Meluk och alkemisterna

By Alf Sandberg

Det här är början på berättelsen om orchen Meluk och världen som han är en del av. Meluk styrs av sina instinkter, svartfolkens seder och andra makter. Det leder till en rad konflikter både för honom själv och hela hans omgivning. Vi får också stifta bekantskap med några av de människor som korsar Meluks väg genom livet. Det vill säga alkemisterna.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 14, 2023
• ISBN: 9789180972291

Book preview

TILL MAX

Allt är absurt.

Det som anses sant är spratt ur kaos.

/Jepasa

Den alkemiska processen

– separation och återförening av det materiella med det andliga

– för att uppnå ett ursprungligare helhetstillstånd – fulländning.

/Rimnel Ratomnius

Hemläger

Trollskog

Uppsamlingsläger

Tornet

Askfält

Dödens fält

Sulforgot

Barrakai

Kolossos

Innehållsförteckning

TECKEN

VARVET

FÖDELSE

DAGEN ALLT GICK SNETT

SCHMEKMUT

BOT

BELÖNING

FROSSA

REDA SIG

JAKTSTART

EN GROTTA ATT ERÖVRA

VÄGVAL

FÖRFÖLJELSE

OMEN

UPPÅT

FÖRMINSKAD

INTRODUKTION

FÖRÄDLINGENS BORG

ASSOCIATION & FUNDAMENT

CERILUF & FLOGISTON & PELIKANER

MYTEN

FÖRPLIKTELSER

TANKEUTFORSKNING

BAKTANKAR

UPPGIFTER

DJURISK

EGENHETER

SPRÅK

MENTAL LÄNK

GADD

VÄLJA FOTSPÅR

KÄBBEL

SHAMANBESÖK

FINBESÖK

DETALJSTUDIER

ÄTTEKLUBBAN

TOPPFÅNGST

STJÄRNTYDNING

SPÅDOM

TRE FRÅGOR

ÄVENTYRARNA

TVEDRÄKT

LUFTOMBYTE

DRAKHJUL

VÄNDNING

VÄGEN

UR ASKAN

ÅTERUPPTAGEN

DJUPDYKNING

MÖTEN

ÅSNEDRYCK

HÄMND

PÅSTÅENDEN

NÄRVARO & PERGAMENT

BERGABUNDNA ORD

KRETSLOPP & PENTAGRAM

ÖLSTUGAN

INSIKTER

RABUTRA

DRÖMMAR & GULD

ÖDE ELLER INTE

UTGÅNG

HÖGFÄRD

SKOGEN

TJÄRNEN

BORTA USELT MEN…

ANDRA VARVET

TIDSRYMD

PARADOX

HERRE PÅ TÄPPAN

ABSURDHET

TRETTIO SKÄRV & DEN STORA GRÅ

MENING

LYCKA

FLOGISTON & KÄRLEK

UR BERG

MARSCHORDER

BRÄND OCH DRÄNKT LUFT

AVSLAGEN JORD

BOTAT VATTEN

FISKAFÄNGE

TROLLDRÄPNU, TROLLDRÄPNE

HJÄLMBITAS PAKT

KAST MED LITEN FIENDE

HORDEN

KAOS

EPILOG

NAMNGALLERI

TACK

TECKEN

Solen hade gått ner, men kvar på nattskyn fanns en rund röd himlakropp. Ljudlöst sken den på världen under sig. De små bodarna, skjulen och tornet innanför garnisonens pålverk fick något varmare toner. Det enda som tycktes stå emot var den fuktiga dimman som släpade sig fram över gräset.

Två människor stod och betraktade skeendet som pågick framför och ovanför deras huvuden.

Vulkanus. När Phuuna sagt det kände hon en rysning fara igenom sin smala kropp och rättade reflexmässigt till den ljusa hårt knutna flätan. Ärmens svarta siden frasade svagt. Den heter så. Minns du det?

Ja, svarade Paddna med blicken riktad uppåt. Det kommer jag ihåg. Sedan vände hon ansiktet mot sin granne. Fryser du?

Nej då, sa Phuuna och ruskade lite på axlarna. Jag bara rös till.

Ibland är jag glad att jag är lite rund, skrattade Paddna. Det ska till betydligt råare nattväder för att bita sig in i min märg!

Paddna såg verkligen varmare ut, fast hennes kläder var enkla.

Vi är sannerligen omaka du och jag, tänkte Phuuna och vände ned ansiktet en stund för att svepa in sig bättre.

Paddna funderade hon med. Här står vi sida vid sida och betraktar himlafenomen tillsammans. Vi är ganska lika du och jag när allt kommer omkring. Väldigt olika bakgrund ja, men ungefär samma ålder. Undrar vilken prins du gifter dig med?

De log mot varandra och tittade upp mot stjärnorna anades svagt.

Så Vulkanus, sa Paddna, är du född ur solen, månen eller någon av planeterna?

Därom tvista de lärda, lade Phuuna till.

Kanske är det någon av stjärnorna som är dess skapare, sa Paddna.

Kanske det, sa Phuuna. Allt vi vet säkert är att plötsligt en dag stiger den upp som en självklarhet, utan att förklara sig eller be om ursäkt. Den infinner sig och bara är. Och här står vi och ser på.

Låt oss njuta av föreställningen, sa Paddna. Ta in skådespelet. Inte bara vara passiv publik. Jag tycker inte den ser så obehaglig ut som en del påstår.

Vet du om att svartfolken kallar den för ’Ga’ på sitt språk? frågade Phuuna.

Nej, det visste jag inte, svarade Paddna. Jag har för visso märkt att spåkorten inte talar till mig längre. Allt visar sig tvetydligt. Fast det är ju så Vulkanus ska tolkas har jag fått lära mig. Den förebådar att gudarnas lek förändar någonting omfattande. Jag tror att en konflux kan vara nära.

Ett konflux?! Paradigmskiften och brytningstider är det alltid många som predikar om. Förresten tror jag inte det är ett resultat av gudars lek.

Kanske inte lek, utan spel eller kamp om du så vill.

Oavsett ursprung, var är i så fall alla järtecknen? Vulkanus räcker inte. Jag behöver se någonting mer påtagligt.

Phuuna, järtecken kommer aldrig att vara så konkreta och mätbara som du vill ha dem. De är som de är, sa Paddna med ett leende.

Vi måste kunna beräkna nästa konflux uppkomst, sa Phuuna. Den borde gå att förutsäga. I detalj menar jag.

Jag önskar att du börjar känna mera tilltro till världen som den uppenbarar sig, sa Paddna. Allt är väl inte måsten?

Det finns så mycket jag vill ha svar på, sa Phuuna och andades djupt. Det borde gå att utläsa mer från stjärnorna. Det gäller bara att behärska språket. Jag måste studera ännu hårdare.

Det är det jag menar, sa Paddna. Jag tror att det finns mängder med svar. Likväl måste vi acceptera att de inte kommer att visa sig för oss. Gudarna har planer för världen. Fast vi kan inte påverka de stora skeendena.

Om det finns en sådan plan vill jag känna till den, sa Phuuna. Så att jag kan förlika mig med mitt utstakade öde.

Jag menar inte så, sa Paddna. Jag tror inte att det finns en färdig väg för var och en för oss. Ett öde kanske, men inte en detaljerad plan. Jag vägrar i alla fall att ge upp mitt fria val. Utan valfrihet har jag inget hopp. Och utan hopp vill jag inte leva.

Här ute i obygden känns det inte som om det spelar någon större roll vad vi har för val ändå, sa Phuuna och drog upp axlarna.

Åjo, sa Paddna. Hon såg sig omkring men det fanns ingenting hon inte redan tidigare hade sett. Det kanske spelade en avgörande roll att vi valde att stanna ute. Kvällen är skön. Luften sval. Inte kvalmig som inne i ölstugan. Jag förstår inte hur Silver och Bryne står ut att vara där.

Om det nu var ett val, sa Phuuna. Ett mediokert val var det i så fall. Jag vill ha större avgöranden i mina händer än så.

Paddna nickade. Jag förstår dig. Fast håll med om att det är lite roligt att du som är förmögen tycker dig ha mindre val än jag.

Phuuna satte armarna i kors. Du är uppfostrad till att vara nöjd med din lott. Det är faktiskt jag med, även om min lott rymmer större möjligheter.

Jag tror att det är det du finner frustrerande, sa Paddna.

Både far och mor var eniga, sa Phuuna. Och då även mor vill att jag ska stanna kvar här och studera, ja då tänker jag gå igenom varenda bok och pergamentrulle i hela tornet.

Ska du inte passa på att berätta hur du känner nu då din far är här? Berätta för honom att du är ämnad för annat också.

När då? Han är mer intresserad av vad Mäster pysslar med i tornets källare än att prata med mig eller Silver.

Plötsligt virvlade det till i dimman längre bort framför dem. Ett svagt klafsande och skramlande hördes.

De båda kvinnorna stelnade till. För ett ögonblick kunde de i mörkret skymta hur en stor kantig skugga snabbt sprang i riktning från tornet mot garnisonens port.

Vad i hela fridens namn var det där? viskade Phuuna och rös.

Jag vet inte, viskade Paddna tillbaka. Men det var inte något bra tecken.

VARVET

FÖDELSE

De var tre stycken i grottan.

Meluk ska du heta, sa Svinbak åt sin nyfödde lille orchkulting och högg av navelsträngen med en rostig yxa. Sedan släppte hon yxan så att den satte sig i det stampade jordgolvet.

Hmp, muttrade Stor, som ansåg sig vara fadern och som brynt yxan hela natten. Han tog upp vapnet och pressade fram några droppar blod ur ett rått varghjärta. Dropparna sipprade ner på den kalla smutsiga bladseggen. Eggen stacks in mellan de små bleka tänderna i den nyföddes öppna gap.

Den lilla orchen bet hårt om järnet och lät blodet väl smaka.

Molnen utanför skingrades på natthimlen och blottade en röd himmel.

Yxan ställdes mot hålans vägg bredvid ätteklubban.

Född som den åttonde, sa modern.

Ynklig kull i år, sa Stor.

Arsel! Det blir inga fler födslar i den här grottan, sa modern och visade sina skarpaste tänder.

Bah, grymtade Stor och stirrade bort mot det rödaktiga skenet utanför. Han greppade tag om ätteklubban så att det brungröna skinnet stramade över knogarna. Efter att ha hytt med klubban och morrat lite gick han ut för att söka sig ett bråk.

DAGEN ALLT GICK SNETT

Flera orchår senare. Samma grotthåla.

Med en duns föll orchhuvudet i golvet och ögonens färg gick från livlig glöd till matt kolsvart.

Meluk skälvde av stridsrus. Han stirrade på sina kraftiga nävar som han nyss haft runt orchens grova nacke. Skorpionsvanstatueringens ringlade på högerhandens översida gav sting i greppet, det var han säker på.

Borta vid grottöppningen rörde sig tre korta silhuetter på stora ulvar i motljuset. De lökformade huvudena och hängiga hållningen var omisskännlig för Meluk.

Usla svartalfer, tänkte han. Vad är ni ens utan era ulvar? Det lilla mod ni har använder ni till att rida uppför bergsslänten och snoka utanför min grottöppning. Bortklemade latmaskar. Såg ni på när inkräktaren ströps?

Han blängde mot de klena besökarna, blottade sina långa hörntänder och morrade i en tydlig ranggest.

Den främsta svartalfen var ledaren Hes. I det tilltygade ansiktet satt ögonen djupt och han undvek förståndigt Meluks blick. En av de andra, Skurki, mötte blicken och visade sina spetsiga tänder. Den sista av dem var den ständige följeslagaren och korkskallen Frågepanna.

Meluk tog upp den nyss strypte Rotnos långa svarta dolk och slängde den mot de ovälkomna.

Skurkis ulv räddade sin ryttare genom att ta ett språng åt sidan. Dolken fortsatte ut och skramlade då den slog emot bergssidan längre ner. Gesten fick trots allt de objudna att sluta glo. De masade sig iväg bort från grottöppningen.

Lättskrämda som råttor, muttrade Meluk och tänkte: Undrar hur gråorcherna kommer att ställa sig? Vad kommer Brogur att göra som deras ledare? Brogur drog visserligen aldrig jämnt med Rotnos, spann tankarna vidare innan de skingrades.

Han fortsatte istället att grunna på hur hans krasj, det vill säga status, skulle öka i klanen. Segerdådet bör hur som helst ge mig bättre utdelning vid plundringar och min vilja kommer att respekteras tyngre! resonerade han och gladdes en smula.

Sedan surnade han till igen.

Vad fick egentligen Rotnos att våga sig in hit till min grotta? undrade han. Varifrån fick han mod att snoka runt här? Objuden gäst kan dräpas. Sådan är seden. Rotnos dog för att han var vek, och därmed ovärdig nåd. Om Rotnos varit starkare skulle han ha varit den som levt. Rättvist.

Meluk gick längre in i grottan, till sina gamla troféer. Han satte sig utmed väggen på en sköld för att söka återhämtning. Bredvid vilade trotjänaren – den massiva järnförstärkta ätteklubban - en tätvuxen seg och knotig rot, betydligt äldre än någon levande orch, full med genomgående fastsmidda bultar.

Vad är det som sker med klanen? frågade han ätteklubban.

Vapnet stod stadigt kvar på sin plats. Dess ärr och intorkade blod bar spår av många minnesvärda strider. Meluk kände sig trygg.

Utanför grottöppningen sken skymningen och det slamrade från de stora kopparkittlarna. Antagligen är det svartnissarna eller svartalferna som vågar sig fram till resterna av senaste måltiden, tänkte han.

Den nyvunna segern och ljudet av grytor gjorde att magen kved till av hunger. Han reste sig, lufsade fram till grottöppningen och kisade ut för att se vad som föregick under den orangegråa himlen.

I mitten av sänkan nedanför bergssidan fanns en liten förhöjning. Där satt ett par orcher på varsin stock närmast brasan. Orcherna blängde på varandra och käbblade nyvaket ibland som om de just tagit sig ut ur sina hålor.

Skymningen är en bra tid, tänkte Meluk. Då är det lätt att finna föda och gruff, när sådant sökes. Fast gryningen är bättre. Då har jag min jaktlycka.

Trasiga korgar, säckar och annat byte från tidigare räder låg utspritt här och där på den nedgångna jorden kring lägret. Då och då strök några svartalfer förbi eldstaden på sina ulvar. De klåfingriga små svartnissarna rände runt och snodde åt sig matrester då tillfälle gavs.

Några svartnissar lyssnade förundrat på orchernas bittra erfarenheter. Skulle spetsa fisken. Den förvrängde min syn. Lurade hugget. Svek från kampen. Ville få mig nära. Ramla i. Förrädisk. Som tunnhalsarna. De dricker vatten. Gör dem falska. Låt aldrig vatten samlas i hink eller tunna. Men låt kraftiga broar vara. Riv fördämningar. Förblöd skogen. Låt det rinna ned i marken eller iväg. Kasta stenblock i pölar. Gör dem grunda.

Meluks skarpa hörsel uppsnappade de bekanta historierna som ältades om fiender, värdiga och ovärdiga, vekhalsade magiker som tror sig vara mäktiga, och riktiga besvärjare som måste dräpas fort, samt om Ga och hans båda utvalda yxhänder. Ga den hämndlystne och okuvlige krigarguden.

Bah, de där gamla skrytberättelserna har jag suttit och lyssnat nog till, tänkte han. Att tala om svunna tider är ingen vettig syssla för en riktig kämpe.

Ett skrän avbröt lunken i lägret.

Meluk tittade surt bort mot den tillfångatagne gamle mannen som hade spikats upp på en av de resta pålarna. På pålen bredvid mannen hängde hans följeslagerska. En kvinna med stripigt hår som fångats in samtidigt.

Det hade landat en gråspräcklig korpgam på pålens topp. Fågeln pickade i mannens glesa kalufs. Några av svartnissarna skyndade sig dit för att kasta sten på inkräktaren som dock vant flög sin kos. Mannen svängde undvikande med huvudet men blev ändå träffad över ögonbrynet så att blodvite uppstod. Svartnissarna gnydde glatt och mannen skrattade hackigt.

Meluk vände sig om och släpade istället Rotnos kropp längre in i grottan. Där gick han igenom sin nya egendom. I en sliten läderbörs fann han några kopparmynt och en liten gyllene sten. Stenen var inte större än en ärta och sken som putsat guld. Han bet i den. Klumpen gav efter något så han bestämde sig för att det var guld. Något användbart fann han emellertid inte i den dräptes paltor. Och att gå bort och rota igenom Rotnos egen håla var inte någon riktig ära. Det fanns knappast några erövrade minotaurhorn i den trofésamlingen.

Han krossade lite av Rotnos skelett med ätteklubban för att lättare få i sig en bit av märgen. Den smakade inget vidare utan var vattnig. Han lade sig för att vila istället.

Efter ett tag väckte hungern honom. Han spottade ut några kvarvarande benflisor och kände efter hur den tidigare segern stärkt honom. Den slitna nitförsedda lädervästen spände ännu mer över axlarna än tidigare. Segerns sötma och krasj hade påverkat hans kroppshydda som den skulle. Han tog av sig västen och sprättade upp ett hål vid de övre ryggkotorna. Passformen blev bättre. Kan leta upp en järnbit att täcka hålet med, tänkte han. Hukad gick han ut genom grottöppningen och ner på den gräslösa hårt stampade jorden i lägret.

Ga var borta från himlen och därmed det röda skenet också. Kvar fanns bara månens bleka sken i natten.

Synd, tänkte Meluk. Dels för att Ga svikit och dels för att han såg bra om natten även utan månljus. Det becksvarta mörkret lockade. Natten ger skydd, tänkte han. Inte mot allt, men mot en del.

Han släntrade ner för bergssidan och vände på byttorna. Inget ätbart gick dock att finna. Uttråkad gick han bort mot de två upphängda människorna. Han sparkade lite förstrött på en döskalle som stack upp ur marken.

Mannens kvidande hade tystnat för natten. Han hade inga djupare sår. Kvinnan som gjort honom sällskap genom lidandet såg betydligt värre medtagen ut. Om hon fortfarande levde började bli svårt att avgöra. Hennes mörka stripiga hår låg tätt mot huden.

Ett svagt slafsande hördes. Sedan tystnad. Meluk vände om och stegade mot ljudlösheten. Ja, ännu tystare här, tänkte han. Lite mer tystnad än nyss.

Han hävde sig runt en stor tunna och fann Skjuv, en av svartalferna, sitta och trycka där bakom med en halv grillad råtta i näven. Skjuvs seniga fingrar var täckta av matfett som glänste i månljuset.

Det här är ett ovärdigt sätt att inta en klanmåltid, tänkte Meluk. I alla fall för en svartalf. De ska veta sin plats. Dessutom var är din ulv Skjuv? Är du ensam? En svartalf utan ulv är inte som en orch utan vapen utan snarare som en orch utan huvud. Det vill säga att du Skjuv är en svartalf utan rang!

Skjuv grimaserade och visade tänderna med ängslan i blicken. En långtand saknades redan i underkäken.

Grimarsera på du, tänkte Meluk. Visa dig karsk om du vågar. Det gör ingen skillnad om försöker att gömma dig från min åsyn. Jag uppfattar din och andra tunnhalsars rädsla lika lätt som jag genomskådar vad en hunds rörelser betyder. Fruktan sipprar fram ur varje del av dig.

Skjuv sträckte fram råttslamsorna. Hans ögon utstrålade osäkerhet.

Svaghet, tänkte Meluk instinktivt. Du är osäker och försöker köpa dig en stund till. Men straffas måste du likväl. Lika mycket för att du är svag som att du plundrar klanförråden om natten.

Utan ett ord tog Meluk lugnt maten från svartalfen.

Skjuv kurade undan en kort bit därifrån i väntan på eventuella rester.

Meluk satte sig till rätta där svartalfen nyss suttit. Platsen var ännu varm. Han klämde på råttan. Dess brända päls osade inbjudande.

Skjuv du är mager, tänkte Meluk och blängde. Stöld för överlevnad är allas rätt. Seden säger dock att stöld av klanföda ska botas med tand eller tunga. Hade det varit första gången hade jag tagit tanden din. Fast nu är det inte så. Tungan står på tur. Och gör jag inte vad seden kräver blir ingen i klanen stärkt.

Han drog fram sin kniv och sa: Ut med tungan.

Skjuv fräste och vred sig men stannade kvar i sin underlägsna position.

Eller vill du dö ovärdigt för en råttas skull? fortsatte Meluk.

Då sträckte Skjuv ut sin breda tunga.

Meluk tog tag i den med fingrarna och skar snabbt ett snitt så att tungan klövs i två delar. Behåll hälften, sa han medan mörkrött blod sakta rann nedför handen.

Skjuv släppte inte ifrån sig ett ljud utan kurade ihop sig igen medan han fortsatte att stirra på Meluks fötter.

Ja ja, tänkte Meluk och satte tillbaka kniven. Den avskurna tungspetsen fäste han på en rostig järnkrok högt upp på rustningen. Där dinglade den mellan andra liknande markeringar i samlingen.

Den respektabla placeringen fick Skjuv att se lite lyckligare ut. Han vände sig bort och kröp iväg.

Meluk satt kvar och åt upp resterna av råttan. De ljumna senorna smakade gott. Det var en stund att njuta av. Han tittade på stjärnorna som tänts en efter en. Behagliga tankar formade sig.

Kampen uppe i grottan var god. Jag levde upp till min rang och mitt namn – kämpen som segrar. Styrka kommer att följa.

Då han suttit ett tag infann sig emellertid en krypande känsla som sa honom att morgondagen skulle bli bökig. Riktigt varför oron kom blev han inte varse utan tankarna upplösts av dåsighet. Det hela övergick till otyglade former av dröm.

Då dagen nalkades vaknade Meluk där han somnat in. Drömmarna lämnade inga bestående minnen. Vilan hade varit dålig. Gryningen tydde på att himlen definitivt återgått till sin alldagliga färg. Av den röda himlakroppen syntes inga spår alls längre.

En myrstig gick över bröstkorgen och krypen plockade med sig småbitar av matresterna som låg kvar där.

De orcher som satt runt eldstaden en bit bort var de hårdföra som var kvar i lägret. Gorm, Hacka och Varmak. Ett dussintal svartalfer cirkulerade på sina ulvar runt om bakom orcherna. Några svartnissar hade snappat åt sig en märgbit som de kivades om.

Meluk ruskade på sig och lyfte av locket på den stora tunnan. I botten rörde sig ett tiotal råttor. Han stäckte ner handen och drog upp en av dem i svansen. Den var fet, hade sår i öronen och sprattlade. Han bet av svansbiten på råttan och slängde den till en av svartnissarna som ivrigt rafsade den åt sig. Ögonblicket senare var det flera svartnissar som försökte sno åt sig gåvan.

Utan att bry sig om svartnissarnas kiv släntrade Meluk vidare bort mot matplatsen och fann på vägen en vässad träpinne som han tryckte in i råttans bak. Det knastrade inifrån kroppen då pinnen pressades genom och trängde ut genom nosen.

Orcherna vid lägerelden satt på var sin stock och petade i glöden. Födan osade gott.

Meluk satte sig på en egen stock och grymtade lite för att känna på stämningen. Som svar fick han ungefär samma morrljud tillbaka. De var sålunda på lika vresigt humör allihop. Inga gliringar kom som anspelade på hans vajande och krumma gångstil. Gorm och Hacka verkade till och med för slöa för att ens orka håna varandra.

Under tiden råttan grillades över glöden blängde han då och då på de tre orcherna. De grillade också smådjur på spett.

Gorm var tatuerad med mängder av motiv. Klantecken, minnesvärda kampplatser och segermärken över fiender med imponerande rang.

Jag är starkare än du, tänkte Meluk och fortsatte sin granskning.

Hacka hade korta armar och få rangtatueringar. Han bar på fler ärbara sår än någon annan närvarande orchkrigare kunde uppvisa. Ögonen gick knappt att urskilja bland alla ärr.

Hacka du slåss vildsint, tänkte Meluk. Fast jag är starkare än du också. Sedan lät han blicken fortsätta över till den väldigaste orchen.

Varmak hade bara några få ärr och inte många tatueringar.

Men jag känner dig och jag är inte dum nog att håna dig för att ditt skinn saknar imponerande historia, tänkte Meluk. Du ger sällan dina fiender chansen att utdela några hugg som ger sår. Du dräper det mesta med ett yxslag. Dina muskler behöver inga tatueringar för att tala. Men även du väldige Varmak har svagheter. Du tar inte ut den starkes rätt och ditt vakande öga är svagt. Det är två dåliga egenskaper.

Då råttans färg antog den färdiggrillade tonen smackade Meluk i sig med god aptit. Köttet föll isär i varma bitar.

Elden övergick till svagt pyrande aska. Några svartnissar närmade sig försiktigt. De slängde på kottar och fläktade med det skräp de fann tills glöden blev gyllene igen. Ur stora löv vecklade de fram spindlar som de genomborrade med små vässade grenar och därpå började grillningen. Då allt hår var avbränt och bytet kolsvart rangdelade de bytet med orcherna som fick de största exemplaren.

Meluk njöt av de bästa bitarna – de krispiga benen. Därpå slängde han spindelkroppen i glöden. Raskt var en svartnisse där och snappade åt sig resterna.

Varmak satt också och åt. Hans fjällpansar täckte bröst och rygg.

Meluk iakttog rustningen med en utmanande blick. De välsmidda mörka plåtfjällen tydde på skickligt utfört hantverk. Han hade betraktat pansaret förr och visste att det varken slamrade för mycket eller för lite.

Bättre skydd än vad den här läderrustningen ger, tänkte Meluk. Fjällpansaret borde sitta på mig!

Varmak reste på sig. Axlarna var stora och köttiga som vildsvinslår. Slött lufsade den väldige iväg till sin egen grotta för att dåsa sig igenom den ljusa tiden av dygnet.

Det bytet tar jag en annan dag, då jag vilat ut bättre, tänkte Meluk och ruskade på sig.

Blicken fastnade på en eldsvedd stock i den sotiga leran. Det blir nog hårdare slit nu när jag dräpt Rotnos, tänkte han. Brogur i lägret bredvid kommer säkert att kräva någon bot från oss som är kvar.

Han hade inte hunnit tänka mycket mer än så då någon började slamra frenetiskt. Ljudet kom uppifrån vaktposten vid kanten av sänkan. Det var en av svartnissarna som bankade på en bucklig kopparkittel.

Usling, tänkte Meluk då han tittade bort mot svartnissen. Våga dig en bit ut i skogen så blir det bättre förvarning för alla!

Bankandet förebådade dock bara det vanliga. Gråorcherna var på ingång. Det var inte många andetag senare som det längs kanten av sänkan, bland träden och buskarna, dök upp ett tjugotal stora mörka gestalter.

Utan tvekan gråorcher, bedömde Meluk då han såg rörelsemönstret hos de kraftigt byggda krigarna som lufsade lite mer upprätt än vad han själv och de andra orcherna gjorde.

Gråorcherna stannade bara några ögonblick i sänkans mörka ytterkant, sedan rangsprang de skramlande ner mot eldningsområdet. Flertalet var klädda i förstärkta läderrustningar. Metallskenor var fastvirade på armar och ben, det mesta färgat mörkt av smuts eller svart av sot. Tungt sattes hela fotsulor ner i marken vid varje steg. Spikar rev upp sår i jorden.

Som ledare sprang dock inte Brogur. Istället var det Kagar i täten. Redan på avstånd syntes det att Kagar tagit på sig Brogurs väldiga axelplåtar. Fem långa smidda järntaggar på varje axelskydd gjorde rustningen lätt att känna igen. Axelplåtarna som varit stora för Brogur var det även på den axelbrede Kagar. De hängde ner på överarmarna på ett föga smickrande sätt. Och Brogur syntes ingenstans.

Meluk och de andra orcherna anade instinktivt oråd. Kagar kunde inte ens dekorera sig på ett respektabelt sätt. Vildsvinsbetarna fastsatta högre upp i rustningen än svartalfsöronen. Vargklorna hängde närmare hjärtat än orchtänderna. Läppar och öron från svartnissar dinglade om vartannat utan att berätta någon givande historia. Att den store Brogur inte hade gjort sig av med Kagar var en gåta för de flesta i lägren runtomkring.

Hur som helst var det Kagar som närmade sig och för ovanlighetens skull sparkade han inte omkull allt som var i närheten utan rörde sig målmedvetet.

Meluk anade att han var målet och surnade till. Att sitta och gnaga på smådjur var ingen bra start på ceremonin. Han hade med sig sin kniv i bältet men saknade ätteklubban. En yxa eller åtminstone den nitförstärkta läderhättan skulle ha förbättrat läget.

Kagar gick runt orcherna. Han hade två dragna kroksablar och ställde sig framför Meluk.

Meluk såg in i det gråhudade ansiktet. Kagar saknade inte prydande ärr. Tvärtom var de många och täta. Han bar dock inte bara stridssår på framsidan av kroppen utan runtom.

Illavarslande, tänkte Meluk. Sådana skador visar på din falskhet.

Rotnos var den ende orchen av er som det var någonting med, klagade Kagar. Han drog in mycket. Din skuld är stor Meluk.

Ingen oväntad dom, tänkte Meluk. Klanen har tappat en yxhand. Fast det som gjordes behövde göras. Segraren sitter här på stocken och den slagne ligger rättmätigt död uppe i grottan.

Inget svar som vanligt, väste Kagar.

Inte mycket att orda om, tänkte Meluk. Jag hade rätt att dräpa.

Meluk har tur, fortsatte Kagar. Tre nätter frist, sedan vägs din lott.

Trots att Meluk var snabb hann han inte slänga sig undan då Kagar släppte båda sina kroksablar och vilt sträckte sig efter honom. Kagar fick tag om Meluks högerarm och bände runt den bakom ryggen så att han trycktes ner i den spruckna leran med hela Kagars tyngd över sig. Meluk kämpade emot men satt fast. Gråorchen bände galet vidare.

Trots en oerhörd smärta var hatet starkare och Meluk förmådde hålla inne ett skrik. Inte ett ljud kom ur honom, inte ur hans mun i alla fall. Men med ett ploppande ljud hoppade hans armbåge ur led.

Kagar fortsatte då ännu vildare att bända och slita tills en sena i taget drogs av med en snärt.

Meluk bet ihop. Det smakade jord och blod i munnen. Han ville inte vara först att dra vapen.

Sådana skrupler verkade dock inte bekomma Kagar. Han fick fatt på Meluks kniv och drog den ur bältet. Med några nesliga snitt skar han fullständigt loss Meluks underarm vid de skadade senorna. Tjockt blod flödade ut. Sedan släppte gråorchen greppet.

Meluk låg utmattad kvar på marken medan Kagar höll i den avslitna armen och sträckte den rakt upp så att alla kunde se trofén.

Här ser ni hur svag Meluk är! skrek Kagar medan han gick med armstumpen mot elden. Klanens svaghet!

Flera av de närvarande ryggande tillbaka.

Gnistorna yrde då Kagar rotade runt med kniven i glöden. Han höll stumpänden farligt nära elden, men svedde den inte. Därefter stoppade han Meluks kniv i sitt eget bälte och slängde armstumpen mot Meluk som fångade den med sin friska hand.

Lillarsel! skrek Kagar och vände sig bort.

Ceremonin var över. Kagar med anhang gick sakta upp ur lägret samma väg som de kommit.

SCHMEKMUT

Först då alla gråorcher hade gått in i skogen började lägrets invånare att röra på sig igen. Svartnissarna tisslade och tasslade, svartalferna spanade och försökte avgöra hur maktläget förändrats under några ögonblick. Gorm och Hacka blängde på varandra.

Varmak kom tillbaka från sin grotta. Han gick fram till Meluk, böjde sig och muttrade: En annan gång. Inte idag. Han stöttade Meluk på vägen tillbaka uppför bergskanten. I skuggorna längst in i sin egen grotta föll Meluk ihop. Varmak lade tillbaka den blodiga armstumpen på dess forna plats. Han försökte att återföra varje sena till sitt ursprung. Men sysslan var för komplicerat att utföra med grova fingrar. Stumpen skulle inte få fäste.

Istället letade Varmak fram några slitna paltor ur grottskrevorna och lade dem över Meluk. Han fann dessutom upp Meluks spjut och gav det till honom för att han skulle kunna försvara sig om svartalferna eller någon annan försökte dra fördel av hans försvagade tillstånd.

Meluk tittade in i Varmaks trötta ögon och tänkte: Varmak du är nog starkast, fast du visar det inte. Och du tar hand om den slagne. Du brister. En dag måste jag dräpa dig.

Varmak sneglade på en av sköldarna som stod ut med väggen och grymtade. Ta ditt gamla krigsbyte och byt det mot något användbart, som kött eller bättre rustning. Är lyckan med dig får du ihop till din botgöring.

Bah, morrade Meluk till svar. Han hade hört förslaget förr men inte nappat på den typen av byteshandel. Det fick andra syssla med. Själv avskydde han förhandlingar. Att förnedra sig till att be om något, att göra upp om priser, nej det var bättre att fråga om han fick det han ville ha. Blev svaret nej kunde han alltid ta det ändå. Det är ändå en form av byteshandel, brukade han tänka. Det jag vill ha, mot ett liv.

Jag täcker din del två nätter, sa Varmak. Du blir skyldig mig. Därefter släpade han fram Rotnos sargade kropp så att Meluk utan att behöva flytta armen kunde gnaga i sig stärkande märg. Sedan lämnade han grottan.

Meluk gladde sig åt att vara hemma i sin egen ursprungliga grotta. Det var den enda plats han säkert kände till. Som så många gånger förr låg han utmattad och stirrade upp på grottmålningarna som någon tidigare invånare målat upp. Motivet var enkelt. En orchkrigare med horden under sina fötter. Då han var ung hade han drömt om att orchen på bilden var han själv. Nu kändes motivet mer avlägset än någonsin. Blicken vandrade vidare utmed väggen, över klanmärken och gamla krigsbyten.

Han blev dåsig och lite senare drabbades han av frossa som gjorde att han inte kunde somna. Istället låg han på helspänn, men det var svårt att vaka medan han skakade.

Efter ett tag hördes det rispande ljud utanför grottan. Ett ljussken närmade sig och framför gick någon varelse han inte kände igen. Skuggorna dansade in utmed golv och väggar. Meluk grep efter spjutet och riktade det mot utgången.

In kom en mindre silhuett och bakom klev Varmak bärandes på en stor fackla.

En gnista av den stora flamman är här, sa Varmak till Meluk. Den ska hela dig. Sedan förde han facklan åt sidan så att silhuetten framför honom blev tydligare.

Där stod en orchhona. Hon var bara hälften så bred som den väldiga Varmak. Hennes skrovliga hud hade inslag av friska gröna toner. Doften hon utsöndrade var mogen. Men lukten innehöll en massa annat också, som torkade örter och rökelse. Över kroppen bar hon en skinndräkt som var full av små föremål. Längs hela framsidan fanns målade revben fastsydda. Lager av band med hängande tassar, klor och tänder rasslade då hon rörde sig. På huvudet satt en hätta dekorerad med vilt dansande kattvarelser och osammanhängande linjer.

Jag vet att du anser att de som ägnar sig åt häxkonster är dåliga krigare, muttrade Varmak. Men Schmekmut kan leda elden! Låt henne se om ditt sår.

Du känner mig väl Varmak, tänkte Meluk. Aldrig att jag själv skulle be en shaman om hjälp. De är obehagliga och döljer sig från det vakande ögat. De visar varken sina sanna tankar eller avsikter!

Han fortsatte rikta spjutet mot shamanen. Men hon rörde inte en min.

Blir jag inte frisk snart kommer klanen efter mig, tänkte han. Det blir en ovärdig strid. En ovärdig död. Han fnös lite ur de stora näsborrarna och hytte med spjutet.

Schmekmut rörde sig försiktigt i sidled.

Meluk klandrade henne inte. Han gissade att hon haft med skadade orchkrigare att göra förr och sett vad de åstadkommit i vredesmod.

Hon rörde sig långsamt utan att utsöndra skräck. Inte heller gick det att läsa av hennes känslor. Meluk bestämde sig för att ta det som ett gott tecken. Försöker du att förgifta mig, tänkte han, så sliter jag huvudet av dig som om det vore en svartalfsskalle.

Du är orch, sa Schmekmut. Skapad för strid, för att blöda, falla, resa sig och slåss ett tag till innan slutet kommer. Låt din ilska flöda, det läker.

Armen är förlorad som läget är nu, tänkte Meluk. Shamanen får en chans. Vad jag blir skyldig får visa sig.

Han lät sitt hat över gråorcherna välla upp. Inom honom strålade någonting varmt ut mot armstumpen. Smärtan blev skön.

Shamanens blotta närvaro är duglig, tänkte han. En dag ska vi orcher vara herrar över gråorcherna. Om jag bara återfår styrkan i min arm.

Han sänkte spjutet.

Schmekmut vidrörde med sina fingrar hans armbåge och synade den försiktigt. Ögonen veckades medan hon lågt mumlade ’um’ och ’hum’ om vartannat. Blicken for runt i grottan innan hon tittade upp mot Varmak.

Ja, han får leva, sa hon. Han har det otämjda ursinnet. Det är bra. Om han förmår rikta det.

Varmak visade tänderna i bifall innan han vände ansiktet mot grottans utgång och spejade ut.

Meluk kände ny kraft ta fart då hoppet om återvunnen styrka tändes inom honom.

Schmekmut tog fram en liten borste av kvistar och sopade metodiskt rent i en annan vrå av grottan. Lägg dig där. Fri från järn, sa hon. Hon pekade på Rotnos kropp och fräste åt Varmak att ta i.

Då gick Varmak in och drog Rotnos kropp mot grottans utgång.

Efter att Meluk med viss hjälp krängt av sig all utrustning av metall rullade han över till den nyputsade ytan. Där satte sig Schmekmut på knä vid hans trasiga armbåge. Hon sträckte sig över honom och placerade ut små totemföremål i en cirkel där hans bröstkorg utgjorde mitten. Gryn som han inte kände igen hälldes i små högar. En liten eld tändes nära armbågen och därefter ställdes rökelse vid hans handleder.

Den täta röken blåstes över den skadade armen och hans ansikte. Röken stack i ögonen. Men den väckte även goda minnen om nedbrända byar.

Ont bita ont, muttrade Schmekmut och drog ner sin skinnhuva över ögonen. Bistå mig nu. Kalla den starke vid namn minst tre gånger.

Ga, Ga, Ga, grymtade Meluk.

Schmekmut nynnade lågmält på en ramsa medan hon utförde spiralformade rörelser med händerna över hans bröstkorg och hals. Om vartannat utstötte hon väsande, brummade och surrade läten. Hennes axlar vred sig häftigt. Ögonen öppnades men glänste frånvarande. Hon ryckte i kroppen som om hon vore en fågel instängd i en bur. En fågel som försökte flyga ut men slog emot gallret. Ansiktet gick från avslappnat till grimaserande och tillbaka flera gånger. Ljuden hon mumlade upprepades allt högre och värmen tilltog i grottan.

Meluk låg tyst med tunga ögon. Då han blev alltför dåsig kände han en knuff mot fötterna. Tankarna ville ta honom därifrån men han stannade av fascination. Shamaner uppträder alltid förunderligt, tänkte han. Hon lider för mig. Om jag varit frisk hade jag nog slagit ihjäl henne. Bara för att vara säker på att hon inte försöker luras.

Efter ytterligare en stund tog Schmekmut sig för magen och grimaserade som om hon skulle föda. Tyget runt hennes buk färgades blodrött. Hon pressade händerna mot fläcken och tycktes trycka hårt för att hålla nere smärtan. Kvidande sipprade ändå igenom hennes sammanbitna läppar. Då hon till slut släppte greppet och förde in ena handen under tyget drog hon fram något långsmalt och blodigt som såg ut som en tunn pilspets eller nål. Innan Meluk hann begripa om hon fött den rakt ut genom magen, eller vad som hänt, stack hon honom flera gånger i armbågen med föremålet.

Jag ska krossa din skalle mot en sten! tänkte Meluk instinktivt. Men så kände han efter och upptäckte att oförrätten inte kändes mer än en vanlig sticka. Vad är detta för rök som slöar bort mig från att anfalla! tänkte han.

Schmekmut såg utmattad ut men förmådde backa något.

Meluk granskade noga hennes sätt att röra sig. Dina höfter tyder på att du inte fött någon egen kull, insåg han. Du kanske inte är så erfaren som jag först trodde. Antagligen har du hållit dig undan länge, eller så är du farlig...

Det började bulta i armbågen. Något svart slemmigt sipprade fram, bara några droppar men tillräckligt för att avge en svag lukt av galla. Överflödig saft, gissade han eftersom han hört talas om kroppars konstiga vätskor förr men aldrig tidigare sett en så seg sort rinna ur huggsår.

Schmekmut böjde sig snabbt fram och fångade upp de sega mörka dropparna i två små skinnpåsar.

Meluk grymtade och frågade: Vem är du shaman? Du mumlar i gåtor.

Jag skyddar och förlöser, svarade Schmekmut utan att flytta blicken från sysslan hon utförde.

Har du gjort din plikt? frågade Meluk. Har du fött krigare?

Jag har rest med andarna… Skådat en syn, sa Schmekmut och tvekade innan hon fortsatte. Jag skulle hjälpa den som kan omforma metall… Är du smed?

Nej, jag smider inte järnet, sa Meluk. Jag svingar det.

Då duger du inte. Hon knöt ihop den ena skinnpåsen. Utan den rätta kommer min avkomma växa upp till illbattingar. De kommer stoppa giftiga svampar i grytan och förgifta oss alla.

Meluk grymtade. Vad söker du i utbyte för det du gjort mig? frågade han. Är du en tjuv som den trilske Kagar?

Jag är ingen tjuv, svarade Schmekmut. Vi shamaner kräver inget från de skadade. Det är de friska som belönar oss… Tids nog.

Ha ha, då får du vänta, skrattade Meluk för sig själv.

Du kommer att drömma, sa Schmekmut och förslöt den andra skinnpåsen också. Därpå backade hon bakåt hela vägen till utgången.

Hon mumlade några enstaka ord till Varmak som satt och halvslöade mot väggen. Han svarade dock inte utan vände sig mot Meluk.

Meluk såg att Varmak redan hunnit låta fästa Rotnos lik på en stör utanför öppningen.

Är det för att du vill plundra här ifred? grubblade Meluk. Eller vill du verkligen slippa markera hela tiden att här inne ligger en som inte får störas?

Avskräckandet fungerade hur som helst. Han drabbades av sömn och lät sig omsvepas av den.

När Meluk väl vaknade tydde sorlet utanför på att det var kväll igen. Han lyssnade på skramlet, bråken och hånskratten. Det lät som om resten av svartfolken samlades kring eldarna för intag av föda och att undangömd alkohol plockats fram.

Just som han skulle blunda igen hördes skrapande ljud utanför grottan. Han kramade om spjutskaftet med näven och riktade spetsen mot ingången. Ett berusat stånkande hördes.

Det var Varmak som kom lufsande. Han bar på något.

Meluk hann precis dra undan spjutet så att det inte gick av då Varmak med en duns släppte ned en stel kropp på grottgolvet. En bucklig hjälm rullade av skallen och blottlade ett fårat ansikte.

Det var den gamle svartalfsledaren Gnaga som låg där, påbyltad bröstharnesk, läderväst och beväpnad med sin korta kastyxa i bältet. Ansiktet bar på gamla sår som vittnade om ett långt hårdfört liv. Där fanns ärrbildningar från såväl svärdssnitt som yxhygg.

Vackra ärr räddade inte ditt liv denna gång, tänkte Meluk då han betraktade svaralfens skador.

Gnaga sa att svartalferna har uppror på gång, sluddrade Varmak. Något om guld och andra löften. Jag skulle inte fälla honom. Bara tala förstånd. Att han borde rensa de egna leden. Inte vantala klanen. Men han höll inte. Han brast.

Att Gnaga hade försökt förebereda sig inför kvällens avslöjande genom att iklä sig full rustning, undgick inte Meluks syn. Fast vad hjälpte det mot en full Varmak? Svartalfens bål såg intryckt ut strax ovanför den lilla kulmagen, några grågula revben stack fram. Förmodligen var bröstkorgen krossad av ett gigantiskt slag. Varmak var stark i vanliga fall, men full och okänslig var han fruktansvärt stark, det visste Meluk.

Jag litade på Gnaga, sa Varmak. Han sa att Hes ville göra sig av med orchen, göra sig av med bördan.

Typiskt Varmak att låta sig påverkas av ord, tänkte Meluk. Att lägga stor vikt vid en svartalfs yttranden är ett dåligt tecken. Gör vad du ska istället. Gnaga hade en gång hög rang.

Varmak fumlade med Gnagas utrustning. Han rynkade sina redan rynkiga ögonbryn och muttrade då nävarna inte lydde som de skulle.

Kastyxan, sa Meluk.

Då Varmak plockade upp den lilla yxan gick det bättre. Han fick undan rustningen från svartalfens nacke och högg med yxan i den seniga halsen.

Den här yxan är för lätt, sa Varmak. Det knastrade då han bröt av svartalfens huvud. De falskas andar är farliga. Vi gör bäst i att vara två.

Kanske, tänkte Meluk och väntade på att Varmak skulle ta itu med sin uppgift.

Varmak fumlade vidare och kunde efter en del letande karva fram översta nackkotan. Den högg han loss och slängde utmed grottväggen.

Ät en bit märg med mig, sa Varmak.

Gott nog, tänkte Meluk.

Varmak fick fram rätt kota och räckte Meluk en bit med märg.

Svartalf visserligen, men bäst att jag också tar en bit, tänkte Meluk. Gnaga var en krigare av rang som besegrades i närstrid även om det var en olycka. Märg och hjärta kan överföra kraft och mod. Och nu när han ligger död i min grotta skadar det inte att även jag förstör andens hem. Annars kan även jag råka ut för dess hämnd.

Därpå drog han den huvudlöse svaralfens kropp närmare. Då ramlade en penningpung ut från klädtrasorna.

Varmak tömde ut innehållet på golvet. Några gulnade klor var allt som fanns.

Inget av värde, sa Varmak. Hes har väl redan krävt in det mesta. Han är snål. Och Gnagas yxa går inte att hugga med. Inte konstigt att han fick behålla den. Den är framtung.

Det är för att du inte kan hantera kastvapen, tänkte Meluk. Du är lika oduglig på att pricka med kast som de andra orcherna.

Ta yxan du, sa Varmak. Du har mindre nävar.

Tur för dig att jag är skadad nu, tänkte Meluk. En sådan förolämpning skulle du få äta upp annars.

Båda blängde tyst på varandra, sedan bröt Meluk loss ett finger från svartalfen. Benet krasade mellan de trubbiga kindtänderna.

Varmak fumlade och försökte hitta ett finger att tugga på.

Då passade Meluk på att stoppa en liten träpinne i Varmaks näve. Varmak bröt av pinnen i tron att det var Gnagas finger och stoppade biten i munnen utan att upptäcka misstaget.

Argh, Gnaga är gammal och träig, fräste Varmak och spottade flisor. Han reste sig upp och tog stöd mot väggen. Mörkt blod droppande ännu från nävarna. Han grymtade något om Meluks skada innan han stapplade ut ur grottan.

Meluk tuggade först vidare på några av Gnagas fingrar och tår, därefter försökta han komma åt ett revben. Där kan något av andens boning finnas, tänkte han för sig själv.

Det visade sig vara bökigt att bända loss revbenen. Meluks skadade arm gjorde det svårt. Med en rejäl sten kunde han ändå mödosamt krossa en bit i taget av revbenet och få i sig en del. Bitarna klämdes sönder längst bak i käken. Märgen smakade inte så olikt den från ulv.

Efter ett tag kom Varmak tillbaka. Han såg sur ut och muttrade lite till hälsning.

Meluk muttrade tillbaka. Han hade precis börjat dåsa in och blev sur han också.

Varmak lufsade utmed grottväggen och såg ut att leta efter någonting.

Meluk granskade misstänksamt varje steg.

Plötslig fann Varmak nackkotan han slängt iväg tidigare och blev glad. Han trädde på kotan på Meluks rustning nära hjärtat. Där hängde redan flera markeringar från svartalfer. I Varmak egen rustning syntes inga markeringar från svartfolk. Där hängde enbart björnklor, björntänder samt några vekhalsars tungor.

Du får den, sa Varmak då kotan satt fast. Du skulle ha dräpt Gnaga om inte jag hade gjort det först. Och du åt det mesta av märgen.

Meluk grymtade lite.

Den smakade segt, sa Varmak.

Meluk grymtade lite till.

Inte var den som de långörades märg, sa Varmak. Den ska vara den bästa. Gudarnas honung. Har du smakat den?

Meluk grymtade nekande.

Inte alla långöron dock, fortsatte Varmak. En del har helt förtappat sinne och deras lär smaka illa.

Meluk grymtade åter igen och Varmak lämnade honom i fred.

Det var rätt att Gnagas nackkota hamnade på min rustning, tänkte Meluk. Där dinglar den i gott sällskap. Svartalferna behöver förstå sin plats. Fast Varmak behöver några troféer från upproriska svartfolk han också. Han ser vek ut i sinnet, trots sin storlek.

Så fortsatte livet för Meluk under något dygn. Han blev inte störd av andra än Varmak utan fick dåsa i fred. Det blev mycket tid över till att fundera, vilket han inte var van vid. Ätteklubban och de andra vapnen närmast honom fick gång på gång höra om hur rätt det var för klanen att en hämnd utkrävdes på Kagar.

En sådan hämnd visar gråorcherna vilka orcher som är de tappraste, sa Meluk till den klokt lyssnande ätteklubban.

Innan soluppgången den tredje dagens morgon satt armen fast så pass bra att den gick att röra igen. Den var fortfarande eländig men den levde.

Så den biter sig kvar? sa Varmak då han kom förbi med några vildsvinsklövar. Det var tur för dig att Kagar inte brände stumpen. Då hade den inte dugt till annat än ulvföda.

Meluk morrade till svar och drog till sig en av klövarna.

Varmak tog en annan och satte sig därefter vid ingången för att knapra i sig i avskildhet.

Du göder mig här, tänkte Meluk medan han såg bort mot Varmak. Ingen annan vågar sig hit. Det är bra. Men du tycker väl också att jag är i skuld till dig nu? Han satte sig upp mot klippväggen och tittade på hur fingrarna rörde sig på den skadade armen. Ha ha, tänkte han, det finns kraft kvar. Vi ska segra. Kagar och alla andra as ska få smaka på vår styrka.

Kraften tilltog i armbågen av blotta kampviljan.

Glöden är tillbaka i senorna, tänkte han och kände sig rastlös. Jag är så gott som återställd. Nu ska jag ut!

BOT

På morgonen vandrade Meluk tillsammans med Varmak mellan några av fällorna som de tidigare satt upp i den närmsta delen av skogen. De rörde sig kampvant genom snåren under de höga barrträden som så många gånger förr. De rötter som sturskt försökte sätta krokben slogs sönder. Elaka kvistar som piskade i ansiktet bröts av mellan starka nypor eller käkar. Starka trädstammar tilldelades då och då en respektfull grymtning, halvtjocka träd fick prövande hugg för att bedöma deras värdighet medan de mindre träden mestadels ignorerades.

Meluk böjde sig ned för att syna en kraftig björnsax. Den rostiga fällan var nästan övertäckt med löv i ett sådant tjockt lager att han misstänkte att skogen försökte skydda fyrfotadjurens tunna ben. Då han tog upp fällan och prövade den i luften gnisslade den kärvt, men den var inte trasig. Han funderade på läget. Det kommer sällan några större djur nära lägret, tänkte han. Vinden måste ligga rätt till för att det ska blir någon fångst i denna.

Den får ligga kvar här, muttrade han och stampade plats bland löven innan han satte ned den. Någon vilsen björn kan den bita.

Klant, fnös Varmak. Honungsätaren har lärt sig känna igen faran.

Ha ha! Du är enfaldigare än björnen. Djur kan inte lära sig undgå mina fällor.

Ha ha! blängde Varmak tillbaka.

Ingen av dem vände den andre ens halvrygg på en lång stund. Med lagom avstånd lufsade de vidare till nästa plats med fällor. Där fanns dock inget byte att vittja heller.

Kagar, den hunden, sa Varmak och sparkade in ett märke i en halvgrov stam så att trädet darrade ända upp i toppen. Han har ingen ära. Han gnagde i sig Brogur.

Det skulle jag också gjort om jag besegrat Brogur, tänkte Meluk.

Först skar han av klanmärkena, fortsatte Varmak.

Klanmärkena? tänkte Meluk. Att straffa eller dräpa någon i klanen är en sak. Men att ta bort klanmärken… Klanen tillhör man även efter döden. Oavsett vad man varit för usling i livet. Kagar är fullständigt galen, knappt värdig att hackas ens av slöa vapen.

Det kommer inte att räcka med något torftigt krigsbyte från bönder för att blidka Kagar den här gången, tänkte han vidare. Det kommer att behövas något värdefullare. Helst rika smalhalsar.

Han knöt armen och kände kraften pulsera i armbågen. Jag har väntat länge nog, sa han till Varmak. Låt oss befria dem som bär på våra skatter!

Det budskapet gillade Varmak så de gick hem till lägret och talade med Hacka och Gorm som inte heller var svåra att övertala.

Levande byte. Ära, hetsade Meluk igång. Ingen kommer hem tomhänt.

Det dröjde inte länge förrän han själv ledde den lilla hopen genom skogen. Vant sprang de alla fyra på snåriga djurstigar utan att stanna eller se sig om. Grovträden de passerade hade alla redan flera klanhack.

Armbågen känns bra, hörde Meluk sig själv tänka. Trots att skinnet över skadan är tunt och de blåröda kotorna syns mellan senorna finns styrka. Så mycket bättre om det är så här att vara förtrollad av Schmekmuts magi, då är jag oövervinnerlig.

När de kommit en bit hoppade han upp på stenblock och vädrade i luften efter människodoft, det vill säga lukten av skräck blandat med svett eller parfym.

Det finns inte många vägar i närheten som smalhalsarna vågar sig ut på, tänkte han. I alla fall inte utan att resa i större sällskap. Och de få som reser gör det dagtid så att de kan övernatta innanför sin skyddande palissad.

Fast en del har tur, sa Meluk till sig själv. Jag har tur ofta.

Trots det fann de inget doftspår, utan fick springa vidare allt längre bort.

Hittar vi byte här hinner vi ändå inte tillbaka i natt, pustade Hacka.

Åt det här hållet lär det finnas mängder med beväpnade tunnhalsar, sa Gorm.

Så mycket bättre, fnös Meluk. Är ni rädda? Vill ni hämta en hel hop från hemlägret?

Ha ha, skrattade Gorm. Vi vill dela med oss av striden. Vill inte du? Vem ska berätta hur du dör om vi alla dör?

Meluk muttrade tillbaka. Han tänkte inte på döden för tillfället. Det som bekymrade honom mera var terrängen. Det var ingen av dem som kände igen sig.

De högg klanmärken i träd som var grova nog att förtjäna det, sedan sökte de upp en god daglega i skuggan av några övervuxna stenbumlingar. Varmak gick ett varv och vädrade i luften medan Hacka och Gorm bråkade lite om vilket håll de borde fortsätta åt. De var inte överens om något annat än att undvika stigar som kunde leda över bergen norrut. Ty om det hållet hade de alla bara hört berättelser om dålig jaktlycka, förbannelser och öde fält.

Under tiden lade sig Meluk obrydd till rätta på den jordiga marken. Han började fantisera om Varmaks fjällpansar.

Det skulle ju skydda mig bäst, resonerade han. Jag är ju den bättre krigaren. Det är rätt att Varmak blir utan.

Då Hacka och Gorm slutat bråka och istället dåsat in bestämde Meluk sig för att det var dags att fortsätta. Han slängde lite jord på de trötta och hytte med ätteklubban rakt ut i skogen.

Färden fortsatte genom snår av ormbunkar och annan sly. Så småningom visade det sig att Meluks aning stämde, de skymtade ett vägskäl längre fram genom buskagen. Han gav till ett dovt gutturalt ljud och fångade genast de övrigas uppmärksamhet. Därpå närmade de sig gemensamt men i lägre takt för att undersöka platsen. Föraningen var riktig, det var ett vägskäl med täta spår av vagnshjul. De kurade ner sig i skogen på den sida där vinden skulle dölja deras lukt men avslöja fiender.

Efter en god stunds väntan närmade sig en liten tvåhjulig vagn dragen av två hästar. På vagnen satt en senig bondgubbe i läderhätta och höll i tömmarna.

Du ser lika tunnhudad och vek ut som alla andra smalhalsar, tänkte Meluk om gamlingen. Din väg är slut!

Gubben hann inte fatta varför hästarna verkade oroliga förrän Meluk hade sprungit ut på vägen och tagit ett språng upp för att med ett slag fälla fienden platt bakåt. Gamlingen var ungefär lika lång som Meluk men bara hälften så grov så skallen knakade till då bakhuvudet slog i lasten. Varmak sprang fram och slängde sina väldiga armar runt hästarnas halsar. De råkade i panik när han dök upp framför deras skygglappar och lyckades trycka honom baklänges några steg innan de förstått vem som bestämde och åt vilket håll de skulle.

Hacka och Gorm kastade sig också över vagn och hästar. Var och en försökte vända ekipaget efter eget huvud.

Efter att Meluk styrt upp det hela och vagnen var vänd bar det av i snabb takt på stigen.

Meluk morrade och var vred på sig själv för att han inte hade vant sig vid att människors huvuden inte klarade lika hårda slag som svartalfers.

Då jämrade sig gubben vilket tydde på att han bara var halvdöd. Det gladde Meluk. Att få hem gubben levande borde till och med Kagar räkna som god bot.

De svängde av från stigen rätt in i skogen och skumpade fram en bra stund genom snår och torra grenar. Medan Meluk styrde de bångstyriga hästarna försökte de andra rota igenom vad som fanns i lasten.

Ett segervrål nådde plötsligt Meluks köttiga och spetsiga öra. Varmak hade funnit starka drycker och de visste alla vad det betydde. Att åka hem med sådant till törstiga gråorcher var som att hälla ut det i skogen. Gråorcherna skulle sluka alltsammans och glömma vad de fått som bot. Det kunde knappast livet vara värt så Meluk bestämde att de skulle stanna och smaka lite.

Alla fyra såg fram emot de brännande dryckerna så de korkade raskt upp varsin flaska. Innehållet visade sig vara tillräckligt starkt för att gå att svälja. Ångorna hade gått att tända eld på om någon försökt. Berusningen slog till så det blev således hög tid att dra hem bytet innan bråk uppstod.

Meluk lade sig platt på rygg på vagnen ovanpå lasten och stirrade uppåt medan Varmak tog över tömmarna.

Mot Kagar, gormade Meluk.

Över stock och sten for vagnen fram. Ingen brydde sig om spåren från vagnen syntes eller vad som var upp eller ner heller för den delen. Där det var tallskog gick det bättre men genom granruskor blev det kaotiskt.

Gråorchernas läger låg bara några stenkast från deras eget läger i solnedgångens riktning. Då det inte var långt kvar höll Varmak in hästarna och ropade åt Hacka och Gorm:

Av med er. Det här är Meluks bot. Gå hem.

De två orcherna muttrade något men rullade av vagnen och började ragla bort genom skogen.

Du med, gurglade Meluk till Varmak. Försvinn.

Lämna dig hos Kagar? sa Varmak. Ha ha, din dåre!

Kort därefter dundrade vagnen med buller och bång ner mitt i gråorchernas läger. Hästarna råkade i fullständig panik av stanken och åsynen av kadaver runt eldstaden. Benhögar och halvbrända köttstycken låg överallt.

BELÖNING

Gråorcherna uppskattade kalabaliken och tjöt av glädje. Flera av dem slamrade med sina vapen.

En bit upp tittade Kagar slött ut