Mordisk kvintett på Österlen

By Nils Mohlin

I andra delen i "Mordutredarna på Österlen" är Eva och Ross Craig tillbaka för att lösa fler blodiga och hårresande mord som plågar det skånska turistparadiset. I kölvattnet av Metoo har kvintetten "De fem fjädrarna" tagit lagen i egna händer. I jakten på upprättelse utövar kvinnorna iskall revansch mot de män som skadat dem. Det handlar dock inte om offentliga vittnesmål, utan handgripligen och beräknat börjar huvuden rulla.Tillbaka för att hjälpa till att lösa vågen av mord som skakar Österlen är ex-militärerna Eva och Ross, samt polisbefälhavaren Malin och hennes man Barack. Men kvintettens blodiga förehavande tycks inte ha något slut i sikte utan sprider sig snabbt över Europa och snart tar även Interpol upp den hisnande jakten. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 3, 2023
• ISBN: 9788727061580

Book preview

Nils Mohlin

Mordisk kvintett på Österlen

SAGA Egmont

Mordisk kvintett på Österlen

Omslagsfoto: Shutterstock, Pexels & Unsplash

Copyright ©2021, 2023 Nils Mohlin och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727061580

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Denna bok tillägnar jag min älskade fru Graciela.

Detta är en fiktiv roman med påhittade personer. Alla likheter med nu levande eller avlidna personer är en ren tillfällighet.

Undantaget som bekräftar regeln är när en av huvudpersonerna hyr en lägenhet på Stenrosgården hos Mikael Stendrup och Peter Brodén.

Idéen till handlingen växte fram under Metoo rörelsens första år.

Naturligtvis så utspelar sig mycket på Österlen, där jag och min fru bor och arbetar. Miljön vi dagligen lever i faller sig naturlig, för att geografiskt placera en del av handlingen i Kivik och dess omnejd.

Morden i berättelsen kan jag dock inte skylla på Österlen. Det handlar väl snarare om något otäckt och omedvetet mordiskt drag i min läggning.

Även om mord ingår som en del i handlingen, så är jag inte speciellt våldsam av mig. Det är väl snarare så att jag dagligen får den rysansvärda verkligheten serverad av media, precis som alla andra. Det om något ger en uppsjö av idéer, men naturligtvis så krävs en hel del research för att få storyn så trovärdig som möjligt.

I en del av polis och åklagares arbete och Europols inblandning, har jag tagit mig vissa friheter, som inte alltid rimmar med verkligheten.

Den här boken blev ett av mina Coronaprojekt, men i berättelsen finns inte ett spår av Covid -19.

Jag hoppas på trevlig läsning.

Författaren

Personförteckning

Ross Craig

Eva Lopez

Malin Åkerbom (Polismästare i Kristianstads polisområde)

Barack (Medhjälpare åt Ross och Eva)

Gunhild Larsson (Polis i Kristianstads polisområde)

Hulken (Datanörd)

Vivien Marceau (Polis Europol)

Jacques Farques (Franska polisen)

Günter Gramlich (Tyska polisen)

Preben Lauridsen (Danska polisen)

Folke (Hundälskande pensionär och allt i allo)

Lasse (Folkes kompis som delar hans intressen)

Peter Blad (Journalist)

Ulla Bieber

Britta Borgstrand / Niklasson

Karin Borgstrand / Niklasson

Betty (Före detta hårfrisörska med juristutbildning)

Jens Anker Kolling (Före detta officer vid danskt specialförband)

Anders Lundström (Advokat)

Kent Niklasson (Svinaherde)

Johanna Bieber (Läkare)

Kristin Andersson (Pensionerad veterinär)

Första delen

1.

En novemberkväll 2017

Orkanen som låg på från Hanöbukten, ryckte och slet i vegetationen, grenar och lösa föremål for likt projektiler genom novemberkvälls mörker. Träd rotvältes och knäcktes likt sköra vasstrån. Bristfälligt förankrade tak slets bort, som om de vore av papp, när trotsigt aggressiva orkanbyar, med över 40 sekundmeters hastighet grep tag i dem. Det var som i en surrealistisk värld, inget var sig likt.

Horisontellt regn piskade mot kläder och ansikte när en i det närmast oupptäckbar figur stred mot vädrets makter. Halkade och föll, reste sig och fortsatte i envist framåtlutad ställning. Kämpade mot våldsamt häftiga vindstötar. Stövlarna gled på gyttja och trampade förbi stora regnpölar och halkade till på gräs. Den suddiga gestalten duckade för kringflygande föremål och genad målmedvetet mot det knappt skönjbara huset. Svarta regnkläder gjorde individen näst intill osynlig i det rasande kvällsovädrets ogenomträngliga mörker, som endast bröts av svagt regnbeslöjat ljus från ett fåtal hus. Triumferande rätade skuggfiguren på sig och tog med våldsamt hat de få stegen mot sista boningens upplysta fönster. Vatten forsade längs takpannor, översköljde fyllda hängrännor och bildade en vattengardin framför fasaden.

Avbrutna kvistar och löv hamrade mot fönster och tegelfasad, pådrivna av 68 knops hårda vindbyar.

Hatet – ingen täckmantel för rädsla, ingen simpel manifestation för egot. Hatet var drivkraften, uppbyggt under många år.

Lät blicken svepa genom fönstret till det upplysta vardagsrummet med sina klassiska engelska möbler, bokhyllor av mahogny, där böcker välordnat stoltserade på hylla efter hylla, äkta mattor och samlad konst. Fortsatte och tittade in i propert kök, med kaffekokare och brödrost på en i övrigt tom köksbänk. Backade med förskräckt irritation när en svart katt hoppade upp på en fönsterbänk. Den tryckte sig mot glasrutan och studerade inkräktaren med sina misstänksamma gulaktiga ögon med vertikala pupiller. Frusen och blöt fortsatte personen runt huset till den av en gatlykta dåligt upplysta framsidan, gick vidare med snabba steg till gaveln och betraktade mannen som satt i ett arbetsrum och läste.

Han hade åldrats, händerna som höll boken var smala, kraftigt ådrade med åldersfläckar, likt ojämna schatteringar som sträckte sig under manschettklädda handlovar. Buskiga vita ögonbryn över hornbågade glasögon, som vilade på krökt näsa, brunaktiga fläckar på kinder som sträckte sig mot tinningar och hjässa. Mannen sköt glasögonen upp i pannan, la från sig boken på det antika skrivbordet och lyfte telefonluren ur klykan. Vänd mot fönstret kunde iakttagaren av gester och munrörelser förstå samtalets irriterade karaktär utan att kunna ta del av innehållet.

Mannen slängde på luren och reste sig på smala ben, sträckte på värkbruten kropp och drog knotiga händer genom yvigt vitt hår innan han gick raka vägen till ett välfyllt barskåp i vardagsrummet. Med en stadig whiskey i handen och Kristianstadsbladet under armen, tittade han förargat på barometern samtidigt som han prövande knackade på den, ett fortsatt envist lågtryck.

Det värsta ovädret på decennier, mumlade mannen och lyssnade till orkanens rasande framfart.

Hoppas att husehelvetet inte tar skada, fortsatte han samtidigt som han skruvade upp termostaten till 23 grader och knäppte sin blå cardigan i merinoull.

Analogt med invand rutin satte han på 21 nyheterna, samtidigt som det ringde upprepade gånger på ytterdörren. Han tittade med irriterad förvåning och viss olust mot tamburen.

Vad fan är det för dåre som är ute i det här jävla vädret, muttrade Rolf, skakade förargat på huvudet och svor en ramsa.

Med förvånansvärt raska steg gick han och låste upp ytterdörren, som av stormen trycktes in i tamburen följd av kvistar, löv och bråte. För att inte bli omkullblåst höll han balansen med ett krampaktigt tag om dörrtrycket och vinkade in den mörka gestalten, som passerade honom utan så mycket som en blick. Medan Rolf Eriksson mödosamt och med hjälp av sin kroppstyngd lyckades pressa igen ytterdörren. Eriksson ryckte ett par gånger i dörrhandtaget, som en bekräftelse på att dörren gått i lås och inte skulle blåsa upp.

Galningen som ringt på hade stegat rakt in i det välstädade vardagsrummet, utan att säga ett ord. Ett blött spår från fotsid regnrock som formligen dröp av vatten. Leriga våta stövelavtryck täckte golvet, som en lång, bred svans, från tamburen och hela vägen in i Rolf Eriksson allra heligaste, hans älskade vardagsrum.

Rolf Eriksson härsknade till över inkräktarens obeskrivliga oförskämdhet. Saknad vett att ta av sig stövlar och regnkläder. Presenterat sig hade idioten inte heller gjort, bara stegat in som om min bostad är någon jävla offentlig lokal, tänkte Eriksson.

Han betraktade med stigande indignation det våta spåret tvärs över golvet och blöta lerklumpar på den persiska mattan. Han gick hastigt fram och ställde sig framför personen och spände sin beryktade glödande blick i den sanslöst fräcka individen, samtidigt som han hörbart drog efter andan när han såg en heltäckande ansiktsmask.

Den obekante drog av vad Rolf tolkade som en mask av samma typ som skidåkare använder och han stirrade på ett fullständigt obekant ansikte.

Vem är du? Har du kommit för att råna mig? Tämligen meningslöst jag förvarar inga pengar i min bostad! Så dra åt helvete! Röt Rolf med kraftfullt uppbragt stämma.

Samtidigt som han nagelfor ansiktet i hopp om något kännetecken, något bekant. Inte en rörelse, inte en förändring i ansiktsuttryck och inte ett ord från den anonyme. Rolf förde ner glasögonen på näsan och stod ansikte mot ansikte och studerade den oinbjudne. Näsan, ett knappt skönjbart ärr och den intensiva blicken. Som en blixt från klar himmel visste Rolf Eriksson vem han hade framför sig.

Du! Var det enda Rolf kunde få fram innan han sjönk ner på en stol.

Ja det är jag, det trodde du inte efter trettio år.

Är det pengar du vill ha?

En skakning på huvudet och blicken borrade sig in i Rolfs ögon, samtidigt som inkräktaren med pådragna handskar drog fram en lång, smal, mycket spetsig kniv och la på bordet intill sig.

Rolf tittade med resignerad blick på kniven, virrade sakta på huvudet, lät ögonen falla på den genomblöte ovälkomne gästen igen.

Jag har anat att det är du och dina gelikar, som bedriver någon sorts vendetta mot en samling äldre herrar. Otroligt korkat för ingen av er har en aning om hur det var på den tiden. Om det nu är händelser som inträffade för trettio, fyrtio år sedan, som du tänker på, så har era förvirrade hjärnor gjort en höna av en fjäder.

Ja det är jag och mina gelikar och vi vet mycket väl vad som hände på den tiden, vi var med som du kanske minns.

Rolf skakade sakta på huvudet och slängde en blick på besökaren.

Inget jag var delaktig i, så varför kommer du hit just nu, efter alla dessa år?

Du var i allra högsta grad delaktig, du var ett av de värsta svinen.

Och nu då? Mumlade Rolf Eriksson med uppgiven röst.

Jag har kommit hit för att avrätta dig!

2.

Augusti 2020

Efter några månaders välbehövlig semester hade Eva och Ross för drygt ett halvår sedan flyttat in i det färdigställda Kivikhuset. Villan hade byggts, för att ersätta Ross tidigare bostad som brändes ner av massmördarna Zhang Kuan-Yin och Wang Qiang. Lång tid efter gripandet hade Ross och Eva hjälpt till med utredningen av brottsimperiet. Något som försenat deras semesterplaner med någon månad. På åklagarens begäran skulle de bistå med sin sakkunskap vid de långdragna rättegångsförhandlingar som skulle påbörjas i mars nästa år.

Ross 54 år och Eva 48 hade känt varandra i många år, men först under den inledande terroristjakten förra året hade de blivit ett par och förlovat sig innan de påbörjade den planerad vandring i Amazonas. De hade båda ett förflutet som yrkesmilitärer, Ross som före detta chef för jägarbataljonen och Eva som brigadgeneral med senaste placering vid MUST.

Eva Lopez och Ross Craig var det perfekta paret, som kompletterade varandra i alla avseenden. Eva otroligt vacker med svart halvlångt hår och perfekt figur till sina 164 centimeter. Ross med sitt gråsprängda snaggade hår, klarblå blick och resliga 190 centimeter, fördelade på 110 vältränade kilon. De arbetade oerhört effektivt och med skarpsinnig analytisk förmåga levererade de ypperliga och snabba resultat. De hade höjts till skyarna av massmedia efter det lyckosamma gripandet av Zhang, Wang och deras medhjälpare.

Ross hade tagit avsked från det militära drygt tolv år tidigare och hade sedan dess anlitats vid utredningar gällande internationell brottslighet och terrorattentat främst i Europa. Eva kom in i bilden som ett välbehövligt tillskott med sina spetskunskaper, som hon fått som utredare vid MUST. Ross hade sina rötter i Skottland och Eva i Latinamerika, men några kulturella motsättningar existera inte, snarare tvärtom. Ross var född i Sverige och Eva hade kommit som tonårig flykting. De var helt enkelt ett mycket välutbildat, samspelt högpresterande och ambitiöst par. Med den stora respekt och tillit de hade för varandra, så hade de också en fantastisk kärleksfull privat relation.

Tillbaka i Kivik hade de på fritid anlagt en fantastisk och vacker trädgård, som omgav det nybyggda huset, där det halvåret tidigare bara funnits sargad mark efter byggmaskiner.

Huset hade blivit bättre än vad de vågat hoppas på, det hade trots sin storlek blivit en vacker byggnad i harmoni med natur och hav. För att bryta intrycket av 400 kvadratmeter nybyggnation hade arkitekten, trots Ross protester, låtit bryta den först tänkta enplanslängan med trettio grader i vardera ändan. Byggnaden blev planmässigt som ett kraftigt utdraget liksidigt U. Mot havet var fasaderna täckta med fönster från golv till tak, som öppnades motoriserat från en inbyggd panel. Insynsskyddet blev naturligt och genom den geniala vridningen av byggkroppen, var utsikten praktiskt taget obegränsad. Trots Ross envisa påpekanden att huset skulle stå på exakt samma ställe som det gamla. Hade Eva med munter retfullhet skrattat när Ross surmulet upptäckte och påpekade för byggentreprenören att, hushelvetet står fel!

Nej det står helt rätt älskling! hade Eva sagt, kysst honom på kinden och dragit med honom för invändig titt.

Du har som vanligt rätt! Mumlade Ross efter rundvandringen och gav sin fästmö en innerlig kram och kysste henne. I realiteten var det Eva som tjatat fram alla ritningsrevideringar och ändringar som gjort byggmästaren till ett nervöst vrak. Hon hade hållit kontakten med arkitekt, ingenjörer, entreprenörer och stadsbyggnadskontor. Till stor del hade detta skett med hjälp av dator och mobil, vilket inte varit helt enkelt under vandringen i Amazonas, med oftast obefintlig täckning. Eva hade löst detta med hjälp av ett par tjänstvilliga lokala guider, som såg till att hennes byggorder levererades. Ibland hade det inneburit försenade besked och den frustrerade byggmästaren hade efter ingenjörens envisa kommandon, tvingats göra senkomna ändringar i ett redan komplicerat byggprojekt. Eva hade ägnat bygget oändligt med timmar. Medan Ross mer ansåg. Det skall väl inte vara så jävla märkvärdigt att få upp ett nytt hus.

Huset låg på ett fantastiskt läge i Kivik med utsikt över Hanöbukten, inte så långt från Kiviks musteri och Björn Ranelids sommarhus. Villan var ritad och byggd för att passa deras behov. Den innehöll en stor avdelning för arbete och motion i den nordöstliga delen, en centralt placerad bostadsdel med frikostiga utrymmen och en generöst tilltagen gästavdelning mot sydost. Garagefrågan med plats för fyra bilar och ett stort vapenrum hade efter hårda förhandlingar med stadsbyggnadskontoret placerats under kontors och motionsavdelningen.

En rejäl förråds- och verkstadsbyggnaden hade byggts en bit från mangårdsbyggnaden och allt länkades samman med en pergola, som deras vän, den gamle snickaren Folke Andersson hade byggt. Det var Eva som med sin goda smak satt karaktären på huset och Ross kunde inte annat än medge att allt blivit perfekt, även om det skilde sig i all väsentlighet från hans spartanska och smått bohemiska stil i det gamla huset.

Folke Andersson och Lars-Erik Svensson som båda klarat livhanken med nöd och näppe under Evas och Ross sista stora brottsutredning. Lärde de känna väl och blev deras vänner. De två pensionärerna var synnerligen vitala och hade hjälpt till mycket med allt utomhusarbete, uteplatser, stensättning, snickeriarbeten och mycket annat. Eva och Ross uppskattade de två männen, de var rejäla, ärliga och mycket humoristiska i sin läggning. Folke hade till slut lyckats sälja sitt snickeri och Lasse hade avyttrat sin fruktodling. Båda var änkemän och hade som de sa all tid i världen att hjälpa till.

Naturligtvis mot ersättning! Annars blir det inget, hade Eva bestämt. Vi betalar också in de sociala avgifterna för er som är låga eftersom ni bägge har passerat sjuttiofem år. Ni lär heller inte behöva betala så värst mycket i skatt. Men allt det där ordnar vi.

En dag när de höll på med trädgården ett halvår tillbaka, var de två kamraterna lite försenade. På långt avstånd hörde Eva och Ross det ansträngda motorljudet från Folkes mycket ålderstigna pickup. Pickupen och lite verktyg var det enda Folke behöll när han sålde snickeriet. I sanningens namn så ville köparen inte befatta sig med pickupen. De tittade upp mot vägen och långt innan ekipaget blev synligt, så hördes den ansträngda motorns knackande.

Den där bilen hålls samman av silvertejp, plastic padding och förmodligen en daglig fader vår, skattade Ross när bilen skramlade fram mot infarten.

Eva och Ross gick och mötte dem och tittade förvånat när det stod tre hundar på flaket. Folkes golden retriever, Lasses polska jakthund, Gonczy Polski, hade Ross lärt sig att rasen hette och en kraftig fullvuxen schäferhane.

Gubbarna gick ur bilen hälsade som vanligt glatt, men skruvade lite besvärat på sig medan de klappade om hundarna, som hoppat ner på marken och satt sig bredvid varandra.

Har ni skaffat en hund till, så trevligt, det är underbara varelser, sa Eva och klappade om dem tillsammans med Ross.

Nja… schäfern är egentligen inte vår, kom det så småningom från Folke. Den är snart tre år gammal och otroligt väldresserad, fortsatte han lite oroligt och sköt kepsen bak i nacken, så att de buskiga grå ögonbrynen blev synliga i det väderbitna ansiktet.

Men vems är den då, undrade Ross och log mot de två männen.

Jo… Nja… det ligger egentligen till så att schäferns husse har fått en massa problem med värk, sitter i rullstol och nu har han fått hemtjänst några dagar i veckan och personalen är livrädda för hunden. Dessutom kräver den en hel del motion och en uppgift här i livet, så Lasse och jag lova att hjälpa honom med att hitta ett nytt hem till hunden, sa Folke medan han för ovanlighetens skull tittade ner i marken, som om han granskade sina skamfilade arbetsskor.

Jaså…jaha…och, undrade Eva.

Ja…jo vi tänkte att ni har ju ingen hund och han hade varit perfekt för er. Ni har berättat att ni älskar hundar och fundera på att skaffa en.

Eva och Ross tittade undrande, ömsom på Folke och Lasse och ömsom på schäfern en god stund innan de log mot varandra och nickade.

Jag känner att jag kan svara ja för oss båda sa Eva och satte sig på huk tillsammans med Ross bredvid schäfern, som ivrigt hälsade på dem. Luktade och viftade ihärdigt med svansen.

Men vad heter den stilige herrn, frågade Eva.

Bli inte förskräckta nu, mumlade Lasse.

Eva och Ross gav dem en lång frågande blick.

Han heter Dirty Harry, sa herrarna i kör och såg riktigt glada ut.

Dirty Harry! Vad är det för ett namn, vi måste döpa om honom, en hund kan omöjligt heta Dirty Harry. Utbrast Eva med en tvivlande blick på Folke och Lasse, som stod lutade mot den skrangliga pickupen.

Nja det går nog inte så bra. Han lystrar till Dirty Harry och Bertil som varit hans husse fram till nu har alltid varit ett Clintanfan och därav namnet, la Folke till.

Tja vi får väl vänja oss vid Dirty Harry, sa Ross med en road blick på hunden som satt sig vid hans sida och lagt en framtass mot hans ben och Ross fortsatte. Bjud hit Bertil så att han får se hundens nya hem. Vi måste ju också ordna med papperna och Bertil skall ju ha betalt för Dirty Harry.

Pengar bryr han sig nog inte om, det viktiga för honom är att Dirty Harry kommer till ett rejält hem och får det bra, sa Lasse.

Klart att han skall ha betalt för en sådan fin hund, annars tar vi inte mot honom, sa Ross bestämt.

Ja… jo… Bertil blir nog glad för han har det inte så fett, påpekade Folke.

3.

Av den arbetsgrupp som skapades i samband med jakten på de bestialiska kinesiska mördarna hade Eva och Ross mycket god kontakt med alla. Malin Åkerbom och hennes Barack hade blivit deras mycket nära vänner, som de umgicks ofta med. Ibland var Evald och Emma med, Evald hade ju också ingått i gruppen och Emma hade försett dem med mat.

Den färgade Barack var i storlek med Ross, runt 190 centimeter och dryga 100 kilo. Han var en verklig kontrast till Malin som var späd i sin kroppsbyggnad och i mångt och mycket påminde om en revolterande tonåring.

Smärt och ungefär i Evas längd, med svart stubbat spretigt hår och ljus hy, tatuerade underarmar och på fritid oftast klädd i jeans, T-shirt, läderjacka och med en ring i ena näsvingen. Eva hade ofta tänkt på henne som Stieg Larssons romanfigur Lisbeth Salander innan hon lärt känna Malin, som den ytterst begåvade och skickliga polis hon var. De som hörde Malins vokabulär kunde knappast tro att hon var mycket framgångsrik och populär i sitt yrke med en juris kandidatexamen i bagaget. Hon var också ypperlig på boxning och jiujitsu, med ett flertal priser i bagaget.

Malin hade tillträtt sin befattning som polisområdeschef i Kristianstad för drygt ett år sedan och slet med att bringa ordning efter sin företrädare Alf Jönsson, som visat sig vara en av kinesernas hantlangare. Barack hade tillsammans med Evald öppnat en kombinerade bensinmack och verkstad och i anslutning hade Emma startat ett litet matställe. Den lilla men snart mycket populära restaurangen erbjöd lunchbuffé och på kvällarna säsongsanpassade rätter.

Trettioårige Barack hade ganska snart insett att han ville något annat med livet. Han hade tagit avsked från jägarbataljonen som nybliven kapten. Ganska snart kände han, att skruva med bilar, inte var rätt plats i livet. Evald köpte ut honom från deras gemensamma mack och verkstad och Barack började som utredare och spanare hos Ross och Eva. Hans militära erfarenhet och de lärdomar han fått under jakten på de kinesiska och ryska massmördarna var värdefulla. Dessutom var han mycket intelligent, lugn och balanserad vilket var nödvändiga egenskaper i hans nya yrkesroll.

Nyförlovade Malin och Barack var och hälsade på en lördagskväll och avnjöt tapas till ett gott vin i det generöst tilltagna och trivsamma köket. Malin berättade om vilket arbete hon fått lägga ner för att bringa ordning i Alf Jönssons efterlämnade röra.

Men hur trivs du med att vara polischef, undrade Ross.

Fy fan rent ut sagt! Jobbet innebär för mycket personalansvar, utvecklingssamtal, semesterplaneringar, sjukskrivningar, budgetarbete och en jävla massa gnäll över schemaläggningar. Sånt skit som ger folk magsår. Jag vill inte vara skrivbordsnut, jag hör hemma på fältet och vill jaga bus, skrattade Malin och stoppade en tappas i munnen, innan hon fortsatte.

"Bristfälliga brottsutredningar som lagts på hög, anmälningar som nonchalerats och stora brister i rutiner. Efter snart ett år kan jag förhoppningsvis helhjärtat börja ägna mig åt det verkliga polisarbetet och ett mord som riskerar att bli ett Cold Case.

Trettiotreåriga Malin tittade på det smakfulla köket med den fantastiska fönsterväggen mot trädgården och havet nedanför, innan hon fortsatte.

Ert hus har blivit sju in i helvetes skithäftigt, men jävlar så mycket jobb och pengar ni fått lägga ner, nästan så man blir lite avis. Eller vad säger du Barack?

Barack nickade och instämde med ett leende i berömmet och skrattade åt Malins förkärlek till svordomar, vilket märkligt nog var en del av hennes personlighet och till och med lite charmigt tyckte Barack, även om inte alla instämde i det.

Dirty Harry följde från en av sina favoritplatser uppmärksamt vad som hände i köket. Han lyfte på huvudet tittade på dem, la sig tillrätta igen och sträckte ut sig på det svala skiffergolvet. Hörde ett ljud, reste sig snabbt, gick fram och kontrollerade vid fönsterdörrarna och tog därefter en sväng i huset. Efter fem minuter kom han tillbaka och la sig med en suck på samma ställe och sträckte behagfullt på kroppen.

Med honom skulle ni knappast behöva något larm, påpekade Barack.

Nej inte när vi är hemma, men väl bortresta och Dirty Harry följer med oss nästan överallt. Behöver vi lämna hunden, så tar Folke och Lasse hand om honom, de känner Dirty Harry väl, sa Ross samtidigt som han serverade lite mer vin.

Barack berättade om något han varit ganska så förtegen om tidigare under deras bekantskap. Sin uppväxt som färgad grabb på Rosengård i Malmö. En farsa som spöade skiten av honom och syskonen de få gånger han kom hem, innan han försvann för gott när Barack var sju år. Morsan söp skallen av sig och hängde sig i köket innan hon var fyrtio fyllda och där hittade Barack henne en eftermiddag när han var nio år. Efter det blev det en rad olika fosterhemsplaceringar för honom och syskonen. Barack rymde ideligen, skolkade från skolan och drev mest runt på gatorna, snattade det han behövde och slogs praktiskt taget dagligen. Barack fortsatte sin berättelse om hur övertygad han var om att det till hundra procent var Dallas förtjänst att han inte blivit en fullfjädrad gangster. Dialy Mory Diabete kallad Dallas, hade efter sin pension vigt sitt liv åt Rosengårdsungdomar på glid och lyckades få in många på den smala vägen. I sin boxningslokal på Rosengård tog han hand om alla som ville följa hans regler. Med vänlighet, disciplin och respekt lotsade han många vilsna själar rätt.

Han lärde mig boxas, han lärde mig respekt och disciplin, han såg till att jag skötte skolan, gjorde min militärtjänst. Sporrade mig, skällde på mig när det behövdes och gudarna skall veta att det till en början behövdes ganska ofta. Han blev för mig, som för så många andra Rosengårdsgrabbar en riktig farsa, som ställde upp i vått och torrt. Bestämd, men oändligt snäll och tålmodig. Han har blivit en levande legend, berättade Barack med tårfylld blick.

Ross nickade och sa att han kände väl till legendaren Dallas.

4.

Karin gick upp tidigt precis som alla andra vardagar och tittade sig i helfigurspegeln. "Rundnätt"sa mamma, medan puckot till bror kallade henne Fetknopp och alkoholiserade pappan kort och gott sa "Tjocka kon". Karin bet ihop när hon gick till köket för att äta mammas nyttiga frukost, avskyvärd djävla gröt som klibbade fast i tallriken och hängde som en slemmig kletig smet från skeden.

Karin tittade med avsky på pappa Adam fyllda sjuttio, men såg ut som hundra i sin förbannade rullstol, när han gapade efter mer djävla sprit. Förgrämda mamma Britta serverade Kent, hennes olycksalige bror, som säkerligen kunde diagnostiseras för alla tänkbara fel en människa kan ha. Fyrtio år och hade aldrig tagit ett ärligt handtag, totalt imbecill idiot som tillbringade sin tid i ladugården bland svinen. Men där var han ju på rätt plats, tänkte Karin och hånlog mot Kents idiotiska uppsyn. Britta serverade med trotsighet gubbens morgonsupar. Vid femtionio års ålder var hon en sliten kvinna, kläderna hängde som trasor på hennes magra kropp, ansiktet var utmärglat med ögon som uttryckte hat. Hon var bitter på tillvaron, maken, sonen och hela deras förfallna liv.

De bodde på Adams föräldragård och hade gjort så sedan barnen var små. Byggnadernas vanvård hade fått fortskrida i åratal och nu höll de knappt samman längre. Boningshuset var otätt och dragigt, där var hål i taken och ladan där de hade sina femton grisar såg bedrövlig ut. Hon hatade sin existens, bortsett från den lilla ljusglimt, dottern Karin utgjorde, den enda i familjen som hade ett riktigt arbete. Själv jobbade hon som extrahjälp på en restaurang i Kristianstad när det fanns behov och hoppade in som städhjälp lite då och då. Adam hade en usel ålderspension, Kent ville hon inte ens tänka på, en lat odåga som stal det han behövde och var väl snart lika alkoholiserad som sin far.

Gud ske lov hade hon undanstoppade pengar, som ingen annan i familjen kände till, tänkte Britta med en suck när hon med avsmak tittade på maken och sonen. Men snart skulle det bli ändring, varken hon eller Karin skulle behöva leva så här längre.

Karin nickade ett tack