Vägskäl

By Camilla Johansson

Inget i livet hade kommit lätt för Killian, inte jobbet, förhållandet eller den vanliga tillvaron. Men hur mycket allt skulle vända har han ingen aning om när han återgår till jobbet efter en lång sjukskrivning. Nu måste han välja sin väg och han finner sig i ett vägkäl han inte kommer undan. Kan han välja eller kommer den nya verkligheten att se honom gå under?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 10, 2020
• ISBN: 9789178518852

Camilla Johansson

Finlandsvenska, bosatt på Åland, trebarns mamma med passion för böcker, havet och motorcyklar,

Book preview

Vägskäl

Vilsen

Det okända

Vägskälet

Valet

Framåt

Steget ut

Impressum

Vilsen

Regnet smattrade mot fönsterrutan och Cherri reste sig gäspande upp från sängen och drog morgonrocken omkring sig, det var dags att stiga upp och väckarklockan skulle snart gå igång. Hon hade sovit dåligt, igen en gång och grälet från igår kväll plågade henne fortfarande.

Med en djup suck böjde hon sig ned och knuffade sin sovande make, Killian omilt i sidan.

Det är morgon, och dags för dig att bege dig jobbet, fräste hon bittert. Det bekom inte hennes make nämnvärt för han knorrade surmulet och drog täcket över huvudet.

En minut till, snälla, mumlade han och hon frustade ilsket till innan hon lämnade honom kvar i sängen. Natten hade igen en gång varit tung och Killians snurrade hade inte låtit någon av dem sova ordentligt. Men det var inte den enda orsaken till deras sömnsvårigheter, utan allting gick så mycket djupare än så.

Det hade varit på det viset allt sedan han skadades av en rånares skott för tio månader sedan. Under de första två månaderna hade han fått stanna på sjukhuset och genomgå otaliga operationer, det hade varit den lättaste delen av allting.

Hemkomsten hade ställt till det för dem båda och förändrat deras förhållande för all framtid.

Skottskadorna han ådrigt sig hade krävt en hel del, dels var det fysioterapi, dels var det den smärta han hade och han var inte längre densamma följsamma man hon gift sig med. Hans humör hade förändrats och skadorna hade påverkat honom både psykiskt och fysiskt.

Skottet som träffat honom i skuldran hade i det stora hela läkt utan komplikationer, medan det andra, det som splittrat hans knä, hade inte enbart ärrat honom för livet utan även satt käppar i hjulet för hans karriär som polis.

Det ödesdigra skottet hade minskat på hans möjligheter att avancera vidare, och det grämde Killian oerhört, alla möjligheter han tidigare haft till framgångar inom sitt yrke hade kapats av innan karriären ens börjat på allvar.

Det hade tagit honom nästan åtta månader av rehabilitering för att återfå delvis rörlighet i benet och det skulle aldrig bli som förut. Det hade varit en tung kamp att komma så här långt och stundvis hade amputation verkat som den enda möjligheten.

Men Killian hade envist stått på sig och nu var han så återställd han någonsin kunde bli.

Att springa var uteslutet och han bar ett stöd på knät, men han var trött på att inte göra något och värken som höll honom uppe hade han halvt vant sig vid.

Idag var den första dagen han skulle återgå till jobbet, men han kunde inte längre vara aktiv på fältet. Istället skulle han ha ett skrivbordsjobb och endast delta i tillslag som inte krävde full rörlighet i båda benen.

Ett beslut som Killian själv inte var helt nöjd med, han ansåg att han var i bättre form nu än han någonsin varit tidigare, bortsett från det skadade knät förstås, men hans läkare tillsammans med hans chef hade inte lyssnat på hans otaliga protester. En framtid framför ett skrivbord var nu hans verklighet och tanken på att vara stationär plågade honom oerhört.

Men alla andra verkade inte bry sig om det och han förväntades finna sig i det.

Något som var oerhört svårt för Killian som varit aktiv under hela sitt liv. Han hade bönat och bett Harold om att ge honom något meningsfullt att jobba med, han ville inte sitta på ett kontor och vända papper, han var även villig att ta emot undercover jobb. Något som hade fått hans chef förbryllad, det var en högst ovanlig önskan från någon som snart skulle få barn.

Det var dags att återvända ut i livet, något som Killian såg fram emot. Han trivdes inte alls med att gå hemma och slå dank och Cherri, tillsammans med hans egen mor höll på att driva honom till vansinne. De hade båda ansett att det var bra att ha honom hemma och nära och när de inte gnällde om bröllopet, gnällde de om hur farligt hans jobb var. Killian fnös åt deras oro för hur farligt kunde det vara att rulla papper på stationen?

Det enda argument som bet på dem båda, var det som handlade om deras ekonomi, för sjuklönen var avsevärt mindre än hans ordinarie lön och de skulle snart behöva den högre inkomsten för Cherri var gravid med deras första barn.

Något som hon var glad för och hon hade pyntat och inrett helt frenetiskt i den lilla treplansvillan, allt sedan det första testet visat positivt. Det fanns babysaker över allt och mer kom det hela tiden.

Killian själv var inte så nöjd, det här med barnet och allt ansvar skrämde honom och han insåg att han var alldeles för ung för ett barn. Han var inte redo för det, han var inte klar med sig själv och framtiden skrämde honom.

Saken blev inte något bättre av att deras föräldrar ansåg att de borde gifta sig, något som skrämde honom ännu mer och han flydde alltid fältet när ordet giftermål kom på tapeten. Det var något med det som fick honom att känna sig instängd, fast i ett skådespel, fast i något som inte var han, intryckt i en trång form som hotade att kväva honom.

Cherri gjorde inte saken bättre för hon delade åsikt med de andra och även hon gnällde på honom om det nästan hela tiden. Gymmet i garaget hade blivit hans tillflykts ort och han spenderade en hel del tid där.

Medan Killian drog sig i sängen lade Cherri på kaffe och slängde ihop en omelett. Killian älskade ägg i alla former och med den mängd han tränade så behövde han få i sig tillräckligt med protein och på den punkten kunde inte Killian klaga, Cherri var en utmärkt kock och hon var noga med att se till att han fick i sig allt han behövde, men det var det enda hon månade om.

För övrigt gick de nästan sida vid sida som två främlingar och det var länge sedan de ens pratat om något annat än vädret, hans lön och hur hon ansåg att de borde gifta sig. Hon hade precis dukat fram frukosten när det knackade på köksdörren och innan Cherri hann öppna dörren släppte Dixie in sig själv. Hon gav Cherri en hastigt nick som hälsning och stal en bit av Killians omelett.

Sover han ännu? log hon reserverat mot Cherri med en nickning mot övervåningen.

Ja, han sov dåligt i natt.. igen. hon slog ned blicken och berättade inte om det senaste grälet de haft på kvällen.

Han är säkert nervös. Jag ska nog få upp honom ur sängen.. fnittrade Dixie och tog den mattklädda trånga trappan i några stora kliv. Väl uppe kunde hon höra Killians snarkningar och lömskt leende smög hon sig fram till sängen, hennes ont anande offer hade ingen aning om hennes lömska planer. För väl framme vid sängen

kröp hon ned under hans täcke. Han reagerade inte och medan hon skrattade inombords placerade hon sina iskalla händer på hans varma rumpa. Killian tjöt till och vände sig skrämt om och när han såg Dixie i sin säng svor han högljutt,

För helvete, du kunde ha gett mig en hjärtattack. Han plutade trumpet med den sexiga munnen och Dixie gav honom en ordentligt tungkyss.

Upp med dig, innan vi kommer för sent. Chefen ringde mig och bad oss att skynda på, det är visst något stort på gång, och du vet precis hurudan gnällspik Harold kan vara ibland..

Du smakar gräslök. fnös Killian missnöjt medan han utan att bry sig om sin nakenhet steg upp från sängen och gick in till toaletten.

Cherri vet inte hur lycklig hon är, din röv är sååå sexig.

Man kan ju önska att hon visste, men jag tvivlar starkt på det. fnös Killian bittert tillbaka och viftade på rumpan åt Dixie. Hon belönade honom med att slänga en kudde efter honom.

Hahaha, du får vifta på den där snygga baken åt någon annan, mig biter den inte på. frustade hon. Därefter följde honom in på toaletten och smällde honom hårt på baken så att hennes handavtryck lyste rött.

Aj, måste du alltid vara så hårdhänt? kved han till medan hon endast skrattade och räckte honom jeansen, skjortan, strumporna och skorna.

Du behöver klippa dig.. fnös hon och rufsade till i hans mörkbruna smått lockiga alldeles för långa hår, och helt klart raka dig, fast å andra sidan så ger den här lite ruggiga stilen en aning karaktär och en hel del mera sex appell.

Kan du sluta med det där, Dix. Jag har inte ens fått frukost ännu.

Hon skrattade glatt, som du vill, men skynda dig. Som jag sa så väntar chefen på oss.

När de kom ned till köket räckte Cherri honom en lunchbox och två takeaway muggar med kaffe.

Jag hörde Dixie, log hon och gav sin sambo en hastig kram och en sval kyss innan Dixie avbröt dem med att nervöst trampa fram och tillbaka ,Vi måste ge oss av, jag lovade chefen att skynda på.

Ok, låt oss sticka innan du får en hjärnblödning skämtade Killian när han föste ut Dixie genom dörren och slängde iväg ett hej till Cherri innan han drog fast dörren bakom sig.

Jag kör, hojtade Dixie och slängde in sig på förarsätet innan Killian ens hunnit reagera. Han blängde surt på henne men slog sig lydigt ned bredvid henne i den gamla skabbiga bilen, en ljusblå Chevrolet från sextiotalet.

När ska du skaffa en annan bil, muttrade han medan han sparkade rum för fötterna bland alla tomflaskor och diverse annat bråte som låg i fotutrymmet.

Jag gillar min bil. hon sken som en sol emot honom. dessutom är den en klassiker. Imorgon tar vi min, log han lömskt tillbaka.

Det gör vi inte alls. Dessutom skriker din bil att du är tråååkig. Och den är väl inte i bättre form än min. hon räckte ut tungan emot honom, trampade ned gaspedalen och skrothögen skuttade framåt och landade nästan in i sidan på den mötande bilen medan Dixie bråkade med stereon. Kan du försöka att inte ha ihjäl oss med detsamma. Jag vill åtminstone njuta av mitt morgonkaffe innan jag dör, ifall det inte är för mycket begärt. fräste han syrligt.

Med en ond blick fångade hon upp den ena av de båda kaffemuggarna från hans händer och drack njutningsfyllt av den ångande drycken medan radion nu basunerade ut everybodys wrong.

Mm, Cherri kan verkligen koka kaffe. suckade hon. Du har det bra du.

Hm, muttrade han till svar, kanske på kaffefronten.

Vad, du ska ju bli pappa och jag hörde av Cherri att hon hoppas att du ska fria..

Argh, ja, jag vet, men kan du släppa det för ett tag, snälla.

Ok, så är det problem i paradiset? Jag kan ge dig ett par tips ifall du behöver.. Hur man använder tungan, eller hur man får en kvinna att gå enbart genom att massera hennes bröst..

Killian satte kaffet i fel hals och sprutade ned hela instrumentbrädet i ett försök att få upp det från vrångstrupen igen. Om jag behöver tips på den fronten så frågar jag, ok.

Så det är inte i sängkammaren som problemet sitter? Dixie log lömskt.

Nej, det är det inte, inte mer än vanligt i varje fall och Cherri är som vanligt totalt immun till dina knep. fräste Killian surt åt henne.

Hennes röst blev allvarlig och det skämtsamma var som bortblåst.

Om du har problem så hjälper jag dig. Vad det än är, det vet du.

Jo jag vet, Dixie och jag älskar dig för det. Men du kan inte hjälpa mig, ingen kan. Åtminstone inte innan jag själv vet vad jag vill. muttrade Killian dystert.

Kom igen. Du kan säga vad du vill, berätta vad som helst och jag tiger som muren.

Killian bet sig i läppen och såg fundersam ut när Dixie fortsatte.

Du vet att jag aldrig gillat Cherri, hon är en frigid harpa som går i din morsas ledband och du är den enda som jag bryr mig om, den som alltid har funnits där, ända sedan vi var små. Du var den första jag berättade min hemlighet åt och du lämnade mig aldrig i sticket, du fördömde mig inte, inte ens när mina föräldrar slängde ut mig för att jag inte var normal i deras ögon. Tro inte för en sekund att jag låter dig genomgå något ensam.

Tack, men det finns inget du kan göra, jag älskar Cherri, han tvekade märkbart på orden och det var som om de ville fastna i halsen och stanna där innan han tillade, tror jag, men jag är inte redo att bli far eller gifta mig ännu. Jag är inte ens trettio, och som det nu är så gör alla andra planer för mig, planer som jag aldrig kan leva upp till.

Shit, hur länge har du känt så här? Dixie hoppade på bromsen och vek in till trottoarkanten.

Ett tag nu, egentligen allt sedan vi fick beskedet, men det finns inte så mycket jag kan göra åt saken, eller hur? Jag kan inte precis dumpa min gravida fästmö, det skulle göra mig till ett rövhål. Killian gnuggade sina ögon och såg helt förkrossad ut.

Hans vän gav honom en är du inte klok blick, Men kan du gå vidare och leva en lögn i ett förhållande som du inte trivs med, som du inte är redo för?

Jag har inget val, och jag får väl göra som mina egna päron. De skulle inte aldrig ha gift sig om inte morsan blivit gravid med mig.

Nähä, men tror du att de är lyckliga? Att de ens någonsin varit det?

Men lycka har inget med det här att göra, det är mitt fel att Cherri blev gravid, om jag använt gummi så skulle det inte ha hänt.

Hah, de få gånger som hon släppt till så skulle även jag ha varit lycklig att göra det utan gummi. Jag slår vad om att man kan räkna alla de gånger ni haft sex på en hand.

Fullt så illa är det väl inte? Nu har vi haft sex mer än tio gånger under alla år.

Ja om man räknat med alla gånger du själv fått smeka snoken.

Haha, men på det sättet så är jag i varje fall trogen. fnös Killian bittert.

Ja, men om det är en bedrift så vet jag inte, du skulle må gott av ett rejält skjut ibland, med någon som njuter av det istället för att du odlar skavsår i handen.. Jag kan inte ens förstå varför du envist håller dig trogen till den harpan.

Du vet att jag inte anser att något blir bättre av att jag hoppar över skaklarna, det är inte så jag är uppfostrad.

Nähä, du är uppfostrad med hårdhandskarna till att böja nacken och ta emot allt skit de slänger din väg istället, det är hög tid att du odlar kulor och drar upp någon, det är inte som om hon skulle bry sig.

Killian ruskade på huvudet åt Dixies kommentar, tände en cigarett och stirrade ut genom bilfönstret. Han visste att hon hade rätt men det var inte så mycket att göra åt det, och ibland önskade han att han kunde koppla bort sitt samvete och endast hänge sig med någon, precis vem som helst som gillade sex. Sexlivet med Cherri hade aldrig varit fullt till hans belåtenhet men nu hade det blivit ännu sämre och han kunde knappt minnas när de senast gjort det. Cherri kom med den ena undanflykten efter den andra och ibland såg hon ut rysa när han rörde henne. Inte det bästa upplägget för romantik och efter grälet igår trodde Killian inte att det skulle bli några ändringar på den fronten.

Vi grälade igår igen, suckade han sedan och fortsatte att glo ut genom fönstret. Dixie som kände honom väl valde att lyssna och inte stressa på honom, och kort därpå fortsatte han.

Cherri ville ha med mig på en helg för blivande föräldrar och jag vägrade, och det tog hus i helsike och hon beskyllde mig för att inte ha någon lust eller engagemang i vårt förhållande eller i det kommande barnet. Och när jag sa att hon hade rätt så flippade hon totalt..

Kanske inte det smartaste du kunde komma med? menade Dixie allvarligt.

Det har du rätt i, men jag kunde inte leka något längre, suckade han och fortsatte,jag vet att det gör mig till en hemsk person men allting med barn och äktenskap får mig att vilja hoppa ned från ett stup.

Det fanns en gnutta desperation i hans röst och ifall Dixie varit tillräckligt lyhörd till sin partners växande smärta så skulle hon haft orsak att vara orolig, istället

valde hon att inte kommentera Killians utsago, för hon hade redan länge märkt att det var något han grubblade på, och inte var det endast barnet, äktenskap eller ens skadan. Det var något som gick djupare än så och hon fann det svårt att förstå varför han inte öppnade sig åt henne.

Regnet stod som spö i backen och smattrade ihållande emot bilens tak och nere vid Killians fötter hade en liten pöl bildats av vatten som läckte in från det otäta fönstret. För stunden kändes den ständigt växande vattenpölen som precis det han förtjänade för sitt moraliska dilemma.

Vi kommer på något, jag lovar. Dixie klappade honom uppmuntrande på benet innan hon fortsatte ut i trafiken och tio minuter senare parkerade hon med skrikande bromsar och baktändande avloppsrör nere i parkeringshuset under polisstationen.

De tog hissen upp till chefens kontor och så fort som Killian uppenbarade sig applåderade hans kollegor, somliga gav honom även stående ovationer. Han var den första i distriktet att någonsin bli skjuten under en rånarjakt och trots att pressen varit över chefen så hade han hållit Killians personlighet väl dold.

Ni är sena! vrålade chefens röst över applåderna och Killian och Dixie smet in till honom på det trånga kontoret.

På rösten att döma hade Harold inte en av sina bästa dagar, och då var det definitivt inte lönt att bråka med honom. Harold hade alltid haft ett hett temperament, men på sista tiden hade det blivit konstant sämre. Han var som en björn med förstoppning mest hela tiden.

Utan vidare hälsningsfraser beordrade han dem att slå sig ned på den illa tilltygade snusbruna soffan i kontorets hörn.

Vi är alla glada att du är tillbaka och allt sådant, bla bla och bla, men det är inte därför du är här.

Dixie tände en cigg, något som fick chefen att se illamående ut och hon släckte den genast i krukan på en ofantlig växt som mot förmodan överlevt i den mörka och dammiga atmosfären inne på Harolds minimala kontor.

Men till saken, jag ämnar sända er båda på ett specialuppdrag. Som Dixie kan informera dig senare så har vi hållit på och nystan i en enorm droghärva och har nu några ledtrådar att gå efter. Det är där som ni kommer in, ni är båda relativt osynliga som poliser det är precis det som vi behöver just nu. Eftersom vi äntligen fått klartecken uppifrån så ska vi köra ett samarbetsuppdrag med huvudstadens norra diskstrikt. Det är därifrån drogerna kommer hit och infekterar vår lilla stad och ni båda ska åka dit för att infiltrera det som vi tror är distributörens tillhåll. Harold tystnade och gav sina ord en chans att sjunka in innan han fortsatte, Det är en nattklubb och de annonserade efter en bartender.

Dixie och Killian tittade frågande på varandra och Killian skulle precis öppna munnen när

Harold glädjelöst leende lyfte upp en tjock dammtäckt pärm och drämde till Killian med den så att dammet yrde runt i rummet.

Grattis du fick jobbet.

Killian glodde förvånat på honom, Alltså va, jag har ingen erfarenhet av sådant här, frustade han medan hans ögon var uppspärrade och hans ansiktsuttryck klart visade hur ofantligt osannolikt han tyckte att det verkade. Han hade aldrig jobbat ur uniform och definitivt inte med något större drogtillslag tidigare.

Harold rullade med irriterat med blicken, smackade ljudligt som en fisk på torra land medan han syrligt tillade,

Du har ju extraknäckt som bartender, du är ung, snygg och sexig enligt somliga, Han gjorde en grimas som om det var något ofattbart, och det är allt som behövs i det här fallet och dessutom har du öron att höra med. Och ifall du glömt det så var det du som bad mig om att få göra något meningsfullt så sent som förra veckan och nu får du din chans. Allt du behöver göra är att lyssna, komma den inre kretsen nära och delge Dixie det du får reda på.

Medan Killian ruskade på huvudet och försökte komma till freds med tanken om att leka infiltratör vände chefen sig till Dixie, du har också ett jobb, men först och främst ska du se till att han överlever.. Skämt åsido, det finns ett nattöppet café invid nattklubben och där ska du jobba.

Men Cherri då? Barnet? undrade Dixie för det var klart att Killian inte kom sig för att fråga,

Oroa er inte, det är ett rutinuppdrag borde inte ta mer än ett par månader kanske, ni är hemma igen lagom tills ungen kommer, dessutom kommer jag personligen checka in med henne ett par gånger i veckan och er lön kommer att betalas ut som vanligt.

Så vi ska alltså stanna där? I huvudstaden? Dixie himlade med ögonen, äntligen skulle det hända något.

Ja det ska ni, man har ställt i ordning en lägenhet åt er, det finns allting ni behöver där, och ni är rumskompisar. Borde väl komma naturligt för er båda. Harold spände blicken i Killian. Och inget rännande hem till frugan. Du är undercover, och jag tolererar inte att det skiter sig på grund av att det värker i snorren på dig.

Men, försökte de båda sig på att protestera med en mun men chefen hörde inte på dem.

Ni har tre timmars körväg framför er, så bege er hem och säg adjö. Norra distriktets chef Hanson väntar er senast klockan sex ikväll. Kom ihåg att ni ser till att om det här skiter på sig så beror det inte på någon av er, för jag vill inte stå med skammen ifall någon av mina poliser klantar till det, i synnerhet inte sedan jag både bönat och bett, hotat och utpressat för att få våran lilla avdelning med på det här.

Men varför just vi? undrade Dixie som inte kunde förstå varför hon och Killian valts ut till det här. Ingen av dem var särskilt gamla i kåren och hon kände sig som om de trampade flertalet kollegor på tårna.

Det var inte mitt val, frustade Harold bittert. men jag kan inte ensam gå emot polisstyrelsens beslut och där tyckte de att ni båda var de enda vi för stunden kunde avvara.

Så vi fick jobbet för att de ville bli av med oss.. muttrade Killian.

Precis så, en obekväm flata och en handikappad föredetting. fnös Dixie och hennes utsago fick Harold att ge