Resa på ovanligt hav

By Margareta Elfgren Alsiö

Tillförsikt, är det viktigt? Och hur tänker vi om oro? Båda är drivkrafter i människans liv, men balansen mellan dem är skör. Boken vill visa vådan av att oron blir för stark. Men också hur oro kan lösas upp. Logiskt önskande i skolan gav vårt lags 10/12-åringar en grund för hur ens tillförsikt inför livet blir hållbar. Som motsats beskrivs hur oro annars går vidare i en oroskedjas länkar tills den sista länken nås: Förtvivlan och dess oönskade lösningar. Att de ungas psykiska ohälsa på detta sätt får fortsätta växa, det förfärar! Hur människans tillförsikt i stället förstärks är vad som idag behöver lyftas i fokus. En ovanlig tråd i boken följer upp tragedin där en älskad far i oroskedjans slutfas valde att lämna sin familj att själva försöka förstå varför? Boken är svaret på orons gåtfullhet.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 4, 2018
• ISBN: 9789177857754

Margareta Elfgren Alsiö

Margareta Elfgren Alsiö har under 25 år som lärare i Hagfors utvecklat strategier för att lösa upp oro i skolan. Hon har därefter som utvecklings- och skolledare i Kristinehamn, Östhammar och Nykvarn fortsatt att bredda och fördjupa sin kunskap i frågor som påverkar elevers och lärares vardag i skolan.

Book preview

Innehåll

Förord

Bakgrund till allt som hände sen.

1. Blåser vinden vart den vill

Resans grunduppdrag - Etapp 1

2. Tilltro på nytt

3. Yrkesuppdraget

4. Kärlek - som märkligt löfte

Färdens tråkigaste avsnitt - Etapp 2

5. Mod och missmod

6. Det svåraste

7. Tro på ansvar

8. Värdet av grit

Överraskande lotsning väntar - Etapp 3

9. Ny ton i bruset

10. Undran i väntans tid

11. Väg mot orons gåta

12. Åter i stormens öga

13. Grit i forskarens värld

14. Förändring som behövs nu

15. Himmel blå - nej grå. Orons kedja

16. Gåva utan omslagspapper

Finns hamn i sikte nu - Etapp 4

17. Mening från början till slut

18. Oro i klass 6

19. Gåtans lösning

20. En utmaning

21. Visionerna - en process

Efterskrift

Bilagor

Med tack till alla er som bidragit till att denna bok kunnat skrivas!

Förord

Två pojkar 10 och 12 år gamla blir i den här filmen faderlösa förklarade skolans kurator. Krisgruppen var samlad för att se och samtala om filmen. Som skolledare var jag beredd på det, men inte på orden ovan. Detta hade nämligen min familj upplevt i verkliga livet.

När en förälder i oro som växt till förtvivlan lämnar sin familj, ger det hos dem som lämnas kvar en stark vilja att förstå varför? Familjedramat blir en tråd i sökandet av orons gåtfullhet i boken.

Oro i skolan och livet är bokens huvudtema. Hur oro kan blåsas bort och trygghet komma i dess ställe, vill denna livsresa ge svar på. Det är när de ungas oro kan bli förstådd, den psykiska ohälsa kan minska, som annars idag bara tycks växa. Orons orsakskedja visar på svar.

Ovanligt hav syftar på tema två. Överraskningar möter här, sådana jag som skeptiker aldrig kunnat ana fanns, än mindre gissa mig till. Oro som begrepp får därmed ett breddat synfält. Läsaren kommer att inse att något finns, som i vårt jordiska liv troligen samspelar med en tänkbar nästa dimension. Detta är resans mest märkliga berättelse.

Orons gåtfullhet - dess ursprung, möjliga upplösning och mening - ges tack vare mitt sökandes erfarenheter till sist en förklaring.

Nykvarn i vårtid 2018

Margareta Elfgren Alsíö

Tíll Díg

Jag víll famna det goda,

det bästa som fínns på vår jord

och ge Díg som gåva

Se dína ögon, dess ljus stråla

emot míg och lova

att aldrig vår kärlek kan dö.

Du kommer alltíd

att fínnas í mítt hjärta,

kommer alltíd att vara med mig,

Du Solöga, vackra älskade

Margareta mín

Mínns míg - Alltíd

En god vän gav mig idén att Olle kanske själv kunde ha något med i min bok.Jag fann då detta kärleksbevis från Den vår-63 de svaga kalla höst - som Olle skrev som avslut under sin dikt.

BAKGRUND TILL ALLT SOM

HÄNDE SEN

Om kärlek, barnatro och chockad styrka.

1

BLÅSER VINDEN VART DEN VILL

Mitt i chocken reagerar ens mänskliga kropp som vore den drabbad av plötslig förstening. Samtidigt roterar kaos i speedfart inom en och frågetecknen studsar mot varann.

Något gick fel?

Det man just träffades av kan väl inte vara sant? På en knapp sekund tvingades jag inse vad jag hade att förhålla mig till. Svaghet nu eller flammande mod? I ögonblicklig insikt fanns bara ett svar, jag måste visa styrka nog.

Livets svåra avgöranden innehåller kanske dess viktigaste sekunder? I ett oväntat andetag dras ens känsla och tanke ihop, ett odelbart fokus bildas - och ens sinne kan åter stabiliseras: Man vet vad man måste välja. En dag ska man kanske inse, att det var denna stunds plötsligt valda mod, som kom att avgöra ens kommande självrespekt.

Flera år före min förfärligaste sekund fick jag, tvärt emot vad jag förväntat mig, uppleva hur en svår men ändå klart mindre chock känns. Valet jag den gången så hastigt måste göra, resulterade i att en glödande känsla ¹ väcktes inombords. Jag ville klara detta svåra, måste klara det! Under livets gång har denna glöd vid flera tillfällen fungerat som en hjälpande kompass. Jag ser det rentav som väl att min första mer kännbara chock slog till med sådan kraft. Jag var oförberedd javisst, men ägde ändå det mod jag i stunden behövde.

Chocken resulterade i en tyst men total vägran inför att följa det goda råd som min - ända fram till denna dag i livet - så högt aktade och älskade mamma gav. Hon och jag, som varit de bästa kompisar i all tid, hur kunde det som skedde ske?

Barndomen igenom hade jag fått leva trygg i familjens hägn. Våra föräldrar, ett pastorspar i en frikyrka, hade fostrat sin barnaskara under tilltro till oss var och en, som de skilda personligheter vi ju ändå var, alla fem. Mina bröder och jag lärde att samspel och lekfullhet gav goda känslor. Vi var nära varann i tanke lika väl som i handlande. Kärlek var att hålla ihop, men även att på både kritiskt, vänligt och självklart vis granska varandra i frisk rättframhet. Vi hade betrotts med ansvar för egna förslag till handlande liksom för de beslut vi sedan fattade. För min del hade jag upplevt att jag fått min fars uppskattning i lika hög grad som min mors förtroende, detta för det mesta jag dittills hade företagit mig.

Därför blev det verkligen som en chock, den dag jag insåg att min mor bara helt rakt på sak avrådde mig från, ja faktiskt mycket starkt kritiserade mitt kärleksval. Förälskelsen, den höst jag som nybliven lärare hade flyttat till min väninna och bästa kamrat i Värmland - och där mött den man det sa klick med omedelbart - blev den allra vackraste tid jag upplevt. Så levande, spirituell, humorfrisk och full av ömhet. Samtidigt också i glad beundran, något vi kände för varandra båda två.

Så du gjorde mig illa där, du lilla mamma! Känslan av chock var så plötslig, så oväntad. Jag kunde inte låta varken min mor eller någon se hur jag kände det. Min självkänsla som varit så stolt och glad hade fått sig en knytnäve rakt i magen. Vad kunde jag göra mot en mor som alltid hittills hade vetat bäst? Ingen skulle få veta vad hon sagt, allra minst den man som fått min kärlek. Jag beslöt i mitt ögonblicksval att bortse från min mors maningar nu, eller rättare sagt hennes religion. Den skulle inte få styra mig, inte i något som berörde mig så totalstarkt.

Förälskelsen

Och vad kände då han? Jo, Olle hade länge hoppats möta den sanna kärleken. Så den hösten, när han förstod att hon fanns, hon som var hans jämlike, åhh, då ville han anstränga sig för att få henne - fast allra först hoppades han lära känna henne lite mer, hon som kanske var hans utvalda mö? Han beundrade den flickans optimism, hennes handlingskraft, den glada kamratligheten och den lojalitet hon visade sin kompis mitt i allt, den flickan som sett till att ett möte mellan de tre blivit av.

Han hade känt ömhet och den var så skön. Spjuveraktigheten och de impulsiva skämten låg precis rätt i hennes mun. Men hon ägde integritet också. Han såg att hon höll sig på sin kant, när han själv eller någon annan i kretsen försökte sig på att gå litet för långt. Men en fritänkare var hon, ja precis som han. Hans ömhet växte den hösten och den värmde hans tankar. Fritiden tog mer och mer av planerande för att de skulle kunna ses. Hennes blå ögon fångades i hans, blev eftersträvansvärda.

En eftermiddag såg han väninnans bil fara förbi hans avtagsväg, aha! Tänk om hon var kvar ensam därhemma nu? Så bra att kantarellpåsen han plockat i skogen var full just i dag. Tänk om han skulle våga sig på att ge henne den som present? Prutt, prutt - så tuffade Saaben uppför backen mot lärarbostaden. Köksdörren stod på glänt. Jo, han knackade på dörrposten. Och när öppningen vidgades stod hon där - ögonen i hans, fångade i hans. Hon tog ett steg bara, rakt in i hans famn. Som ett äntligen, äntligen kändes det.

Han tog henne med till Lilltjärn uppe i skogen. Parkerade Saaben. De tog sig ned till stranden. Mörkblank vattenyta. Pors, gräsarter, dofter, tystnadens lugn. Han fick en lyssnerska, detta var hans älskade natur, hans varsamhet med allt det levande, det som fanns där omkring dem. Skönt, förnimbart, så gott. Hon njöt. Och den lätta skojsamheten fanns med också nu. Den var bådas förtjänst.

Åter hemma ville båda minnas, var för sig, att detta nog var början på - förälskelse?

Kärlek och acceptans

Hon ville mer än han, exempelvis prata om sin uppväxt, om erfarenheter ur sitt liv, helst också få hans. Visade hon honom då på det hon högaktade och trodde på, och han i stället visade sig tro på ett helt annat sätt, ja då blev det diskussioner. Men de älskade det, lika hett som att smågnabbas. Hennes kamrat och kollega, de hade sökt sig till Värmland tillsammans, var lika skojfrisk hon. De blev tre om det mesta; fritidens utflykter, matlagning, småjobb i trädgården, ett planerande för både fest och vardag. Alla tre hade varit förälskade förr och de delade ibland tankar även kring det. Och så gick höstdagarna vidare, det intensiva blev vana.

Men uppväxtkultur och vana av värderingar i livet kom de att snudda vid igen och många gånger. För honom var det viktigaste att bry sig om andras väl och ve, och att då vara både impulsivt generös och omsorgsfull. Ändå i egen lugn eftertanke.

Han var en omtyckt kamrat i alla sammanhang, en som alltid ställde upp. Nu kom dock hon att konkurrera ut de flesta i hans stora kamratkrets. Hans intresse för skogen, djurens väl och så småningom också jakttidens alla bestyr, tog ändå vid till slut. Han behövdes i jaktlaget.

Detta märkte egentligen inte hon, inte förrän han valt att flytta in hos henne. Men samtidigt visade det sig att också hon ville och behövde ha en hel del egen tid. Lärartjänsten krävde det. Tid för eleverna och för att planera undervisningen behövdes, och hon älskade det. Rektorn kom på besök den dagen hon just hade startat ett grupparbete. Det var allt väldigt nytt, tyckte han, imponerande. Roligt tyckte hon förstås, att bli sedd som en nyskapare.

Presentationerna hos varandras familjer blev tyvärr enbart missräkningar. Hos honom blev hon inte betrodd; det var fel yrke på den flickan, hon hade ju studerat, såna ska du veta, är inte gott att lita på. Hennes familj å sin sida vägrade ta emot dem alls på besök. Han var ju