenområdet hamnade jag av en slump. Landet som istiden mejslat ut till måsvingeformade sjöar och moränryggar fångade mig från första kastet. Här finns kristallklara fjällsjöar med stora nattsländor, stora harrar, rödingar och öringar. Myggor och sten i massor. På gränsen till Norge ligger den karga, vilda, vackra och djupa sjön Rogen. Området ställer stora krav på dess besökare, men jag drivs av en oemotståndlig längtan hit varje sommar. Att få doppa en fluga i vatten så rena att man kan dricka vattnet direkt ur sjön går helt enkelt inte att ersätta med något annat.

Det har nu gått ganska många år sedan jag skrev de första kapitlen i den här boken. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Sedan jag skrev Ålnatt har ju ålen börjat dö ifrån oss. Vem vet om vi kommer att kunna fiska ål i framtiden. Min son Martin som i boken är barn, fyller snart 30 år. Boken har på det viset varit en resa i tiden på flera sätt. Berättelserna utspelar sig mellan 1972-2000, utom sista kapitlet.

Kalv i mars 2020

Stefan Nilsson

Abborrsoppa

Morgonsolen stiger över trädtopparna. De första strålarna träffar bergknallar och furor och färgar dem vackert gula. Dimslöjorna dansar över åkrar och ängar. De löses upp av den begynnande värmen och försvinner. En lätt bris rör om i det daggvåta gräset. Koltrastens sång hörs över skogsbygdens grantoppar. Dagen gryr.

Gruset knastrar under cyklarnas målmedvetna framfart längs skogsvägen. Ibland flyger en sten iväg under däcken, ibland rullar de ljudlöst över mjukt gräs. Farten gör att luften strömmar mot ansiktet. Olika dofter avlöser varandra, vått gräs och blommor från ängen, barrskog och kåda och till sist mossens karaktäristiska doft av ljung, blåbärsris och pors.

Vi är tre grabbar, min bror Roger, min kusin Ove och jag, som just har börjat ett oändligt långt sommarlov. Målet för vår cykelresa är en skogssjö några kilometer från hemmet. Vi ska ut och meta abborre. Ryggsäckarna är packade med varm choklad, smörgåsar och metmask. Alla har vi varsitt metspö nerstucket i ryggsäcken. Det är tredelade bambuspön med metrev, rödvita flöten, ett blysänke och en metkrok.

Ett livslångt intresse för fiske har just fötts. Jag har inte fiskat många gånger tidigare, bara varit med min far och metat någon gång tidigare. Min kusin Ove är mer erfaren trots att han är ett år yngre. Han berättar om abborrmetets hemligheter. Man får inte ha för bråttom när det nappar. Det viktiga är att inte dra förrän flötet är helt under vattnet, säger han. Annars spottar abborren ut masken. Vi som är mindre erfarna lyssnar och begrundar. Jag kan redan se framför mig hur mitt flöte försvinner ner i djupet.

Optimismen är, som hos alla småkillar, stor. Vi diskuterar redan vad vi ska göra med fångsten. För att öka intresset har min mor berättat dagen före att det går alldeles utmärkt att göra abborrsoppa på småabborrar. Utan att tänka oss för, träffade vi en överenskommelse. Vi lovade alltså att fånga en tillräcklig mängd abborrar så att mamma kunde tillaga abborrsoppa. Nu var det så att soppa inte lät så där väldigt fantastiskt i en tioårings öron. Men vi ville ju inte göra mamma besviken om hon nu gjorde sig besvär med att laga abborrsoppa. Vi sa till varandra att hur det än smakade så skulle vi säga att det var gott.

Så är vi framme. Vi parkerar cyklarna mot en sten i vägdiket och följer stigen över mossen mot sjön. Ljungen som växer längs stigen river mot benen. Efter ett hundratal meter är vi vid sjön. Vi står en stund och tittar ut över sjön. Det är en typisk skogssjö, en knapp kilometer lång, grund och med dyig botten. Sjöns fiskbestånd är begränsat till abborre, mört, gädda och ål.

En kort stund diskuterar vi vilken sida vi ska välja. Den östra är sankare med en bård av pors och ris i den här ändan av sjön. Längre bort tar granskogen vid och växer ända ner till sjökanten. På några ställen växer vass och på ett ställe en kolvassrugge. Den västra är kanten av en högmosse och betydligt torrare. Vegetationen består av småväxta tallar, ljung och blåtåtel. Vi väljer snabbt den västra sidan.

Det är svårt att fiska från land, stränderna är långgrunda och dyiga. Näckrosor och sjöfräken växer långt ut i vattnet. Jag går längs sjökanten och letar efter öppningar i växtligheten där det går att slänga ut metet. Förväntningarna stiger nu när fisket strax ska börja. Allt känns som ett stort äventyr. Äntligen är det dags.

Jag smyger iväg längre bort. Ove och Roger stannar kvar i närheten. Pulsen ökar när jag kommer iväg en bit ifrån de andra. Jag vet ju inte vad som väntar mig.

Blicken flackar mellan sjön och mossen. Stövlarna sätts ner med yttersta försiktighet för att jag inte ska skrämma fisken i vattnet eller djur i skogen. Jag känner mig lite som en upptäckare som vandrar på stigar som ingen trampat förut. Och snart ska jag sänka ner min krok i ett vatten där ingen fiskat på länge. Kanske har ingen varit här sedan min far fiskade här som barn.

Vid en glänta i näckrosbältet stannar jag och plockar ihop metspöt. Jag sätter på en livlig lövmask och slänger ut. Jag stirrar på den rödvita korken som guppar upp och ner i vattnet. Spänningen är stor, men ingenting händer under de första fem minuterna. Fantasin sätter fart. Vad finns där nere under ytan? Stora kutryggiga abborrar och gäddor med enorma käftar. Tänk om en sån fisk nappar på min krok…

Så plötsligt händer något. Flötet dras åt sidan, det liksom kanar på vattnet. Det pirrar i magen.

Jag väntar och stirrar nervöst på flötet. Sedan dyker det under ytan och i samma ögonblick drar jag. Ordentligt. Upp sprattlar en decimeterlång svartrandig tusenbroder. Abborren far långt upp på land och landar i ljungen. Nu gäller det att ta hand om fångsten. Tidigare har jag lärt mig hur man vrider nacken av en fisk, men det är fortfarande lite ovant. Jag tar livet av abborren och maskar på igen. Kastar ut på samma ställe. Det dröjer inte länge innan flötet på nytt vickar några gånger och sugs under ytan. När jag drar kommer den andra tusenbrodern upp ur vattnet. Även denna gång drar jag lika häftigt och abborren far långt upp på land.

Jag visste det inte då, men jag lärde mig senare vad det är som gör att det blir tusenbröder i en del sjöar. Sjön verkar vara överbefolkad av små likstora abborrar. Det är inte brist på näring i sjön utan det finns för få större bytesdjur för abborrarna. Det första levnadsåret livnär sig abborren på plankton.

Sedan, när de blir över 10 cm i längd, övergår de till att äta bottendjur såsom fjädermygglarver, sländlarver, vattengråsuggor och märlor. På denna diet klarar de sig tills de når en storlek av 15-20 cm. För att abborrarna ska kunna bli större krävs grövre föda, alltså småfisk. Annars kostar det så mycket energi att skaffa födan att det inte blir något över för tillväxt. Såvida det inte finns mycket rikligt av den mindre födan. Men det gör det aldrig eftersom det finns så många abborrar och skogssjöar är näringsfattiga.

Fisket fortsätter. Jag sätter på en ny mask och slänger ut alldeles intill en grupp av näckrosor. Mask och krok sjunker ner i det mörka vattnet. Flötet ställer sig upp. Knappt har det kommit på plats förrän det doppas ner under ytan. Det kommer upp och nickar till ett par gånger. Så försvinner det ner i vattnet. Samtidigt drar jag och nästa abborre kommer upp i en väldig fart. Strax får