Pappa och hans pappa: En familjehistoria från oskariansk tid till efterkrigstiden

By Carl Anders BREITHOLTZ

PAPPA OCH HANS PAPPA är en familjeberättelse som spänner över ett hundra år från oskariansk tid till 1960-talet. Den handlar om författarens pappa och hans pappa, som skildras genom tidsdokument som fotografier, brev och en dagbok. Vi får levande interiörbilder från herrgårdar, gruvor och bruk i södra Dalarna och Småland, upplevda inte minst från barnets perspektiv som elev i läroverket i Falun. Pappas dagbok, som börjar i mellankrigstiden, talar om hans familj, människor och miljöer i de norrländska skogarna, om hans människosyn och tro, om samhället som börjar förvandlas kring 1960 och hur vi kan förstå vår egen tid.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 30, 2024
• ISBN: 9789180973113

Carl Anders BREITHOLTZ

CARL ANDERS BREITHOLTZ har en bakgrund konsthistoriker och som civilekonom i förvaltning och näringsliv i Sverige och utomlands. PAPPA OCH HANS PAPPA är hans femte bok.

Book preview

För övrigt, mina bröder, vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad rent är, vad som är älskligt och värt att akta, ja, allt vad dygd heter, och allt som förtjänar att prisas -- tänken på allt sådant.

Filipperbrevet 4:8

INNEHÅLL

Förord

Pappa och hans Pappa

Bruksandan

Bilder från Bispberg och Hinsnoret

Carins berättelser

Barnteckningar och sagor

Skoltiden i Falun

Sista brevet

Rötterna

Syster, dubbelkusinen

Mellankrigsåren – utveckling och vägval

Pappa och hans Mamma

Bilden klarnar

Bilagor

Bilaga 1 Brev den 8 september 1936

Bilaga 2 Brev den 22 februari 1944

Bilaga 3 Brev den 17 december 1944

Bilaga 4 Biografiska uppgifter

Bilaga 5 Något om mina källor

Bilaga 6 Svensk psalm nr 29 i 1937 års psalmbok

Förord

Med denna bok har jag sökt knyta sambanden bakåt i tiden, till pappa och hans pappa. Hur tedde sig livet under de goda åren och under de svårare? Vad påverkade deras livsbanor och tänkesätt? Vilka samband fanns det och finns det med de tidigare generationerna och med historien? Vad i det förgångna påverkar oss in i vår egen tid?

Boken bygger på verkliga förhållanden. Bland mina källor intar pappas brev och dagböcker en viktig plats, likaså foton från barndomshemmet på Bispberg och från Hinsnorets gård i Bergslagen decennierna kring sekelskifte 1900.

Ett varmt tack riktar jag till alla dem, som på olika sätt bidragit till tillkomsten av denna bok med brev och foton, uppmuntran och kloka råd. Jag tänker då framförallt på mina kusiner Finn Breitholtz och Christer Jacobsson, på min frände Sverker Zethelius, min bröder Björn och Didrik Breitholtz, kyrkoherden Clas Hammarbäck och sist men inte minst på min hustru Kerstin.

Carl Anders Breitholtz

Pappa och hans Pappa

Min far hette Rolf Gustaf Sixtensson Breitholtz och kallades vanligen Rolf. Vi, hans barn, kallade honom aldrig far, än mindre Rolf, nej, det var pappa som gällde. Och till mamma sa vi aldrig mor eller Minna utan mamma, bara så. Det var så de ville ha det.

Pappas dagbok från mellankrigsåren ger glimtar av hans liv som ung jägmästare i de norrländska skogarna. Det är inte någon uttömmande dagbok. Mest handlar den om kortfattade noteringar om vardagen i arbetet. Men då och då flikar han in sina tankar om livet, så som han mötte det under dessa år. Han var då mellan tjugoåtta och trettionio, i årtal 1931 till 1942. Det verkar ha varit under de åren som han valde livsväg och mognade som människa. Hans karaktär danades.

I slutet av trettiotalet träffade han sin blivande fru, Minna Österlund, som var kartriterska på Domänverkets distriktskontor i Umeå, där Rolf hade tjänst som extra jägmästare. Utan längre betänketid gifte de sig och så började barnen komma, med tiden fyra söner, ingen dotter. Men en dotter hade varit mycket välkommen. Om det vittnar bland annat den rosa filt med små vita lamm, som var tänkt för henne men som i stället blev min.

Att få arbeta som jägmästare hade varit pappas dröm redan som tolvåring. Det var då han bestämde sig. Det yrkesvalet blev han trogen livet igenom.

Pappa var en av de få män vid denna tid, som såg till de små i samhället och satte deras bästa för ögonen när det stod i hans makt. Barnen, självfallet, men också de som arbetade i skogen och varhelst det kunde vara där livet trots hårt arbete ändå inte bjöd på så många ljusa glimtar i materiellt avseende, men som nog ändå rymde en del av glädje i andra avseenden. Han hade själv fått erfara vad det innebar att oförskyllt byta liv från att ha varit son till chefen för en järnmalmsgruva och bruk, från livet på herrgårdarna till livet som fattig bland fattiga. Fattiga, men inte brutna. Hedern var nämligen i behåll.

Om pappa kallade sin pappa för far eller pappa vet jag inte. Jag väljer det senare. Sin mor tilltalade han alltid Mamma. I början av tjugotalet beskylldes pappas pappa för att ha förskingrat tre tusen kronor, pengar som fattades i brukets kassa. I dag är det väl närmast en struntsumma men på den tiden var det ett inte obetydligt belopp. Och förskingring var naturligtvis något som inte kunde tolereras. Som chef fick han avgå vare sig det fanns fog för det eller ej. Styrelsen ansåg att ansvaret låg på honom trots att brukets kamrer, enligt vad som sagts mig, var mannen bakom verket. Att bli fråntagen sin heder, som han då blev, måste ha varit en obeskrivbar erfarenhet. Hur förklarar man det inträffade för hundratalet anställda, arbetskamrater, och deras familjer på bruket efter drygt fyrtio år på orten, varav tjugotvå som deras chef och arbetsgivare? Gruvan och bruket var den dominerande arbetsgivaren i bygden. Han fortsatte emellertid att engagera sig för hospitalet i Säter, där han satt i direktionen till sin död. Den pension han trots allt fick från gruvbolaget var välkommen, men förslog inte långt. Med knapp nöd räckte den till den stora familjens försörjning. Efter ett par år dog familjefadern och pappas mor fick ensam försörja fem av de sex barn som ännu inte hunnit lämna barndomshemmet. Det gjorde hon genom att ordna med inackorderingar och genom städning som hembiträde. Frun på herrgården blev hembiträde. Det talas i dag så stolt om ståndscirkulationen och om att göra en klassresa. Vad är detta om inte just en sådan resa, om än i motsatt riktning! Den som gjort en sådan resa tiger nog helst och ser framtiden an.

Kanske var det den erfarenheten som hade gjort pappa fåordig, försiktig med orden. Inte så att han inte kunde tala eller ge svar på tal. Nej, han var den sortens människa, som inte trodde på att ordens makt ligger i antalet ord som väller fram, utan på vad som sägs, sammanhanget, innehållet, och hur man lever upp till orden. Han var en god talare, en som kunde tala med hjärtat och till hjärtat. Han var också en av de sällsynta män som säger sin mening när det behövs, i rättan tid, utan arrogans, rakt och konsekvent, oavsett vem han talade till, hög som låg.

Sådana män brukar inte göra karriär. Ändå gjorde han det ända fram till han blev femtiosju. Året var 1960. Då kom den brytpunkt i hans liv, då han av olika skäl drog sig tillbaka från Domänstyrelsen till en tjänst som revirförvaltare och jägmästare i Eksjö revir, där han verkade till sin död. Pappa hade då varit i Domänverkets tjänst i drygt trettio år sedan 1934, först som aspirant, snart som jägmästare, vikarierande överjägmästare för Umeå distrikt, ombudsman och löneförhandlare i Domänstyrelsen, revirförvaltare för Malmesjaurs revir, den dittills yngste revirförvaltaren i Sveriges då största revir, utsågs därefter till överjägmästare för Östersunds distrikt men avstod på grund av en begynnande magsjukdom och blev i stället erbjuden befattningen som överkontrollör – ÖK - vid Domänstyrelsen med ansvar för kontrollen och förvaltningsrevisionen av verkets skogar i hela landet. Han accepterade och innehade den tjänsten i fem år till sommaren 1960, då han drog sin tillbaka som revirförvaltare i Eksjö revir, en tjänst som han innehade till sin död 1965. Magsjukdomen hade utvecklats till en cancer, som slutligen tog hans liv.

Det saknades inte sörjande vid hans bår. En mängd kondoleansbrev skrevs till Minna som nybliven änka. De vittnar om en mycket duglig jägmästare, medarbetare och chef, en fin och bildad människa, nobel till sin karaktär. Dock fanns det de som ansåg att han var alltför hänsynsfull för den värld han levde i. Konsten att balansera mellan hänsyn till andra och familjens bästa är svår.

Pappa hade vuxit upp i Bispberg, ett gruv- och brukssamhälle i Bergslagen. Hans pappa, Sixten Breitholtz, hade sina rötter i den småländska herrgårds- och brukskulturen. Men helt utan materiella tillgångar hade han som ung kommit till Bispberg, där hans äldste bror August var chef för gruvan och bruket. Vid sekelskiftet efterträdde Sixten sin bror August som chef. Han gifte sig med Gunhild Nylén, en herrgårdsfröken från Hinsnorets gård vid Falun med rötter i järnbärarland - hennes morfar ägde en stor del av Falu koppargruva och dess omfattande skogar.

Sex barn föddes i Sixtens och Gunhilds äktenskap, av dem var pappa den förstfödde. Den bild jag fått av pappas pappa är en patriarkalisk make och familjefar, sträng men med glimten i ögat, en sällskapsmänniska som älskade sång och musik. Patriarkalisk även i yrkeslivet men med ett hjärta för de små, de som arbetade och var betungade, mycket duglig som chef och förvaltare för gruvan och bruket, så även varhelst han engagerade sig i det offentliga livet. Gunhild, Rolfs mamma, levde under Bispbergsåren ett liv som frun på herrgården, en roll och livsstil som hon var uppvuxen med. Vid makens död, när hon var närmare femtio, förändrades i ett slag denna livsstil. Nöden fick henne att växa och mogna.

På en bänk i trädgården på Hinsnorets gård sitter Sixten och Gunhild med deras förstfödde, sonen Rolf. Foto Aug. Wahlström, Falun, 1903.

På en bänk i trädgården på Hinsnorets gård sitter Sixten och Gunhild med deras förstfödde, sonen Rolf. Foto Aug. Wahlström, Falun, 1903.

Av pappas bröder blev Rune officer vid Dalregementet. Han tjänstgjorde under kriget som kapten i bevakningen av gränsen mot det ockuperade Norge. Därefter verkade han som lärare i tyska och biologi och som konstnär. Hans landskapsmotiv i akvarell är trots det lilla formatet små mästerverk. Bue (Sixten) blev landsfiskal och allmän åklagare, senare polischef i Borlänge distrikt och civilförsvarschef i Dalarna. Bo blev bankman och kontorschef i Handelsbanken, bosatt i Värmland. Alla bildade de familj och fick barn. Systrarna verkade inom sjukvården och bildade familj även de. Karin gifte sig med Gösta Jacobson, bankrevisor i Skandinaviska Banken i Stockholm, senare i Upsala Sparbank, och Gun med en läroverksadjunkt i Göteborg, Arthur Jönsson, matematiklärare, tillika mästare i schack. Av dubbelkusinerna från Hinsnoret kom Valdemar Breitholtz att ägna sig åt skatteväsendet och var i många år fögderichef i Falun. Han gifte sig och fick två döttrar, som i sin tur gifte sig med en jurist vid domstolarna och en officer. Valdemars syster Sigrid gifte sig med en engelsman med svenskt påbrå, sjukgymnasten John Göthe, och bosatte sig i England.

Döttrarnas roll som kvinnor var således huvudsakligen den traditionella - som äkta makar och mödrar. De fyra bröderna ägnade sig alla åt uppgifter för stora organisationer, tre av dem gick i statens tjänst. Även dubbelkusinen Valdemar valde staten som arbetsgivare. Mot bakgrund av de svåra tider som 20- och 30-talen hade fört med sig erbjöd staten ett lockande alternativ. Statens kaka är liten men säker var ett känt talesätt. Därmed följde de en gammal tradition inom släkten på pappans sida, där