Oskuldens sista år

By Birgitta Rudberg

Det är hennes första födelsedag utan Harald. En prostinna utan sin prost. Ibland tar hon fram hans gamla rökrock och sveper den kring sig, fastän hon aldrig tyckte om hans piprökande. Tur är det väl att hon i alla fall har kvar sin vän överstinnan på Hemmet. Och hon kommer ju få träffa Harald igen - när det är hennes tur att gå. Som av en slump får prostinnan en alldeles fantastisk överraskning på sin stora dag. En främling har hittat en låda med hennes gamla dagböcker och varit vänlig nog att skicka den till henne! Med ens bestämmer hon sig för att resa tillbaka till sin ungdoms dagar. Tillsammans med överstinnan får hon nu återuppleva världen som den såg ut innan världskrigen - i en tid när hon ännu inte blivit en högst ovanlig prostinna."Oskuldens sista år" är en fristående fortsättning på boken "Döden väntar i vattnet". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726507768

Book preview

systrar

Juni 1980

På Hemmet

Prostinnan var vaken, men ändå inte vaken. I dörröppningen stod en enorm gestalt med flammande hår och flaxande vingar. Onaturliga ljud kom ur dess strupe. Det lät som: Allt förgår, om hundra år, om hundra år.

Prostinnan hade ett rikt drömliv, som ofta roade henne, emellanåt upplyste henne och någon gång skrämde henne. En dröm som denna hade hon emellertid aldrig haft.

Hon tvekade om hon skulle återgå till drömmen eller låta sig vakna. Hon behövde inte välja. Den vitklädda gestalten närmade sig, haltande och ryckigt.

En dödens ängel? for det genom prostinnans huvud. Ett dunkelt minne av hur någon annan här på Hemmet hade fått ett överjordiskt nattligt besök med svåra konsekvenser, kom för henne. Var det hennes tur nu? Hon försökte knäppa sina händer, beredd att med kristligt tålamod ta emot vad som än väntade. Hon hade läst sin aftonbön kvällen innan och kände lugn i samvetet.

Nu stod varelsen alldeles invid sängen. Något skramlade till. En fångstkedja? Men så kom doften. En himmelsk doft. Nybryggt kaffe och färska bullar! Prostinnan beslöt sig för att vakna.

– Gutår! Gutår! Och gott nytt år! Och må du leva hundra år!

Överstinnans spruckna sångstämma blandades med kaffekoppens klirrande mot fatet. Det vanligtvis vältuktade håret stod som en vitgrå sky kring det långsmala ansiktet. De darrande händerna förmådde inte stillas och sången – om man nu kunde kalla den så – avbröts av ett stönande:

– Nu orkar jag inte längre, jag måste få sätta mig. Men har den äran, kära vän, på födelsedagen!

Överstinnan placerade brickan på det lilla nattygsbordet mellan glasögonen och vattenglaset, där löständerna lojt flöt omkring, och satte sig pustande på sin smäckra rullator.

Prostinnan halvsatt mot kuddarna. Glädjetårar över den gamla vännens trofasthet tillrade ner på flanellnattlinnet. Hennes födelsedag! Den första som änka. Den första på drygt sextio år utan Harald. Hon suckade. Inte bli sentimental! Snart nog skulle de återförenas, det var hon alldeles säker på. I vilken gestalt det nu skulle bli. Spännande!

– Nu tänkte du på din make, sa överstinnan, som med tiden lärt sig tyda prostinnans många skiftande ansiktsuttryck. Först med saknad och sedan såg du plötsligt glad ut.

– Ja, vet du, jag tänkte faktiskt på vår återförening. Jag har alltid undrat vilken gestalt man kommer att ha på den andra sidan. Om vi fortfarande är gamla då, eller om vi har blivit unga på nytt.

Överstinnan kommenterade inte hennes ord. De båda kvinnorna hade bott på det privata ålderdomshemmet i den gamla universitetsstaden i flera år och vänskapen hade undan för undan fördjupats. Liv efter döden eller utplåning var bara ett av deras kära tvisteämnen. Överstinnan avundades innerst inne sin vän hennes glada förvissning om en fortsättning, själv var hon skeptiker till sin läggning och ville ha handfasta bevis.

– När du stod där i din vita morgonrock med utslaget hår och jag inte var riktigt vaken, fick jag för mig att du var en besökare från andra sidan, återtog prostinnan. Ungefär som den stackars fröken Johansson, du minns, som trodde att hon hade fått besök av Vår Herre en natt.

Överstinnan log vemodigt. Om hon mindes! Det var upptakten till en serie dramatiska skeenden på Hemmet för ett par år sedan, gåtfulla händelser som ledde till både mord och självmord. Och som just prostinnan var den som till sist klarade ut på ett lika originellt som effektivt sätt. ¹

– Aldrig kan jag glömma hur okonventionellt du gick till väga för att lösa mordgåtan, sa hon beundrande. Du satte verkligen både Haralds och mina nerver på hårda prov! Men jag minns ju också hur han brukade säga att du alltid hade varit en underbar, men mycket ovanlig prästfru.

Det var med avsikt överstinnan drog upp detta ämne. Hon visste hur glad Kajsarultan, som hennes Harald brukade kalla henne, blev när hon påmindes om sin något egensinniga tolkning av prästfrurollen.

– Och nu är vi änkor båda två, fortsatte hon. Fastän Carl inte var min make, så har jag nästan räknat mig som änka på nytt sedan han dog. Jag undrar förresten hur i all världen det skall lösa sig, om du nu har rätt om ett liv efter döden? Tror du det finns svartsjuka där?

– Om du verkligen undrar, svarade prostinnan, som plötsligt hade blivit allvarlig, så har du svaret i Nya Testamentet, när man en gång försökte snärja Jesus med ungefär samma fråga. Det finns ingen svartsjuka, för allting är så helt annorlunda. Jag skall gärna peka ut stället för dig om du vill. Du kan få låna min bibel, tilllade hon litet provocerande, eftersom hon, felaktigt, misstänkte att överstinnan inte hade någon egen.

Carl, med det lämpliga efternamnet Stridh, hade varit överste, precis som överstinnans salig man, och de båda hade funnit varandra på Hemmet i en kärv, osentimental vänskap som tvärt hade avbrutits av hans oväntade död.

Tänk så många som har gått bort de senaste åren, sa överstinnan litet sorgmodigt utan att gå in på prostinnans erbjudande. Och sedan Harald somnade in så stilla i sömnen har här blivit ett riktigt kvinnokollektiv. Men vi får vara glada för vår utmärkte Bruno. Fast jag bara inte kan förmå mig att kalla honom Syster. Jag tänker ibland på Carl, som blev så upprörd när vi fick en kvinnlig läkare. Vad skulle han ha sagt om en manlig sjuksköterska. Syster Bruno! Hon fnös.

Överstinnan var en stor fnysare. Alltefter det åren gick, tyckte hon sig ha fler och fler anledningar att fnysa. Ingenting var som förr. Ingenting!

De försjönk båda i nostalgiska tankar på de gångna åren, då det hade funnits både en prost, en överste och en docent bland gästerna, och en ambitiös Syster Sofia med sin översvallande vänliga blandrashund, med det ovanliga namnet Pontius.

– Det är väl bara fröken Svensson och fru Bernhardson kvar sen den tiden, och dem hade vi gott kunnat undvara, tänkte överstinnan högt. Och av personalen är det bara din speciella vän, den lilla Anna, som finns kvar och så vår kära doktor förstås.

Just då knackade det på dörren och Anna kom in med ett fång blommor.

– Har den äran på födelsedagen, sa hon glatt och strålade mot prostinnan. De båda hade blivit goda vänner sedan flickan fått förtroendet att vara prostinnans medsammansvurna när det gällde att få den verklige mördaren att avslöja sig, då, för flera år sedan.

– Syster Bruno hälsar att prostinnan gärna får äta frukost på sängen, eftersom det är födelsedag, tillade hon.

Men prostinnan skakade på huvudet.

– Ånej, det gäller att inte bli bortskämd, jag skall allt klä mig och komma ut i matsalen.

– Oj, jag höll på att glömma paketet, ropade Anna plötsligt till. Det kom redan i går, men syster Bruno tyckte att vi skulle vänta tills i dag om det var en födelsedagspresent. Det gjorde väl inget? frågade hon litet ängsligt.

Prostinnan lugnade henne:

– Det är klart att man inte skall få sina presenter förrän på just den rätta dagen. Men vem i all sin dar kan ha skickat ett paket till mig, tillade hon verkligt förvånad.

– Det står avsändare där uppe i hörnet, sa Anna hjälpsamt. Prostinnan läste med viss möda den gnetiga stilen:

– Paul Persson, Paradisvägen, Göteborg. Men det är ju vår gamla adress, utbrast hon förbluffad. Där bodde Harald och jag ett år när han var nästan nyprästvigd. Men någon Paul Persson känner jag då inte, så vitt jag kan minnas. Vem kan det vara?

Hon vände och vred på paketet, som skulle hemligheten uppenbaras på någon av de andra sidorna. Vem kan det vara? mumlade hon om och om igen.

– Kanske får du reda på det om du öppnar paketet, föreslog överstinnan sarkastiskt, men prostinnan svarade lycklig:

– Det här är ju en del av nöjet. Att få ett oväntat paket och inte veta varken vem givaren är eller vad det innehåller, det är nästan det bästa jag vet. När jag var barn kunde jag sitta i timmar och fantisera kring ett oöppnat paket på det här sättet, och precis likadant gjorde min lustige lillebror.

– Ja, i så fall går jag in till mig och klär mig och så kommer jag tillbaka efter frukosten, om du har lekt färdigt då, suckade överstinnan. Tänker du äta frukosten i sängen eller hur skall det bli? fortsatte hon, lätt uppgiven.

Prostinnan såg på Anna.

– Nu när jag har fått den här överraskningen tror jag faktiskt jag tackar ja till frukostbrickan, särskilt om det blir du som bär in den till mig!

Anna rodnade litet, som alltid när hon blev glad.

– Jag lovar att jag skall komma in med den, så fort den är klar.

När överstinnan återvände en dryg timme senare satt prostinnan fortfarande i sängen. Kinderna var röda och ögonen glänste. I handen höll hon en liten anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar. Flera likadana små böcker låg strödda över täcket. Matbrickan stod på nattygsbordet med kall välling, kallt kaffe, kallt ägg, svettiga ostbitar och vitt bröd som börjat hårdna.

– Men Kajsa! Vad gör du?

– Läser, svarade prostinnan sanningsenligt utan att ens titta upp. Du må tro att jag var en riktig hoppetossa som ung. Tänkte bara på pojkar och nöjen. Min stackars mamma var förtvivlad. Och här, hon pekade på en sida i boken, här lovar jag mig själv heligt och dyrt att aldrig någonsin gifta mig med en präst!

Överstinnan insåg att något radikalt måste göras. Hon lutade sig fram över sängen och snappade utan föregående varning åt sig anteckningsboken.

– Va’nu? Vad gör du? utbrast prostinnan och såg upp med dimmig blick. Jag måste få läsa!

– Vad du måste, det är att gå upp och klä dig! sa överstinnan med eftertryck. Tänker du tillbringa hela födelsedagen i sängen? Och utan att äta någonting dessutom. Alla frågade efter dig i matsalen och undrade om du hade blivit sjuk. Och nu börjar faktiskt jag också undra!

Prostinnan såg skuldmedveten ut.

– Förlåt mig, kära vän, men när du får höra vad som fanns i paketet så kommer du nog att förstå mig. Det är mina dagböcker! Alla mina gamla dagböcker från min ungdomstid och ända fram till Haralds och mina första år som gifta.

Överstinnan såg tillfredsställande häpen ut.

– Men hur i all sin da’r! Vem har skickat dig dem? Visste du att de fanns kvar någonstans?

– Det är en för mig okänd man som råkar bo på vår gamla adress och som tydligen hittat en kartong på vinden. Vi packade väl aldrig upp den, unga prästfamiljer fick ju ideligen flytta på den tiden, och så måste den ha blivit kvarglömd. Som tur var stod det Haralds namn på den, och den snälle mannen har efter stor möda lyckats spåra mig ända hit. Att den kom på min födelsedag var tydligen en ren slump, men vilken lycklig slump! En bättre födelsedagspresent hade jag aldrig kunnat få. Nu kommer jag att ha roligt i veckor framåt!

Prostinnans ögon strålade och överstinnan kände ett litet, litet sting av svartsjuka. Nu behöver hon mig inte längre, tänkte hon, nu kan hon försjunka i sina minnen och leva om sitt liv igen.

Men prostinnan var som så ofta tankeläsare.

– Men vet du vad som är det bästa av allt? frågade hon och fortsatte, utan att vänta på svar: Jag har dig som jag kan få läsa för och berätta för hur odrägligt det var att växa upp i en liten småstad som prostens dotter. Och du må tro att jag faktiskt var med om ett och annat mysterium på den tiden också! Om du tror att du står ut med att lyssna till mina minnen förstås, tillade hon litet försiktigt. Jag kanske kommer att tråka ut dig alldeles gräsligt.

Överstinnan kände hurglädjen återvände. Den välsignade Kajsarultan! Men högt sa hon bara, rädd för att visa sig känslosam:

– Jag skall gärna lyssna till dina bravader, för jag är övertygad om att du inte var Guds bästa barn som prästbarn heller.

Överstinnan hade tidigare haft en mycket vag uppfattning om prästfruar: allvarsamma, stillsamma, magra, svartklädda, tråkiga, ständigt psalmsjungande, med håret i en knut i nacken. Det enda som visade sig stämma på denna speciella prästfru var hårknuten i nacken. Visst sjöng hon psalmer när så erfordrades, med en fortfarande vacker altstämma till och med. Men mager var hon då inte – det var inte för inte som hennes man kärleksfullt hade kallat henne Kajsarultan. Stillsam? När överstinnan tänkte på hennes djärva sätt att lösa den till synes olösliga mordgåtan för några år sedan, var det inte precis ordet stillsam som kom för henne. Allvarsam? Sällan hade överstinnan delat så många glada skratt med några som med prostparet Sahligsson.

– Du må tro att många har undrat över det namnet, hade prostinnan förklarat. Harald höll till och med på att gå miste om en tjänst därför att man inte ansåg att en präst fick heta så. Vem skulle heta det om inte en präst, om jag får lov att fråga!

– Men visst är det ett ovanligt namn, hade överstinnan vågat påpeka.

– Ovanligt, men med en god tanke bakom. Haralds förfäder kom från en liten by i Västergötland som folket kallade Saligheta, därför att den stora väckelsen en gång hade dragit fram där. Och när Haralds farfar skulle börja i lärdomsskolan, som man sa på den tiden, fick han inte ha kvar sitt enkla efternamn, som faktiskt var Andersson – om du ursäktar, hade hon tillagt. Överstinnan, född adel, hade nämligen mot bättre vetande gift sig till namnet Andersson, visserligen rikt, men dock!

– Och så tog han namnet efter sin födelseby. Det var mycket vanligt på den tiden. Fast jag får ju erkänna att när vi hamnade på Paradisvägen, då tyckte till och med jag att det blev i frommaste laget.

Hennes skratt hade porlat friskt som bäckens glada vatten, och överstinnan förundrade sig över att hon hade kunnat ha så felaktiga föreställningar om en hel yrkesgrupp.

Några dagar senare satt prostinnan i sin bekväma stol med en av de svarta vaxduksböckerna i knäet. Överstinnan hade krånglat sig ner i prostens gamla läsfåtölj. Hans övergivna pipor vilade i det skamfilade pipstället strax intill.

– När Harald levde tyckte jag illa om lukten från piporna, men nu riktigt njuter jag av den lilla odör som finns kvar. Och ibland, fortsatte prostinnan, tar jag fram hans gräsliga rökrock och sveper den om mig. Kan du förstå vilken gammal toka jag har blivit!

Överstinnan nickade. Hon tänkte på den medalj som vilade på hennes byrå tillsammans med det avskedsbrev Carl hade skrivit strax före sin död. Kajsa var inte den enda gamla tokan på Hemmet!

Prostinnan var en god berättare. Hon hade den borna sagoförtäljerskans förmåga att leva sig in i sina gestalter, verkliga eller diktade. Hon hade tränat vid oräkneliga syföreningssammankomster. Läsa innantill kunde vem som helst; berätta, gärna dramatiskt, var hennes styrka. Inte för inte hade en av hennes församlingsbor beundrande suckat: Dä ä änna som te höra en bok, när våran prostinna berättar!

Nu satt hon med halvslutna ögon. Inåtvänd. Förflyttad långt tillbaka i tiden. Till en annan värld. Oskuldens värld. Före de båda världskrigen. Så började hon berätta, med en röst som plötsligt lät ung och stark.

För överstinnan, född och uppvuxen på Öfre Östermalm, växte bilden av småstaden fram. En liten plats utan anonymitet, där alla med glupande intresse visste allt om alla. Där favoritnöjet var att gå ner till stationen när ångloket töffade in på den smalspåriga linjen, eller det stora tåget motvilligt stannade upp på sin färd mellan Stockholm och Göteborg. Vem steg av? Vem steg på? Såg du! Vart skulle hon resa? Nu igen! Och han också!

En småstad som alla andra, på ytan lugn och oskuldsfull, med mörka strömmar i det fördolda.

Här låg gossläroverket och flickskolan som två poler med magnetisk dragningskraft på varandra. Idel manliga lärare för gossarna, idel kvinnliga för flickorna. Något annat vore otänkbart, skandalöst. En handfull elever i varje klass, lätta att kontrollera. Vakande ögon såg allt, lyssnande öron hörde allt.

TV och radio var okända begrepp, även om rykten cirkulerade om kristallmottagare som kunde fånga upp ljud långt ifrån. Nästan lika märkvärdigt som den nya, litet skrämmande talapparat de företagsamma hunnit skaffa och som kallades telefon. Samtalen hördes vida omkring, då man trodde sig tvungen att skrika fram sitt budskap.

Enstaka bilar hade börjat stånka fram på de kullriga gatorna, till stor förskräckelse för hästarna och alla anständiga människor. Men kyrkan låg oföränderligt mitt i byn, granne med den gamla prostgården, dit människor sökte sig i sorg och i glädje, för mantalsskrivning eller flyttbetyg, för lysning eller medling, för vigsel eller dop, och där den levnadsglada unga dottern våndades inför kravet på att vara ett föredöme för sina kamrater, medan hennes lillebror försökte få världsbilden att stämma: Gud eller Jesus, mamma eller pappa, Kajsa eller Nanna, vem skulle man tro på? Vem skulle man lyda?

Stadens enda konditori, mitt emot Bion och Badhuset vid det pyttelilla Stora torget, är de ungas samlingsplats. Den långsträckta allén, som börjar vid läroverket och slutar vid torget, är deras promenadstråk, där oskrivna lagar råder. Allén är nämligen förbehållen de båda skolornas två högsta klasser. Ve den flicka från femte eller sjätte klassen som vågar sig dit, ve den gosse från första eller andra ringen som är lika djärv. De vuxna kan man inte styra, det händer att nya lärare och lärarinnor promenerar där, men efter att ha blivit uttittade och utfnissade några gånger söker de sig i allmänhet till andra promenadplatser. Men de yngre elever som vågar sig dit straffas med utfrysning, kortare eller längre tid beroende på om den brottsliga promenaden är en engångsföreteelse eller en fräck upprepning.

Konditoriet är allmän plats, det kan inte ens de högsta klasserna påverka. Men lagen bjuder att yngre elever inte får sätta sig intill den stora kakelugnen, där brasan sprakar vintern igenom, eller på den lilla uteterrassen när vårsolen börjar värma. Yngre elev skall också utan anmaning lämna sin plats om det är fullsatt när äldre elev behagar inträda.

På så sätt har de äldre stor glädje av sin status och de yngre något att se fram emot. Därför är det heller ingen som kommer på tanken att försöka ändra på privilegieförhållandena. Orättvisa? Det jämnar ju ut sig, nästa år eller året därpå!

Kajsa går i åttonde klassen, flickskolans avgångsklass, statusjämbördig med gossläroverkets fjärde ring. Den allt överskuggande frågan för de åtta flickorna är vem som går med vem i allén. Flicka kan stämma möte med flicka. Pojke med pojke. Men pojke får inte stämma möte med flicka. Det förbjuder den oskrivna lagen.

Dagens hela glädje beror på om man möter Rätt Person vid rätt tidpunkt. Det är olidligt spännande. I allén hälsar man artigt på varandra och fortsätter så promenaden, flicka bredvid flicka, som om ingenting hänt. Om inte … om inte Han stannar och frågar om Han får göra sällskap. Gosse frågar. Flicka svarar. Ja eller nej. Så lyder lagen.

Därför har man oändligt mycket att tänka på och diskutera i avgångsklassen. Skall man möta Honom idag? Vem kommer Han att fråga? Skall Han bjuda på Kondis? Skall Han bjuda till vårbalen? Stackars den flicka som inte blir bjuden!

Allt detta avhandlas på rasterna, och dessvärre också under lektionerna genom små lappar som diskret skickas runt. Men inte alltid tillräckligt diskret. Man kan bli upptäckt och få sitta kvar en halvtimme, kanske en hel timme! Det är förskräckligt, då kommer man för sent till allén, då kanske Han frågar någon annan och så får man gå där ensam, det är skamligt, det är outhärdligt!

De oskrivna lagarna är enkla och klara för den som känner till dem, det gäller gammal som ung. Så gör man. Så gör man inte. Så säger man. Så säger man inte.

Men ve den som i en mycket liten stad överträder de oskrivna lagarna.

5 – 6 april 1913

Som en tjuv om natten

Klockan var bortåt elva på lördagskvällen. Den sista fotogenlampan släcktes försiktigt i den lilla staden vid bergets fot. Fyratusen sjuhundraelva människor sov eller skulle snart somna. De flesta skulle sova djupt, stadens avhållne läkare var nämligen mycket generös med sina sömntabletter. Hans stående, mycket populära ordination löd: god mat med mycket smör och grädde, en liten kvällspromenad och möjligen en nattgrogg, och sedan åtta timmars sömn med hjälp av de här små pillerna. Alltså fanns öppnade och oöppnade burkar med de tabletter som gick under smeknamnet Soviro i så gott som varenda sängkammare och nattygsbord.

I kyrkparken hördes ett svagt rop, men ingen människa reagerade. Endast Penn spetsade öronen, där han vilade i sin koja i prostgårdens trädgård. Han lyfte på huvudet, men fann saken ointressant. Ingen hund inom lukthåll, ingen katt att jaga. Esmeralda, som sov hopkurad mellan hans framben, räknades inte. Att jaga henne skulle inte falla honom in. Hon hade kommit som liten kattunge, ensam och utsvulten, och utan att fråga om lov flyttat in i hundkojan. Nu var hon vuxen och båda djuren tog för givet att också hon var en hund, märkligt smidig och skicklig råttfångare och till Penns häpna glädje totalt ointresserad av köttben. Dessutom sov hon gärna på dagarna och var ute på egna, hemliga äventyr på nätterna, varför hundkojan sällan kändes för trång.

I stallet nära kojan gnäggade Prins oroligt, medan gamle Hertig tryggt sov vidare. När vinterkylan bet som värst brukade Esmeralda flytta in i hans spilta, hon var ju trots allt katt och visste var det var varmast och bekvämast. Penn, som litade på hennes goda omdöme, hade en gång försökt följa hennes exempel. Sedan dess pryddes hans foxterrierkropp av ett stort ärr efter den hovspark som så när förpassat honom till de sällare jaktmarkerna.

Flickskolans ampra rektor tände i hemlighet sin kvällscigarr. Glöden bildade en lysande slutpunkt efter dagens väl fullbordade värv. Hon inhalerade med välbehag där hon stod i mörkret, omedveten om att gossläroverkets unge, välskräddade rektor samtidigt, lika diskret, lade undan sitt broderi i sin nedersta skrivbordslåda.

Poliskonstapeln tog sin vanliga kvällshutt ur väggskåpets flaska, brandchefen drömde om eld och våda, doktorn sov gott på sina egenhändigt utskrivna piller, och på Parkgatan hoppade en man i panik ut genom ett fönster, men då det var på nedre botten klarade han sig med en stukad tumme.

Kokerskan i sitt lilla gavelrum innanför prostgårdens kök drömde otäckt och gjorde