Sveriges väl - är Sveriges val

By Rolf Norberg

Många kan nog hålla med om att det är väldigt mycket som är i grunden väldigt bra med Sverige.
Samtidigt är det nog många som upplevt betydande försämringar under de senaste decennierna. Vi har sett växande ojämlikhet, ökande segregation, sämre skolresultat, längre sjukvårdsköer, brist på resurser i äldreomsorgen, ökande narkotikamissbruk, mer psykisk ohälsa, gängbrottslighet och skjutningar.
Politiken, som i samhället har ansvaret för dessa frågor, har inte lyckats vända utvecklingen.
Det går säkert att hitta flera förklaringar till att det utvecklats så som det har i vårt land. Kortsiktig politik med många delvis motsägelsefulla viljor och kompromisser är säkert en del av förklaringen. Men en annan viktig faktor är också att politiken på bred front mer eller mindre anslutit sig till de nyliberala teorierna samtidigt som man inte varken lyckats presentera några visioner för vårt land och delvis därför inte heller kunnat driva någon långsiktig politik.
Med den här boken vill författaren presentera de första tankarna på en vision för Sverige och en projektplan för att vi skall kunna nå dit någon gång i framtiden.

• Language: Svenska
• Publisher: BoD - Books on Demand
• Release date: May 7, 2024
• ISBN: 9789180974615

Rolf Norberg

Vem är Rolf Norberg? Rolf Norberg är född i Stockholm 1949, uppvuxen med båda föräldrarna i ett rum och kök och från tio års ålder i en nybyggd trea i Farsta efter att föräldrarna tillbringat tio år i bostadskö. Studentexamen 1968, sista året med vad man kallade det gamla gymnasiet (som den första i hela släkten såväl på fädernet som på mödernet). Civilingenjör, Teknisk fysik 1972. Militärtjänst/värnplikt under perioden 1969-89, slutade som värnpliktig fänrik. Teknologie doktor i fysik vid KTH 1976. Läraruppdrag under studietiden i grundskola, gymnasium och på KTH Ekonomi och ledarskapsutbildning (VD-kurs) i Sandviks/IFLs regi 1985. Olika ledarutbildningar och inköparutbildning Ledare/lärare för företagsintern ledarutbildning under perioden 1990-2010 Därefter ledande befattningar inklusive VD, ordförande och styrelseposter samt internationell projektledning av både nya produkter, organisationsförändring och utveckling av affärer samt bolagsförvärv inom både ASSA-gruppen och Securitas-gruppen fram till 2011. Ordförande för både branschförening och standardisering inom säkerhetsområdet i Sverige och Europa.

Book preview

Avdelning 1

Marie vaknar

Marie vaknar. Hon ser sig omkring i sovrummet. Hon känner sig verkligen utsövd. Men väldigt hungrig. Hon vänder sig om och ser att mobiltelefonen ligger kvar på laddning sedan igår. Hon undrar om hon fått några meddelanden. Det finns några från Katarina. Men datum verkar väldigt konstigt. Det senaste är från 2024-06-21. Men Marie drar sig till minnes att hon gick och la sig i mitten på oktober 2022. Tidöavtalet hade just offentliggjorts. Hon kände sig då väldigt besviken.

Marie arbetade som undersköterska och hade ett väldigt stressigt men ändå roligt arbete där hon kände att hon gjorde nytta, gjorde en insats för andra människor. Men hon var också helt utarbetad. Det var svårt att få in vikarier och arbetsgivaren hävdade till och med att man inte hade råd. Och schemat var mer än knökfullt och man fick ändå ta extra pass och extra vårdtagare på de egna passen för att inte svika någon som behövde dem.

När Tidöavtalet och de högerkonservativa med SD i bakgrunden lyckades enas och skulle bilda regering kändes det mer än hopplöst och Marie minns att hon gått och lagt sig och känt att snart orkar jag inte mer och jag vet att det gäller många av mina kollegor också.

Men kunde hon verkligen ha sovit så länge? Kunde det ha gått nästan två år? Det kunde väl inte vara möjligt? En människa kan väl inte som björnar eller igelkottar lägga sig i dvala med sänkt kroppstemperatur?

Marie fortsatte att bläddra på sin mobiltelefon och såg något ännu konstigare. Datum! Det stod 2036 och visade att det var den 13 oktober! Det var om möjligt ännu underligare? Det måste vara någon som driver med mig. Ett practical joke. Jag måste ta reda på hur det är, men hur gör man det?

Det kändes rätt pinsamt att bara ringa någon och fråga. Vad skulle hon säga? Och hur skulle hon ställa frågan utan att verka helt tokig? Det måste finnas något annat sätt.

Hon kände att hon faktiskt började bli väldigt hungrig och gick till kylskåpet för att konstatera att där fanns ingenting som kunde avhjälpa hungern. Hon bestämde sig då för att gå ut och försöka hitta något öppet café och få sig en smörgås och samtidigt kanske kunna få tag i en dagstidning. Då borde ju i alla fall datum stämma så att hon kunde förstå vad som hände. Att det skulle vara 2036 var väl ändå inte möjligt…?

Sagt och gjort. Marie klädde på sig och tog hissen ner till gatan och erinrade sig att det låg ett café bara runt hörnet på nästa gata. Hon ställde stegen ditåt och började gå. Hyresfastigheten där hon bodde var sig nog ganska lik. Det var lugnt ute och kanske lite renare på gator och trottoarer och kanske också lite tystare. En bil gled förbi och sedan ytterligare några bilar. Alla gick väldigt tyst. Hon reflekterade att det verkade vara ovanligt många elbilar? Hon gick förbi en Pressbyrå som hon inte kunde komma ihåg att den fanns där förut? Hon började ana att något inte var som det skulle. Att det inte var igår hon gick och lade sig. Detaljer som visade att allt inte var sig likt. Hon kom samtidigt på att Pressbyrån kanske kunde ge svar på båda hennes nuvarande behov. Något att äta och vilket datum (och år?) det faktiskt var. Hon vände tillbaka till pressbyrån och gick in. Hon tog en tidning och letade upp en färdig smörgås. Hon kände sig kaffesugen så hon tog en bulle också och hittade en kaffeautomat och tog en kopp kaffe. Hon hade lite pengar i plånboken som hon hade i jackfickan. Kaffet verkade väldigt dyrt, men hon kände sig rejält kaffesugen och hennes pengar räckte i alla fall till.

När hon skulle betala tyckte hon att allt kändes lite dyrare än vad hon kunde minnas, men hon funderade inte så mycket på det. Pengarna räckte i alla fall till det hon köpt. Hon satte sig ner vid bänken med tipskuponger där det just för tillfället var väldigt lugnt. Öppnade smörgåspaketet och började äta och smaka på det varma kaffet. Det kändes verkligen fint. Sedan öppnade hon kvällstidningen som hon köpt. Det första hon tittade på var datum. Hon gnuggade sig i ögonen flera gånger. Det kunde väl ändå inte vara möjligt? Men här kunde det ju knappast vara en fortsättning på den practical joke hon trodde sig vara utsatt för när hon vaknade hemma? Vad stod det där överst på sidan där datum brukar stå? Ja, det stod verkligen precis som i hennes telefon 13 oktober 2036. Hade hon verkligen sovit bort 14 år? Hon minns att hon var 28 år när hon gick och lade sig i oktober 2022. Om allt stämde måste hon ha hunnit bli 42 år. Medelålders. Men hon kände sig inte särskilt gammal, knappast äldre än när hon somnade 2022. Hon hade ingen spegel och hon hade inte tänkt på att titta sig i spegeln innan hon gick hemifrån, hon trodde ju bara att det var någon som drev med henne.

Nu måste hon försöka förstå vad som hänt, inte bara henne utan också vad som hänt i det samhälle som hon så när gett upp när hon somnade för 14 år sedan. 14 år är en lång tid, men kortare än ett helt liv, mindre också än en generation, men ändå väldigt många år. Det måste ha varit, få se nu, åtminstone tre riksdagsval sedan honstängde av världen. 2026, 2030 och 2034, om det inte blivit några extraval förstås. Man kan ju undra hur det gick. Var det fortfarande samma regering eller hade det blivit någon förändring?

Efter uppäten smörgås och sedan även resten av kaffet och även bullen slunkit ner i den tomma magen bestämde Marie sig för att ta en promenad, gå på upptäcktsfärd i sin närmaste omgivning som hon väl ändå borde känna sig rätt så hemma i även 2036? Hon insåg att hon borde tänka sig för och vara lite försiktig när hon träffade på andra människor. Så mycket kunde ju vara annorlunda. Hon visste ju inte vilka förändringar som kunde ha skett. Hon skulle nog säga att hon var ny här i sta’n. Det var ju på sätt och vis sant. Hon var ju faktiskt ny i sta’n som den antagligen kunde se ut idag. Men samtidigt var hon av naturen nyfiken så det kunde vara en bra förklädnad att låtsas vara nyinflyttad från någonstans i landsorten när hon träffade nya människor.

Det är en fin höstdag, solen skiner och det känns inte varken kallt eller blåsigt. En bra dag för en promenad med andra ord. Den första människa hon möter är en kvinna med en vagn och ett par säckar eller behållare. Hon är helt klädd i grönt, en behaglig ljusgrön nyans, nästan som en slags uniform. Hon har tidigare i livet inte sett annat än parkeringsvakter och brevbärare som varit iklädda någon form av uniform. Förutom poliser och brandmän förstås.

Hon närmar sig kvinnan som verkar vara lite yngre än hon själv, kanske 30-35 år. Hon ser glad och vänlig ut och Marie hälsar. Kvinnan hälsar tillbaka. Marie tar mod till sig och frågar försiktigt:

Jag är ny här i sta’n och jag undrar vad du gör. Jag har inte sett någon där jag kommer ifrån som går på trottoaren med gröna kläder och verkar ha till uppgift att hålla snyggt.

Marie hade sett att kvinnan sytematiskt tog hand om skräp, flaskor, burkar och allt annat som kom i hennes väg där hon gick. Och la allt på olika platser i behållarna på den vagn hon drog på. Det verkade vara någon form av miljövänlig sopsortering?

Kvinnan ler och säger: "Ja, vi finns ju inte överallt. Det är främst i större förorter och i stadskärnan i större städer. Så jag förstår om du inte stött på oss. Det har skrivits en del om detta och det har pågått i drygt fem år sedan det började. Vi tillhör något som kallas Trivselteamet. Det började i några av de utsatta områdena i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vår uppgift är precis som du säger att hålla snyggt och på så sätt bidra till ökad trivsel. Vi gör det så miljövänligt vi kan och sorterar det vi hittar på trottoarer, gator och i portar. Men jag måste erkänna att det blir mindre och mindreskörd för varje år. När människor ser hur fint det är nänns man inte kasta hur som helst. Det är knappt vi hittar några fimpar längre. Rökningen har ju minskat ytterligare med åren och de som fortfarande har fimpar kastar dem där de ska kastas."

Marie måste fråga: Men om ni inte längre hittar så mycket och människor har blivit mer ordentliga, hur kommer det sig då att ni fortsätter?

Kvinnan uppvisar ett stort leende och svarar: Det är för att våra övriga uppgifter i samhället är desto viktigare och fortfarande behövs. Vi är, samtidigt som vi drar omkring med vår vagn och håller snyggt, den vuxna jourhavande människan i stadsbilden. Man kan vända sig till oss om nästan allt. Hitta vägen, var finns närmaste frisör, jag behöver en ambulans. Vi är också stadens eller stadsdelens ögon. Om något verkar konstigt rapporterar vi detta till den samhällsinstans som berörs av ärendet. Det kan vara exempelvis vattenläckor eller brandtillbud, men även hot och våld. Eftersom vi började i de utsatta områdena har vi haft många ärenden som rör våld, hot om våld och narkotikaförsäljning. Vi ingriper aldrig men vi rapporterar till polisen när det är något kriminellt eller misstänkt kriminellt. Eftersom polisen är mer närvarande än de varit tidigare så fungerar det samarbetet väldigt bra, mycket bättre än det gjorde från början.

Marie funderar en stund på vad kvinnan sagt innan hon frågar: Blir ni inte själva utsatta för våld och hot om våld? Marie minns ju hur det var 2022 med gängkriminalitet och ökande narkotikaanvändning.

Kvinnan svarar: Jo det hände i början, men man kom ganska snart att utrusta oss alla med kroppskamera, du vet sådana som polisen har och de är kopplade till central inspelning hos den lokala polisen så att allt vi utsätts för kan återskapas och användas i rättegång mot den som angriper oss. Utöver passiv inspelning har de knappast använts, det räcker att man vet att vi har dem. Och nästan alla ser väldigt positivt på att vi finns här. Vi bidrar både till ökad trivsel och till ökad trygghet.

Marie kan inte låta bli att fråga en fråga till även om hon börjar känna att hon kanske besvärar kvinnan och hindrar henne i hennes arbete: Men hur är det med brottslighet och ungdomarnas medverkan i gängen? Träffar ni inte på det?

Jovisst svarar kvinnan, Vi gjorde det speciellt i början när vi var nya. Men tack vare att polisen samtidigt fått mer resurser, först, i mitten på 20-talet, gick det mesta av resurserna till utredare eftersom gängkriminalitet och inte minst ungdomsmord var så utbrett i hela landet som du också säkert minns. Men sedan polisen blev mer närvarande, de nya resurserna kunde användas mera förebyggande och det var då vi också kom in i bilden, då minskade problemen. Vi blev också en naturlig del i detta genom att finnas, se och höra och ha god kontakt med de lokala polisresurserna. De kom inte sällan på cykel för att lätt kunna ta sig fram överallt i stadsbilden. Och vi gavs möjlighet att kontakta dem direkt om vi observerade något konstigt. Som kuriosa kan jag nämna att vi ibland stötte på ungdomar eller till och med barn som verkade lite vilsna. Vi pratade med dem, frågade varför de inte var i skolan och kunde i en del fall kontakta föräldrarna. Vi har ju ändå skolplikt i Sverige. Det brukade oftast lösa sig till det bästa. Det händer väldigt sällan att vi möter några vilsna barn numera.

Marie tackade kvinnan som samtidigt presenterade sig som Anna och sa att Marie gärna fick komma för en pratstund vid annat tillfälle. Vi är till för alla er som bor här och kan som jag sagt hjälpa till med lite av varje. Och eftersom du är ny här så kan det väl finnas en del du har anledning att fråga om. Då finns vi här.

Marie hade verkligen fått mycket att fundera på. Tänk att så mycket kan hända och att så mycket kan förändras medan man sover. Hon hade fått veta väldigt mycket under pratstunden med Anna. Mycket lät väldigt positivt och hoppingivande. I motsats till hur hon kände sig när hon gick och lade sig för sin Törnrosasömn för 14 år sedan. Hon måste få veta mer. Hon kände sig som en total främling i sin egen stad och behövde kanske uppträda som det också, åtminstone ett tag till för att undvika att göra bort sig. Men hon måste hitta ett sätt att uppdatera sig så snart som möjligt också för att kunna återuppta ett normalt liv.

Marie kom att tänka på Katarina som hade messat. Katarina var förskollärare, åtminstone senast de sågs vilket alltså måste ha varit för 14 år sedan. Katarina var samtidigt en gammal klasskamrat till Marie och man kan kanske säga att de varit lite av bästisar, även om olika yrken och olika arbetstider, inte minst all övertid Marie hade haft, gjorde att de inte sågs särskilt ofta. Hon bestämde sig för att höra av sig till Katarina och fråga om hon hade tid att träffas. Hon höll tummarna hårt för att hon skulle få kontakt med Katarina och att hon skulle säga JA.

Marie tog fram sin telefon och ringde upp Katarinas nummer som hon fortfarande hade kvar. Katarina svarade, men lät minst sagt väldigt överraskad och förvånad.

Är det DU Marie? Var har du varit? Jag trodde du flyttat utomlands, jag har inte hört ifrån dig på minst 10 år! Marie svarade sanningsenligt så gott hon kunde:

Jo jag har varit borta ett tag – och så kunde man ju också uttrycka saken. Men nu var hon tillbaka och undrade om Katarina hade tid och lust att ses på en fika någon dag, kanske idag eller i morgon. Katarina som hade sin lediga dag nästa dag svarade att det skulle väl kunna gå bra. De bestämde ett fik som de båda kände till och bestämde sig för en lunchmacka påföljande dag.

Bra att det blev imorgon och inte idag. Marie insåg att hon hade mycket att styra och ställa med i sitt nya liv. Efter så lång tid var ju alla hennes viktiga handlingar utgångna. Hon behövde ny legitimation, nya kreditkort och hon behövde besöka banken för att få klarhet i sin egen ekonomi. För säkerhets skull skulle hon också kontakta skatteverket för att förvissa sig om att hon fortfarande existerade. Hon behövde också få hem lite mat åt sig själv.

Sen tänkte hon ägna eftermiddagen åt att läsa tidningen hon köpt, även om en dagstidning inte räckte på långa vägar för att fylla ut luckorna i hennes liv. Hon skulle också gå ut på nätet och försöka uppdatera sig så gott det gick. Vad var det som var aktuellt i dagens svenska samhälle?

Hennes administrativa problem hade löst sig även om ingenting visade sig särskilt enkelt. Hur kommer man tillbaka in i ett samhälle efter 14 år med en utgången legitimation, ett utgånget pass, ett utgånget körkort och kredit- och betalkort med utgångsdatum maj 2023 respektive juli 2024?

Det var som sagt verkligen inte alldeles enkelt. Till följd av de strikta regler som införts när det gäller identifiering för att få olika typer av identitetshandlingar, betalkort med mera så var hon tvungen att ta flera varv till bank och skattemyndighet och polis för att nöjaktigt bevisa att hon verkligen var den hon utgav sig för att vara. Men till slut när alla parter accepterat hennes identitet genom inbördes kontroller mellan bank, polis och skattemyndighet kunde hon få sina nya kreditkort och även sitt körkort förnyat. Detta var nu helt digitaliserat och framställdes och levererades inom 24 timmar.

Det hjälpte naturligtvis också att hon var sig ganska lik från de gamla ID-handlingarna, hon hade inte åldrats särskilt mycket under de 14 åren i dvala, och hon lyckades till slut övertyga både myndigheter och bank om att hon fanns och var hon, även om man mer eller mindre tappat bort eller skrivit av henne överallt.

Det visade sig också att hennes små besparingar vuxit åtminstone lite grann under tiden hon varit borta. Det var ingen förmögenhet, men det skulle kanske räcka till dess hon hittade ett jobb. Hon tänkte börja med att höra sig för på sin gamla arbetsplats och, slog det henne, man kanske kunde söka till något av trivselteamen om inte det gick. Det verkade vara ett trivsamt och meningsfullt arbete och man kunde precis som man gjorde som undersköterska hjälpa andra människor.

Tidningen hon fått med sig hade inga stora rubriker om gängmord, vilket verkade stämma med vad Anna från Trivselteamet berättat för henne, men också skilde sig markant från då hon somnat för 14 år sedan. Där fanns däremot en del positiva nyheter som man kunde läsa mer om. Livslängden hade ökat med ytterligare nästan tre år under de senaste 10 åren och psykisk ohälsa och självmord både bland unga och gamla var på tillbakagång. Det spekulerades en del om orsakerna och bland annat pekade man på införandet av 7-timmarsdagen 2031 och att vi nu varit nära full sysselsättning i gruppen 20-64 år de senaste åtta åren, de allra senaste åren mindre än 2 %, och t o m under 1,8 % arbetslöshet vissa år. Således en mycket sund samhällsutveckling.

Det som slog Marie mest var kanske det som inte stod i tidningen. Det stod ingenting om vårdkaos, knappa resurser till vården och vårdköer. Det här var ju hennes yrke och hennes intresseområde och hon mindes alla skriverier och besparingar, besparingar, besparingar i början på 20-talet. Hon mindes också att det skrivits mycket om betygsfusk och glädjebetyg och vad många kallade det misslyckade friskoleexperimentet som vi var ensamma om i världen att framhärda i att behålla vid den tiden. Vad hade egentligen hänt? Det fick bli samtalsämnen med Katarina påföljande dag sedan hon bekänt vad hon ägnat sig åt de senaste 14 åren. Hon måste erkänna att det kändes både väldigt pirrigt och väldigt spännande…. Hon hade massor av frågor så det skulle nog kunna bli en lång lunch.

Lunch med Katarina

Marie har sovit även om lite oroligt under sin första natt efter Törnrosasömnen. Hon har legat vaken en hel del och funderat mycket på hur och vad hon skall berätta för Katarina. Hon vill naturligtvis vara helt sanningsenlig, men samtidigt är ju hennes berättelse alltför otrolig för att hon skall bli trodd. Hon har ju fortfarande svårt att tro det själv. Hon tänker i alla fall berätta sanningen och sen får det gå som det går. Det kommer väl att ge sig. Marie känner sig ändå utvilad (fattas bara…) och går upp och ställer sig i duschen. Just när hon torkat sig ringer det på dörren. Hon hinner tänka tanken att det borde ha ringt på dörren många gånger under 14 år utan att hon vaknat. Det måste ha varit en väldigt djup sömn under alla dessa år. Hon tar på sig morgonrocken och går ut och gläntar på dörren. Hon ser att klockan är strax efter nio och det är ljust ute. Utanför står en ung grabb, kanske i 20-årsåldern med en stor Blombukett.

Hej, säger han, är det du som är Marie? Marie tittar undrande på ynglingen och svarar lite tveksamt: Jaa… , Då är det här till dig. Det skall finnas ett kort någonstans i buketten bad de mig säga hos blomsterhandlaren.

Marie tackar och grabben försvinner nerför trapporna. Hon vecklar upp papperet och hittar en färgsprakande bukett med fina blommor. Hon går och letar upp en vas i ett köksskåp och hittar kortet som ligger i ett litet kuvert mitt i blombuketten.

Marie läste texten på kortet:

"God morgon Marie. Jag blev så glad när jag hörde från dig igår och att du ville träffas efter alla dessa år. Det skall verkligen bli roligt och spännande att höra om allt du varit med om. Min man Krister jobbar på Skattemyndigheten och han jobbar hemma idag så jag föreslår att vi ses hos oss vid tolvtiden så bjuder jag på lunch och du får träffa Krister under lunchen. Sen kan vi prata så mycket vi vill. Vår adress som faktiskt är på gångavstånd till dig står på kortets baksida.

Kramar från Katarina"

Det var lite omvälvande. Skulle hon träffa både Katarina och hennes man som hon aldrig sett? Nåja, hon fick väl ta det lite som det kommer. Så länge man håller sig till sanningen behöver man vanligtvis inte oroa sig. Bäst att vara rak redan från början.

Marie ägnade förmiddagen åt att fundera på vad hon skulle göra härnäst i livet nu när det verkade som om hennes långa dvala var över och hon sov någorlunda normalt. Hon hade faktiskt tittat en extra gång på sin telefon när hon vaknade för att konstatera att det nu var just den 14 oktober 2036.

Hon hade ingen större förmögenhet bakom ryggen så hon behövde skaffa sig ett jobb så snart som möjligt. Det var ju positivt att se att arbetslösheten var låg. Då kanske det heller inte skulle vara så omöjligt att hitta ett jobb. Hon funderade först på att kontakta sin tidigare arbetsgivare i