Pil och båge. En bok om mordet i Losta: -

By Carl Greek

En hög smäll, ett klirr av krossat glas och sedan en intensiv tystnad. Sorlet på gräsplanen dog ut. Alla blickar riktades mot det krossade fönstret. En man gick upp för att se vad som stod på och kom sedan ner igen, alldeles blek i ansiktet. I paviljongen hade han hittat en död kropp sittandes i fåtöljen. Skjuten genom huvudet med en pil ...Vem av medlemmarna i Losta bågskytteklubb sköt pilen som blev Frans Knutssons död? När utredningen står still bestämmer sig prosten Carlesson för att ta saken i egna händer och själv ta reda på vem den skyldiga är ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726463101

Book preview

Carl Greek

Pil och båge. En bok om mordet i Losta

SAGA Egmont

Pil och båge. En bok om mordet i Losta

Omslagsfoto Shutterstock

Copyright © 1951, 2020 Carl Greek och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726463101

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Till A.-M.

Skiss över mordplatsen

Huvudpersonerna

Johan Björklund, butiksföreståndare i Losta kooperativa förening Enighet.

Erik Borg, stadsfiskal.

Jonas Carlesson, kontraktsprost, kyrkoherde i Losta stadsförsamling, LVO.

Elisabet Carlesson, prostinna.

Mikael Carlesson, VDM, sin faders ämbetsbiträde.

Birgitta Carlesson, hemmadotter.

Nils Eriksson, vaktmästare vid Losta samrealskola.

Herman Falk, förman vid K. G. Anderssons Gjuteri AB.

Lennart Friberg, fil. mag., e.o. adjunkt.

Axel Holmgren, fil. mag., läroverksadjunkt.

Frans Knutsson, modellsnickare vid K. G. Anderssons Gjuteri AB.

Emma Niklasson, marketenteriförestånderska vid AB Förenade Kalk.

Sven Nordin, poliskonstapel.

Asta Norén, fil. kand., laborant vid AB Förenade Kalk.

Yngve Rosén, reservkapten, gymnastiklärare.

Per-Olof Sjöström, direktör, chef för AB Förenade Kalk.

Irene Sjöström, född Smith, fru.

Nils Stejner, civilingenjör, driftingenjör vid AB Förenade Kalk.

Vivi-Ann Stejner, född Eriksdotter Bosson, fru.

Fredrik A. J. Svärd, överkonstapel, kyrkvärd.

Alexis Westerlund, handlande. (Specerier, konserver, delikatesser. Ortens största sortering.)

Sä började det

Solen började blänka på kyrktuppen och gick i nästa minut upp över Lostaåsen. Den tidiga höstprakten flammade från trädkronorna ut över hustaken. I Losta var nämligen träden högre än husen. Så tyckte åtminstone främlingen, som helst såg endels, när han kom dit, så att varken samrealskolan, det fyra våningars Port Arthur eller AB Förenade Kalk borta vid Limminge udde kom med i bilden; en felsyn, som brukade korrigeras omgående och en aning retligt av de mera progressiva bland lostaborna.

Prosten kom ut på sin trappa, varför solen började skina på honom också. Det gjorde den gärna, när den var i farten. Ej alltid så i fråga om stadens övriga honoratiores. Det var en egenhet hos solen i Losta, att den hade anseende till personen; den lyste bara på den, som den ville lysa på. Prosten reflekterade veterligen aldrig över detta faktum, ehuru han var en både iakttagande och tänkande man, men det fanns andra, som gjorde det så mycket mer. T. f. borgmästaren, för att nu ta ett exempel. För att inte tala om t. f. borgmästarinnan.

Där stod alltså prosten ute på verandatrappan och kisade mot solen, men trots detta var han närmast att likna vid gubben i ett gammaldags väderhus, han som brukade visa sig, när det var oväder i faggorna.

Han var inte snarfager, allra minst så här i skjortärmarna med byxhängslena dinglande därbak. Det var något träaktigt över honom. Fastän anletsdragen var nog så markerade, verkade de ändå i sin grovhet endast antydda. Man fick ett intryck av att hans Skapare hade måst springa ifrån ett väl upplagt verk, innan han hade fått det färdigt, Näsan var rak och kraftig, men den gick så helt i linje med den låga, platta pannan, att ens blick skärptes för de många andra drag, som underströk det första intrycket av häst: den grova munnen, de stora tänderna och de kraftiga tuggmusklerna. Eleverna i samrealskolan, vilkas morgonandakt han ledde varje lördag, hade också döpt honom till Apostlahästen. Annars hette han Carlesson, Jonas Carlesson.

Han hade just sjungit »Din klara sol», litet i morgonbasen men visst inte oskönt, och nu stod han där och tyckte. Det var hans förnämsta fritidshobby: att tycka. Hans son Mikael, ganska nybliven präst och sin fars adjunkt, brukade med en kanske inte alldeles oäven bild säga, att han »klinkade på sin värdeskala» — i så fall den enda form av instrumentalmusik han utövade. Nu var det där med »klinkandet» förstås ett sonligt beundrande understatement. Prosten var väl hemma i dessa sina skalor och spelade dem, bildligt talat, på nära nog vilket instrument som helst: både kyrkorgel (han var en originell och gärna hörd predikant) och dragharmonika, domsbasun och pickolaflöjt och framför allt mycket gärna på harpa, särskilt så här mellan Mikaeli och Allhelgona.

Denna minnesrika morgon var det emellertid domsbasunen, som fick ta emot hans andes väder. Prosten var en kassandranatur, som mycket ofta fick rätt, fastän hans premisser och utgångspunkter lika ofta syntes högeligen diskutabla och bland befängda. Därför frestades framför allt upplysta människor bland att tro, att han hade ett sjätte sinne.

De flesta av oss känner väl den där historien om den gamla damen, som i behaglig tid efter första världskriget gjorde sig av med sina kullageraktier. När så kursfallet kom och man frågade henne, hur hon kunnat ana detta, svarade hon sanningsenligt, att det var den enklaste sak i världen: när kriget var slut så behövdes det naturligtvis inga kulor längre.

Så där kunde prosten också låta, när han hade blivit sannspådd. Därför skulle vi liksom många ortsbor känna oss litet oroliga, när vi denna ljusa söndagsmorgon erfar, att han likt gubben i väderhuset står och spår ofärd över Losta, emedan dess borgare i allt större utsträckning vanhelgar sabbaten. Hans motivering är, som sagt, inte det viktigaste. Den kan vi acceptera eller förkasta efter behag. Men att han står och spår ofärd är litet oroande.

Den nya tiden kom sent till Losta, och var därför inte så ny, när den kom. Dess stil och tänkesätt kom att uppbäras ej främst av idérusiga entusiaster utan av mogna män och kvinnor — en del kanske rent av litet övermogra. Därför kom kampen mellan gammalt och nytt ej så mycket att präglas av hetta utan snarare av »den kolde Skuldre». Frontställningen blev inte heller riktigt klar, vare sig socialt eller åldersmässigt. De gamla fästen, som verkligen erövrades, stormades aldrig utan togs genom belägring eller list av mer eller mindre tillfälligt sammansvurna och besattes sedan av ganska heterogena trupper, ofta från båda lägren.

Av detta får dock ej den slutsatsen dragas, att Losta var en kivets och tvedräktens hemvist. Den lilla staden var trots allt ett trivsamt samhälle, där det var gott att vara. Få samhällsbildningar här i världen ger väl ett sådant hägn för trivsel, lycka och mänsklighet som den som den åldriga svenska småstaden, och Losta var en sådan. Dess kraft att värna om vissa fundamentala mänskliga värden motstår i regel misshälligheter och misstämningar av nyss antydd art.

Så vaknade Losta denna söndagsmorgon, drack sitt kaffe, åt frukost och fick så småningom blodomloppet i gång. Mellan klockan halv tio och tio sökte sig dess ena flöde in mot stadens centrum, till kyrkan, Frälsningsarmén och Ebenezer, för att syrsättas, och dess andra drevs ut därifrån, väl också för att få syre; i så fall genom hudandning. Hembygdsföreningen hade redan åkt i väg med en buss för att under sakkunnig ledning uppleva Älva kyrkoruin, Losta Vandrarelag hade travat i väg till järnvägsstationen, där också Folkdansarna löst truppbiljett; de töffade så småningom bort åt var sitt håll. Svampplockarna cyklade bort med sina korgar, familjefäder vädrade ungarna och köpte en söndagstidning med sig hem, och strax innan sammanringningen begynte, dök stigmännen och amasonerna fram ur sina gömslen. De kom ut ur portar och trädgårdsgrindar, beväpnade till tänderna med båge, koger och pilar, svingande sig med skiftande vighet upp på sina tvåhjuliga springare och sprängde i väg nedåt Munkholmen.

En halvtimme senare var bara några enstaka flanörer kvar för lostasolen att skina på.

Så började det.

Så gick det

Söndagen den 8 oktober

I

Munkholmen låg ungefär en fjärdingsväg norr om Losta. Den var omkring två kilometer lång och genom ett smalt och grunt sund skild från fastlandet. Den gamla skarpskytteföreningen, som en gång hade haft sin skjutbana därute, hade på sin tid anlagt en träbrygga, som ännu till nöds kunde användas.

Ön var långsträckt och låg nästan rakt i norr—söder. Den var formad i två våningar, och gränsen dem emellan, en isslipad bergavsats på cirka två meters höjd, var skarpt markerad mot den nedanför belägna slättmarken, som en gång varit havsbotten. Denna avsats — kanske skulle man kunna kalla den för ås — löpte i huvudriktningen NV — SO. Det högre partiet vette alltså åt landsidan.

Strax nedanför denna skogklädda högre del hade ett kloster byggts någon gång på 1400-talet. Dess ruiner kunde ännu beses omedelbart öster om den nuvarande skyttepaviljongen, vars grund för övrigt bestod av sten från den gamla ruinen. Gräsmattan på paviljongens södersida var en del av den gamla klosterträdgården och gick ända bort till den snett löpande åsen tjugofem—fyrtio meter åt söder.

Skjutbanan brukades ej längre för skarpskytte och hade i våras förvärvats av Losta Bågskytteklubb, som denna dag för första gången under sin ettåriga tillvaro skulle kora sina klubbmästare. Klubben var synnerligen livskraftig, både ekonomiskt och numerärt. Den räknade redan ett fyrtiotal medlemmar av olika åldrar, stånd och kön, ett förhållande, som dess initiativtagare och ordförande, direktör Sjöström, hade den största äran av.

Per-Olof Sjöström var chef för AB Förenade Kalk och en driftig karl med många järn i elden. Som affärsman var han van att speja efter omättade marknader, latenta behov och nya idéer. Den vanan följde honom även utanför Förenade Kalks chefsrum. Klubbens medlemsantal bevisade, att minst fyrtio personer i Losta hade ett aktuellt behov av bågskytte. Det var hans glada förhoppning att ett ännu omfångsrikare latent behov med tiden skulle kunna väckas och bibehållas.

Klockan hade blivit fram emot två på eftermiddagen, och vädret var så ljuvligt som det bara kan vara en vacker höstsöndag. Bågarna hade varit i farten i över tre timmar, och flera goda och ett par sensationella resultat hade nåtts. Inte minst långhållstävlingen hade hittills varit av hög klass.

Ett heat damer höll på med trettiofemmetersdistansen, och nybörjarna träningssköt på egen hand efter att ha fått instruktioner av Nisse Stejner, driftingenjören på Förenade Kalk — det var förresten han, som gav direktör Sjöström idén till bildandet av klubben. Måltavlorna stod uppsatta på själva skjutfältet norr om paviljongen, en röd och vit snickarglädje i två våningar, tinnar och torn oräknade.

Utanför söderväggen, i solgasset och i lä av den skogbevuxna åsen, stod några grupper trädgårdsmöbler utplacerade på gräsmattan. Här höll huvuddelen av klubben till i väntan på tävlingarnas avslutning; man satt vid borden eller låg i gröngräset och drack kaffe, rökte och pratade. Kortoxarna passade på att dra en spader.

Uppe i det så kallade styrelserummet på andra våningen satt klubbens sekreterare Frans Knutsson, modellsnickare vid K. G. Andersons Gjuteri AB, och renskrev skjutprotokollen med sin ovanligt drivna handstil, som han var berättigat stolt över.

Nere i köket kokade fru Niklasson kaffe och dukade brickor, som avhämtades av beställarna och bars ut i gröngräset. På vardagarna förestod hon marketenteriet på Förenade Kalk.

Då hände det.

En smäll, skarp nog för att kallas för knall, ett klirr av krossat glas och en hastig, intensiv tystnad, när sorlet på gräsplanen stannade av, redan innan den sista glasskärvan nått mark Nerifrån gräsmattan var allas blickar riktade upp mot fönstret till styrelserummet, där en av rutorna krossats.

Så upplöstes spänningen, och man väntade litet roat att få se Knutssons generade drag i fönstret. Han hade förstås fumlat med någonting däruppe. Men ingen Knutsson kom — hade han månne gått ner? — och efter en stund reste direktör Sjöström sig för att ta reda på hur det var fatt.

Han kom ner igen redan efter en minut, ropade på ingenjör Stejner ett par gånger utan att få svar och vinkade därefter på Falk och Eriksson, som båda tillhörde styrelsen och nu satt tillsammans vid ett av borden. Något hade hänt, det syntes på långt håll, något allvarligt.

Det var alldeles tyst, när de tre skyndade in genom bakdörren till paviljongen.

— Knutsson sitter död i stolen däruppe. Skjuten genom huvudet med en pil, flämtade Sjöström, medan han med de två andra i följe rusade uppför trappan.

Det var Falk som först återvann fattningen.

— Vi får kalla på Nordin, sade han, och direktör Sjöström kände tvärs igenom sin panik, att han alltid skulle avundas honom de orden. Nej, rör ingenting! befallde Falk honom, när Sjöström gick för att öppna fönstret och ropa upp Nordin.

Falk sprang i stället nerför trappan och stötte i korridoren ihop med den han sökte. Denne var en ung man, någonstans mellan tjugofem och trettio och nybliven ordinarie poliskonstapel i Losta. Han var självmant på väg upp, då han kände på sig, att situationen uppe i klubbrummet eventuellt krävde en polismans närvaro. När han kommit uppför trappan, stannade han i dörren, besluten att ta befälet.

— Död? frågade han med tillkämpad rutinmässighet, när han såg Knutssons gestalt i stolen.

Sjöström nickade.

Knutsson hade sjunkit ihop framstupa över bordet. Pilen hade träffat på nedre högra sidan av bakhuvudet och gått snett upp mot vänstra tinningen. Högra handen hade ej släppt pennan, men vid fallet framåt hade den döde tydligen vält ned några föremål som stått bredvid honom på bordet, som fortfarande var belamrat med diverse småting. På golvet låg en brevkorg, några skjutprotokoll, en askkopp och ett uppochnedvänt fortunaspel, vars blanka metallkulor låg spridda över hela rummet. Skärvor från det sönderslagna fönstret glittrade här och var i solskenet.

Mord, tänkte konstapeln.

Han var inte klar över om det var ett önsketänkande eller en farhåga. Han gick fram till fönstret och tittade bort emot skogsbrynet ett trettiotal meter därifrån.

Någon sköt honom från åsen därborta medan vi satt på gräsplanen och drack kaffe, spekulerade han för sig själv. Vad var nu att göra? Först och främst se till att ingenting blev rubbat. Sedan ringa stadsfiskalen.

— Direktören har väl ingenting emot att jag övertar ansvaret? frågade han.

Sjöström skakade på huvudet, för trött att misstänka någon förstucken förebråelse för att han ej vänt sig till Nordin genast.

— Då går vi och lämnar allt som det är, fortsatte denne.

Han gick sist ut och såg, att dörren hade patentlås.

— Har direktören nyckel hit? frågade han.

— Ja.

— Kunde jag få den? Tack. Är det några fler som har nycklar?

— Alla styrelsemedlemmarna har var sin.

— Får jag då era också?

Han fick både Falks och Erikssons. Så bad han dem alla tre att hålla vakt i trappan och inte släppa fram någon, vem det vara månde, tills han kom tillbaka. Han måste i väg och ha fatt i en telefon.

Han slog dörren i lås och gick ned och bad alla att samlas i stora klubbrummet på nedre botten, där han förklarade, att en sorglig olyckshändelse hade inträffat: allas vår Frasse Knutsson hade blivit vådaskjuten till döds. Själv måste han nu gå och telefonera till polisstationen och till doktorn. Ville damerna och herrarna benäget stanna här i klubbrummet, tills han kom tillbaka?

Adjunkt Holmgren fick av sin forne elev i uppdrag att se till att ingen gick ut, medan denne var borta, och likaså att klocka in dem, som eventuellt kom under tiden. Han blev synnerligen stolt över förtroendet och skulle säkerligen göra sitt allra bästa.

Konstapeln gick därefter genom korridoren ut på paviljongens södersida, sprang över gräsplanen och tog den rangliga trätrappan upp till den låga åsen i ett par skutt. Där tog han hastigt bäring på det krossade fönstret och följde skogsbrynet några steg åt höger.

— Här någonstans, tänkte han.

När han kommit fram till en yvig gran, som växte intill ett stort stenblock, vände han sig återigen mot paviljongen. Därefter böjde han hastigt och impulsivt undan de nedersta grenarna och hajade till.

Han hade nästan räknat med det, men vad han fick se därinne i det tysta dunklet gav honom ändå en chock av något, som betänkligt liknade mörkrädsla. Ty där låg Bågen. Inte en båge utan Bågen.

Han vände sig snabbt om med en instinktiv känsla av att vara i fara, men allt var tyst och stilla. Den unge polismannen var emellertid glad över att tiden ej medgav en grundligare undersökning och begav sig springande bort genom skogen mot bron. Han höll ögonen öppna och stannade litet då och då för att lyssna. Ingenting hördes emellertid — det var väl knappast att vänta, förresten — och tio minuter senare gick han försiktigt över de murkna bräderna och vidare in genom grinden till »Sommarvind», handlare Alexis Westerlunds sommarställe, som låg mitt emot brofästet.

Familjen satt ute på verandan och åt middag.

— Telefon? Gärna det, konstapeln. Den sitter i hallen, alldeles innanför dörren. Har det hänt något?

Nordin lovade att återkomma, sedan han hade telefonerat. Han ringde vakthavande kollegan i Losta och bad honom underrätta chefen och se till att doktorn kom. Dessutom rekommenderade han några bevaknings- och spaningsåtgärder. Själv skulle han omedelbart återvända till paviljongen.

Westerlunds fick som belöning för sin hjälpsamhet veta, att snickare Knutsson hade förolyckats under bågskytte. Från det ena till det andra: hade herrskapet möjligen sett någon lämna Munkholmen under den senaste halvtimmen?

Det westerlundska intresset nådde kokpunkten.

Nej, far själv hade suttit här i solskenet hela senaste timmen. Från ön hade inte en levande själ kommit under tiden, det kunde han garantera. Var det något konstigt med Knutssons död?

Nja, det vore en överdrift att påstå. Men en sådan här sak finge naturligtvis utredas ordentligt. Herrskapet kunde kanske hålla ett öga på Munkholmen — sådant skadar aldrig.

Han tackade så mycket både för lånet av telefonen och för upplysningarna, som han skulle inkludera i sin rapport, smällde med klackarna, bockade sig och gick över bron tillbaka till Munkholmen.

Handlare Westerlund avdelade omgående hustru, en son, två döttrar, en