Elfte budet: du skall icke låta dig fångas

By Jeffrey Archer

CIA:s främsta lönnmördare och agent Connor Fitzgerald ska till sist lägga sin farofyllda karriär bakom sig. Han har levt ett farligt dubbelliv i nästan trettio år, och nu har han bara ett sista uppdrag kvar att utföra innan han är klar.

Vad han inte vet är att det kommer bli hans farligaste uppdrag hitintills. Hans motståndare är en högt uppsatt kvinna som bara vill en sak - att förgöra Connor ... Samtidigt uppenbarar sig ett nytt hot mot USA. Rysslands nytillträdda president, en skoningslös man, riktar sin uppmärksamhet mot USA.

Connor blir fast i en politisk maktkamp och kommer slutligen få lära sig vikten av det elfte budet: du skall icke låta dig fångas ...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 21, 2020
• ISBN: 9788726466706

Jeffrey Archer

Jeffrey Archer, whose novels and short stories include the Clifton Chronicles, Kane and Abel and Cat O’ Nine Tales, is one of the world’s favourite storytellers and has topped the bestseller lists around the world in a career spanning four decades. His work has been sold in 97 countries and in more than 37 languages. He is the only author ever to have been a number one bestseller in fiction, short stories and non-fiction (The Prison Diaries). Jeffrey is also an art collector and amateur auctioneer, and has raised more than £50m for different charities over the years. A member of the House of Lords for over a quarter of a century, the author is married to Dame Mary Archer, and they have two sons, two granddaughters and two grandsons.

Book preview

konsultgrupp.

Första delen

Lagspelaren

Kapitel ett

När han öppnade dörren gick larmet igång.

Den sortens misstag som man kunde vänta sig att en amatör skulle göra, vilket var överraskande, eftersom Connor Fitzgerald av sina kollegor ansågs vara proffsens överproffs.

Fitzgerald hade räknat med att det skulle ta flera minuter innan polisen i staden skulle rycka ut vid ett inbrott i San Victorina-området.

Det var fortfarande ett par timmar kvar till avspark för den årliga matchen mot Brasilien, men hälften av alla TV-apparater i Colombia var redan påslagna. Om Fitzgerald hade brutit sig in på pantbanken efter att matchen börjat, skulle polisen antagligen inte ha gjort något förrän domaren blåst slutsignalen. Det var välkänt att brottslingarna i staden betraktade matchen som en nittio minuters period av villkorlig frigivning. Och det skulle dröja veckor, förmodligen månader, innan någon förstått vad inbrottet denna lördagseftermiddag verkligen betydde.

Larmet skrällde fortfarande då Fitzgerald stängde bakdörren och snabbt tog sig genom den lilla lagerlokalen mot framsidan av pantbanken. Han struntade i raderna av klockor i sina små ställ, smaragderna i sina cellofanpåsar och guldföremålen av alla storlekar och former som låg utställda bakom ett finmaskigt galler. Alltsammans var omsorgsfullt markerat med namn och datum, så att deras utfattiga ägare skulle kunna komma tillbaka inom sex månader och hämta ut sina släktklenoder. Få gjorde någonsin det.

Fitzgerald sköt undan pärldraperiet som skilde lagerlokalen och pantbanken åt och blev stående bakom disken. Hans blick stannade vid ett skamfilat läderfodral i ett ställ mitt i fönstret. På locket stod med urblekta guldbokstäver initialerna DVR. Han stod kvar så alldeles stilla, tills han var säker på att ingen tittade in.

När Fitzgerald hade sålt det handgjorda mästerverket till butiksinnehavaren tidigare den dagen, hade han förklarat att det, eftersom han inte hade för avsikt att återvända till Bogotá, kunde säljas omedelbart. Det förvånade inte Fitzgerald att föremålet redan hade placerats i fönstret. Det fanns säkert inte dess like i hela Colombia.

Han skulle just till att klättra över disken, när en ung man promenerade förbi fönstret. Fitzgerald blev stående blickstilla, men mannens hela uppmärksamhet var riktad mot en liten radio som han höll tryckt mot vänstra örat. Han tog lika mycket notis om Fitzgerald som han skulle gjort om en skräddares provdocka. Så fort han försvunnit utom synhåll, grenslade Fitzgerald disken och gick fram till fönstret. Han kastade en blick åt båda hållen ut på gatan för att försäkra sig om att ingen såg honom, men det fanns inte en människa där. I ett enda svep nappade han åt sig läderfodralet från stället och drog sig snabbt bakåt. Han hoppade tillbaka över disken och vände sig om och tittade ut genom fönstret igen för att förvissa sig om att inga nyfikna ögon hade bevittnat inbrottet.

Fitzgerald snurrade runt, drog pärldraperiet åt sidan och gick med långa kliv mot den stängda bakdörren. Han såg på sitt armbandsur. Tjuvlarmet hade väsnats i nittioåtta sekunder nu. Han steg ut på bakgatan och lyssnade. Om han hade hört en polissiren, skulle han ha tagit av åt vänster och försvunnit bland virrvarret av gator bakom pantbanken. Men bortsett från larmet var allt alltjämt tyst. Han tog av åt höger och gick lugnt i riktning mot Carrera Septima.

När Connor Fitzgerald nådde trottoaren, tittade han först åt vänster och sedan åt höger, kryssade genom den glesa trafiken och tog sig utan att se sig om över till andra sidan gatan. Han försvann in på en fullsatt restaurang, där en grupp högljudda fotbollsälskare trängdes runt en storbilds-TV.

Ingen ägnade honom så mycket som en blick. De var bara intresserade av att se på de oändliga repriserna av de tre mål som Colombia hade gjort förra året. Han slog sig ner vid ett hörnbord. Även om han inte kunde se TV-rutan ordentligt, hade han perfekt utsikt över gatan. En bucklig skylt med orden J.Escobar. Monte de Piedad, establecido 1946 gungade i eftermiddagsbrisen ovanför pantbanken.

Flera minuter gick innan en polisbil med tjutande däck bromsade in utanför banken. Så fort Fitzgerald hade sett de bägge uniformerade polismännen stiga in i byggnaden, lämnade han sitt bord och gick nonchalant ut genom bakdörren till en annan lördagstyst gata. Han hejdade första lediga taxi och sa med bred sydafrikansk accent: "El Belvedere på Plaza de Bolívar, por favor." Föraren nickade avmätt, som för att visa att han inte hade lust att engagera sig i någon längre konversation. Då Fitzgerald sjönk ner i baksätet på den skamfilade gula taxin, vred han upp volymen på radion.

Fitzgerald tittade på klockan igen. Sjutton minuter över ett. Han låg ett par minuter efter schemat. Talet skulle redan ha börjat, men eftersom de alltid varade i över fyrtio minuter, hade han fortfarande mer än tillräcklig tid på sig att uträtta det som var hans egentliga ärende i Bogotá. Han flyttade sig några centimeter åt höger för att förvissa sig om att föraren kunde se honom tydligt i backspegeln.

Så fort polisen började sina efterforskningar, var det nödvändigt för Fitzgerald att alla som sett honom den dagen gav ungefär samma signalement: vit man i femtioårsåldern, strax över en och åttio lång, vikt ungefär hundra kilo, orakad, mörkt, ostyrigt hår, klädd som en utlänning, med utländsk accent, men inte amerikan. Han hoppades att åtminstone en av dem skulle känna igen den sydafrikanska nasala tonen. Fitzgerald hade alltid varit bra på accenter. På high school hade han jämt råkat illa ut för att han härmat sina lärare.

Taxiradion fortsatte att pumpa ut åsikter från den ena experten efter den andra om hur den årliga matchen sannolikt skulle sluta. Fitzgerald slog dövörat till inför detta språk som han inte var särskilt intresserad av att lära sig riktigt, trots att han nyligen hade lagt falta, fuera och gol till sitt begränsade ordförråd.

När den lilla Fiaten bromsade in utanför El Belvedere sjutton minuter senare, räckte Fitzgerald över en tiotusenpesosedel och hade slunkit ut ur taxin innan föraren hunnit tacka honom för den frikostiga dricksen. Inte för att taxichaufförerna i Bogotá nu är kända för att använda orden muchas gracias i onödan, men ändå.

Fitzgerald sprang uppför hotelltrappan, förbi den livréklädda dörrvakten och in genom svängdörrarna. I foajén styrde han stegen rakt mot hissarna mitt emot incheckningsdisken. Han behövde bara vänta något ögonblick innan en av de fyra hissarna kom tillbaka till bottenvåningen. När dörrarna gled upp, klev han in och tryckte på knappen som det stod 8 på och stängningsknappen direkt efteråt, så att ingen annan skulle hinna med honom. Då dörrarna öppnades på åttonde våningen, gick Fitzgerald nerför den mattklädda korridoren till rum 807. Han sköt in ett plastkort i springan och väntade på att det gröna ljuset skulle tändas, innan han vred om handtaget. Så fort dörren hade öppnats, hängde han skylten Favor de no molestar på handtaget utanför, stängde dörren och låste.

Han såg på klockan igen: tjugofyra minuter i två. Vid det här laget hade polisen antagligen lämnat pantbanken, efter att ha dragit slutsatsen att det rörde sig om ett falsklarm. De skulle ringa hem till mr Escobar på dennes lantställe och tala om för honom att allting verkade vara i sin ordning och föreslå att han skulle meddela dem om det saknades något, när han kom tillbaka till staden på måndagen. Men långt före dess skulle Fitzgerald ha ställt tillbaka det skamfilade läderfodralet i fönstret. På måndagsmorgonen skulle det enda som Escobar rapporterade som stulet vara de små påsar med oslipade smaragder som polisen hade norpat med sig på vägen ut. Hur länge skulle det dröja innan han upptäckte det enda som saknades därutöver? En dag? En vecka? Fitzgerald hade redan bestämt att han skulle bli tvungen att lämna efter sig en och annan ledtråd för att skynda på processen litet.

Fitzgerald tog av sig kavajen, hängde den över närmaste stol och tog upp fjärrkontrollen från ett bord vid sidan av sängen. Han tryckte på On och slog sig ner på soffan framför TV:n. Ricardo Guzmans ansikte fyllde rutan.

Fitzgerald visste att Guzman skulle fylla femtio i april, men eftersom han var över en och åttio, hade en stor kalufs av svart hår och inga problem med vikten, skulle han ha kunnat tala om för den beundrande folkmassan att han inte var en dag över fyrtio, och de skulle ha trott honom. När allt kommer omkring så förväntade sig ju få colombianer att deras politiker talade sanning om någonting, i synnerhet om sin ålder.

Ricardo Guzman, favoriten i det stundande presidentvalet, var chef för Calikartellen som kontrollerade åttio procent av New Yorks kokainhandel, och han tjänade över en miljard dollar om året. Fitzgerald hade inte kommit över denna information i någon av Colombias tre rikstäckande dagstidningar, kanske därför att leveransen av huvuddelen av landets tidningspapper kontrollerades av Guzman.

Den första åtgärd jag tänker vidta som er president blir att nationalisera alla bolag i vilka amerikaner har majoriteten av aktierna.

Den lilla folkmassan som trängdes runt trappan till kongressbyggnaden på Plaza de Bolívar skrek gillande. Ricardo Guzmans rådgivare hade gång på gång sagt åt honom att det skulle vara bortkastad tid att hålla ett tal på matchdagen, men han hade inte lyssnat på det örat, för han räknade med att miljontals TV-tittare skulle byta kanal när de letade efter fotbollsmatchen, och då skulle han dyka upp i deras TV- rutor, om än bara för ett ögonblick. Samma människor skulle sedan bara en timme senare till sin överraskning få se honom skrida in på den fullpackade arenan. Guzman tyckte att fotboll var urtråkigt, men han visste att hans entré strax innan hemmalaget kom ut på planen skulle avleda massornas uppmärksamhet från Antonio Herrera, den colombianske vicepresidenten, som var hans huvudrival i valet. Herrera skulle sitta i VIP-logen, men Guzman skulle befinna sig mitt bland massorna bakom ett av målen. Bilden han ville ge var en man av folket.

Fitzgerald uppskattade att det var ungefär sex minuter kvar av talet. Han hade redan hört Guzmans ord minst ett dussin gånger: i fullsatta aulor, på halvtomma barer, i gathörn, till och med på en busstation då kandidaten hade talat till ortsbefolkningen från bakre änden av en buss. Han tog läderfodralet från sängen och lade det i knäet.

… Antonio Herrera är inte Liberalernas kandidat, väste Guzman, utan den amerikanske kandidaten. Han är bara en buktalardocka, och vartenda ord han säger väljs åt honom av mannen som sitter i Ovala rummet. Folkmassan jublade igen.

Fem minuter, tänkte Fitzgerald. Han öppnade fodralet och stirrade ner på Remington 700-geväret som befunnit sig utom synhåll för honom i bara ett par timmar.

Hur vågar amerikanarna tro att vi alltid ska anpassa oss efter vad som är bra för dem? röt Guzman. Och det bara på grund av den förskräckliga dollarns makt. Åt helvete med den förskräckliga dollarn! Folkmassan jublade ännu högre, då kandidaten tog upp en dollarsedel ur plånboken och rev George Washington i småbitar.

Jag kan lova er en sak, fortsatte Guzman och spred ut de små gröna pappersbitarna över massorna likt konfetti.

Gud är inte amerikan… mimade Fitzgerald.

Gud är inte amerikan! skrek Guzman.

Fitzgerald tog försiktigt upp gevärsstocken av glasfiber ur läderfodralet.

Om två veckor kommer Colombias medborgare att få tillfälle att låta sina åsikter bli hörda över hela världen, skrek Guzman.

Fyra minuter, mumlade Fitzgerald, medan han tittade upp på TV-rutan och härmade kandidatens leende. Han tog fram pipan av rostfritt stål från sin viloplats och skruvade fast den vid stocken. Den satt som gjuten.

Närhelst som toppmöten hålls runt om i världen, kommer Colombia återigen att sitta med vid förhandlingsbordet, och inte bara läsa om det i tidningen dagen därpå. Inom ett år kommer jag att ha sett till att amerikanarna inte behandlar oss som ett land i Tredje världen utan som en jämlike.

Folkmassan vrålade då Fitzgerald lyfte upp det infraröda kikarsiktet av märket Leupold 10 Power från sin plats och stack in det i de två små skårorna ovanpå gevärspipan.

Inom hundra dagar kommer ni att se förändringar i vårt land som Herrera inte skulle ha trott vara möjliga på hundra år. För när jag är er president…

Fitzgerald satte försiktigt kolven på Remington 700-geväret mot axeln. Det kändes som en gammal vän. Men det var kanske inte så underligt: alla delar var specialtillverkade för att passa just honom.

Han höjde kikarsiktet mot bilden i TV-rutan och riktade in den lilla raden av röda streck, tills de befann sig två centimeter ovanför kandidatens hjärta.

… besegra inflationen…

Tre minuter.

… besegra arbetslösheten…

Fitzgerald andades ut.

… och därigenom besegra fattigdomen.

Fitzgerald räknade tre… två… ett, och kramade sedan varligt avtryckaren. Han kunde knappt höra klicket för oväsendet från folkmassan.

Fitzgerald sänkte geväret, reste sig upp från soffan och lade ifrån sig det tomma läderfodralet. Det skulle dröja ytterligare nittio sekunder innan Guzman var framme vid sitt rituella fördömande av president Lawrence.

Han tog fram en av hålspetskulorna ur den lilla luckan i locket på fodralet. Han bröt isär vapnet och stoppade in kulan i loppet och stängde sedan slutstycket med en bestämd knyck uppåt.

Detta är sista chansen för Colombias medborgare att reparera det förgångnas katastrofala misstag, skrek Guzman och hans röst blev högre för varje ord. Så vi måste vara säkra på en sak…

En minut, mumlade Fitzgerald. Han kunde upprepa de sista sextio sekunderna av Guzmans tal ord för ord. Han riktade uppmärksamheten bort från TV:n och gick långsamt genom rummet mot de franska fönstren.

…att vi tar vara på detta gyllene tillfälle…

Fitzgerald drog ifrån spetsgardinen som skymde utsikten mot världen utanför och stirrade över Plaza de Bolívar mot norra sidan av torget, där presidentkandidaten stod på översta trappsteget till kongressbyggnaden och tittade ner på folkmassan. Han skulle strax till att sätta in nådastöten.

Fitzgerald väntade tålmodigt. Bäst att inte visa sig öppet längre än nödvändigt.

Viva la Colombia! skrek Guzman. Viva la Colombia! skrek folkmassan upphetsat tillbaka, fast många av dem var bara betalda lakejer, strategiskt utplacerade i folkhopen.

Jag älskar mitt land, förkunnade kandidaten. Trettio sekunder av talet kvar. Fitzgerald sköt upp de franska fönstren och möttes av massornas upprepande av varje ord som Guzman sa för full volym.

Kandidaten sänkte rösten nästan till en viskning: Och låt mig göra en sak klar – kärleken till mitt land är mitt enda skäl till varför jag vill bli er president.

För andra gången satte Fitzgerald långsamt kolven på Remington 700-geväret till axeln. Allas blickar var riktade mot kandidaten då han dånade fram orden: Dios guarde a la Colombia! Oväsendet blev fullkomligt öronbedövande när han höjde bägge armarna högt upp i luften som tack för vrålet från sina supportrar då de skrek tillbaka Dios guarde a la Colombia! Guzman höll triumferande kvar händerna uppe i luften i flera sekunder, precis som han alltid gjorde vid slutet av alla tal. Och som alltid stod han i några sekunder alldeles stilla.

Fitzgerald riktade in de små röda strecken, tills de befann sig ett par centimeter ovanför kandidatens hjärta och andades ut, samtidigt som han tryckte fingrarna på vänstra handen hårdare om kolven. Tre… två… ett, mumlade han tyst, innan han varligt kramade av avtryckaren.

Guzman log fortfarande då hålspetskulan trängde in i hans bröst. En sekund senare sjönk han till marken likt en trasdocka och bitar av ben, muskler och vävnad flög åt alla håll. Blodet sprutade över dem som stod närmast honom. Det sista Fitzgerald såg av kandidaten var hans utsträckta armar, som om han kapitulerade för en okänd fiende.

Fitzgerald sänkte geväret, öppnade slutstycket och stängde snabbt de franska fönstren. Hans uppdrag var avslutat.

Hans enda problem var nu att se till att han inte bröt mot elfte budet.

Kapitel två

Ska jag skicka ett kondoleansbrev till hans fru och familj? frågade Tom Lawrence.

Nej, mr President, svarade utrikesministern. Jag tycker ni ska överlåta det åt en statssekreterare som har hand om interamerikanska affärer. Det verkar nu klart att Antonio Herrera kommer att bli Colombias nästa president, så det blir honom ni får att göra med.

Kommer du att representera mig vid begravningen? Eller ska jag skicka vicepresidenten?

Ingen av oss, tycker jag, svarade utrikesministern. Vår ambassadör i Bogotá kan representera er fullt tillräckligt. Eftersom begravningen kommer att äga rum den här helgen, kan det inte förväntas av oss att vi ska kunna ställa upp med så kort varsel.

Presidenten nickade. Han hade blivit van vid Larry Harringtons sakliga syn på allting, även på döden. Han undrade just hur Larry skulle reagera om hans egen president blev mördad.

Om ni har tid ett ögonblick, mr President, så tror jag att jag ska upplysa er lite närmare om vår nuvarande politik i Colombia. Pressen kanske vill fråga er om någon eventuell inblandning i…

Presidenten skulle just avbryta honom när det knackade på dörren och Andy Lloyd steg in i rummet.

Klockan måste vara elva, tänkte Lawrence. Han hade inte behövt någon klocka sedan han utsett Lloyd till stabschef.

Senare, Larry, sa presidenten. Jag ska hålla en presskonferens om lagförslaget om begränsning av kärnvapen, biologiska, kemiska och konventionella vapen, och jag kan inte tänka mig att så många journalister är intresserade av mordet på en presidentkandidat i ett land som de flesta amerikaner säkert inte ens skulle kunna peka ut på kartan.

Harrington sa ingenting. Han tyckte inte det var hans sak att påpeka för presidenten att de flesta amerikaner fortfarande inte kunde peka ut Vietnam på kartan heller. Men så fort Andy Lloyd hade stigit in i rummet, visste Harrington att han själv skulle fått företräde endast om ett tredje världskrig brutit ut. Han gav Lloyd en kort nick och lämnade Ovala rummet.

Varför utsåg jag den där mannen över huvud taget? frågade Lawrence med blicken riktad mot den stängda dörren.

Larry kunde ge oss Texas, mr President, i ett ögonblick när våra interna mätningar visade att majoriteten av sydstatsborna betraktade er som en nordstatstönt som gladeligen skulle kunna utse en homosexuell till chef för högsta militärledningen.

Det skulle jag antagligen, sa Lawrence, om jag tyckte att han var rätt man för jobbet.

Ett av skälen till att Tom Lawrence hade erbjudit sin gamla vän från universitetet posten som stabschef vid Vita huset var att de efter trettio år inte hade några hemligheter för varandra. Andy sa saker och ting som han såg det utan någon tillstymmelse till svek eller illvilja. Denna trevliga egenskap garanterade att han aldrig kunde hoppas att bli vald till något själv och därför aldrig skulle bli en rival.

Presidenten slog upp den blå mappen märkt BRÅDSKANDE som Andy hade lämnat hos honom tidigare på förmiddagen. Han misstänkte att hans stabschef hade varit uppe större delen av natten och gjort klar den. Han började gå igenom de frågor som Andy ansåg var de troligaste att man skulle komma att ställa vid middagens presskonferens:

Hur mycket av skattebetalarnas pengar tror ni att ni kommer att spara genom den här åtgärden?

Jag förmodar att Barbara Evans kommer att ställa den första frågan som vanligt, sa Lawrence och tittade upp. Har vi någon aning om vilken den kommer att bli?

Nej, sir, svarade Lloyd. Men eftersom hon krävt en vapenbegränsningslag ända sedan ni besegrade Gore i New Hampshire, befinner hon sig knappast i den positionen att hon kan klaga nu när ni är redo att införa den.

Det är sant. Men det hindrar nödvändigtvis inte att hon ställer dumma frågor.

Andy nickade instämmande, och presidenten kastade en blick på nästa fråga.

Hur många amerikaner kommer att mista sina jobb till följd av detta?

Lawrence tittade upp. Är det någon särskild du vill att jag ska undvika?

Resten av dom jävlarna, sa Lloyd med ett flin. Men när ni vill avsluta, ska ni vända er till Phil Ansanch.

Varför just han?

Därför att han har stött lagförslaget hela tiden och han är en av era middagsgäster i kväll.

Presidenten log och nickade medan han fortsatte att föra fingret nerför listan över väntade frågor. Han stannade vid nummer sju.

Är detta inte ännu ett exempel på att Amerika håller på att tappa greppet?

Han tittade upp på sin stabschef. Ibland tror jag att vi fortfarande lever i Vilda västern, om man ska döma efter hur vissa kongressledamöter har reagerat på det här lagförslaget.

Det håller jag med om, sir. Men som ni vet anser fortfarande fyrtio procent av amerikanarna att ryssarna utgör vårt största hot, och nära trettio procent förväntar sig att vi ska starta krig mot Ryssland under deras livstid.

Lawrence svor och drog handen genom sitt tjocka, i förtid grånade hår, innan han återvände till frågelistan och hejdade sig igen när han kom till nummer nitton.

Hur mycket längre ska jag behöva få frågor om varför jag brände min inkallelseorder?

Så länge som ni är överbefälhavare, skulle jag tro, svarade Andy.

Presidenten mumlade något för sig själv och fortsatte till nästa fråga. Han tittade upp igen. Inte finns det väl någon risk att Victor Zerimskij blir nästa president i Ryssland?

Antagligen inte, sa Andy, men han har gått upp till tredje plats i den senaste opinionsundersökningen, och visserligen ligger han fortfarande långt efter premiärminister Tjernopov och general Borodin, men hans kamp mot den organiserade brottsligheten gör att han börjat knappa in på deras försprång. Antagligen därför att de flesta ryssar tror att Tjernopov finansieras av den ryska maffian.

Generalen då?

Han har gått tillbaka, eftersom större delen av den ryska armén inte har fått betalt på månader. Pressen har rapporterat att soldater säljer sina uniformer till turister på gatorna.

Gudskelov är det fortfarande ett par år kvar till valet. Om det verkade som om den där fascisten Zerimskij hade den minsta chans att bli Rysslands nästa president, skulle vapenbegränsningslagen inte komma någon vart i någotdera av kongressens båda hus.

Lloyd nickade och Lawrence vände blad. Han fortsatte att föra fingret nerför listan med frågor. Han hejdade sig vid nummer tjugonio.

Hur många kongressledamöter har vapentillverkning och basenheter i sina distrikt? frågade han och tittade upp på Lloyd igen.

Sjuttiotvå senatorer och tvåhundraelva ledamöter av representanthuset, sa Lloyd utan att behöva titta efter i mappen som han ännu inte öppnat. Ni behöver övertala minst sextio procent av dem att stödja er för att garanterat få majoritet i bägge husen. Och det förutsätter att vi kan räkna med senator Bedells röst.

Frank Bedell krävde en omfattande vapenbegränsningslag redan när jag gick på high school i Wisconsin, sa presidenten. Han har inget annat val än att stödja oss.

Han kanske fortfarande är för lagen, men han tycker att ni inte har gått tillräckligt långt. Han krävde just att ni skulle skära ner våra försvarsutgifter med över femtio procent.

Och hur tror han att jag ska klara det?

Genom att vi drar oss ur NATO och låter européerna ta hand om sitt eget försvar.

Men det är helt orealistiskt, sa Lawrence. Till och med Amerikaner för demokratisk handling skulle motsätta sig det.

Det vet både ni och jag, och jag misstänker att till och med den gode senatorn vet det. Men det hindrar honom inte från att framträda vid varenda TV-station från Boston till Los Angeles och hävda att en femtioprocentig nedskärning av försvarsutgifterna skulle lösa Amerikas hälsovårds- och pensionsproblem över en natt.

Jag önskar att Bedell ägnade lika mycket tid åt att oroa sig över försvaret av vårt folk som över deras hälsovård, sa Lawrence. Hur ska jag tackla det?

Överös honom med beröm för hans outtröttliga och utomordentliga kamp för att försvara de äldres intressen. Men fortsätt sedan med att påpeka att Förenta staterna, så länge ni är överbefälhavare, inte kommer att dra ner på försvaret. Det viktigaste för er kommer alltid att vara att se till att Amerika förblir den mäktigaste nationen på jorden, och så vidare, och så vidare. På så vis bör vi kunna försäkra oss om Bedells röst och kanske till och med få en eller ett par hökar att vackla.

Presidenten kastade en blick på klockan innan han övergick till tredje sidan. Han drog en djup suck när han kom till fråga trettioett.

Hur kan ni hoppas att det här lagförslaget ska gå igenom, när demokraterna inte har majoritet i något av husen?

Okej, Andy. Vad är svaret på det?

Ni förklarar att oroliga amerikaner klargjort för sina valda representanter över hela landet att detta lagförslag borde antagits för länge sedan, och sunda förnuftet säger att det är dags för det nu.

Det använde jag förra gången, Andy. När det handlade om narkotikabekämpningslagen, som du kanske minns?

Ja, det minns jag, mr President. Och det amerikanska folket stödde er helt och fullt.

Lawrence drog en ny djup suck innan han sa: "Å, den som ändå fick styra en nation som inte hade val vartannat år och inte jagades av en presskår som är övertygad om att den skulle göra ett bättre jobb än den demokratiskt valda regeringen."

Till och med ryssarna är tvungna att finna sig i att de har en presskår att tampas med, sa Lloyd.

Vem skulle ha trott att vi skulle få uppleva det? sa Lawrence, samtidigt som han ögnade igenom den sista frågan. Jag har en känsla av att om Tjernopov lovade de ryska väljarna att han tänkte bli den förste president som spenderade mera pengar på hälsovård än på försvaret, så skulle han vinna hur lätt som helst.

Det är möjligt, sa Lloyd. Men ni kan också vara förvissad om att Zerimskij, om han blev vald, skulle börja att bygga upp Rysslands kärnvapenarsenal igen långt innan han ens funderade på att bygga nya sjukhus.

Säkerligen, sa presidenten. Men eftersom det inte finns någon chans att den där galningen blir vald…

Andy Lloyd förblev tyst.

Kapitel tre

Fitzgerald visste att de närmaste tjugo minuterna skulle komma att avgöra hans öde.

Han gick snabbt tvärs över rummet och kastade en blick på TV:n. Folkmassan flydde från torget åt alla håll. Högljutt jubel hade förbytts i blind panik. Två av Ricardo Guzmans rådgivare stod böjda över det som återstod av hans kropp.

Fitzgerald tog upp den använda patronen och lade tillbaka den i facket inuti läderfodralet. Skulle pantbankens ägare märka att en av kulorna hade avlossats?

Från andra sidan torget hördes det omisskännliga tjutet av en polissiren över larmet från den skrikande folkmassan. Den här gången hade man ryckt ut betydligt fortare.

Fitzgerald tog av kikarsiktet och placerade det i sitt fack i fodralet. Sedan skruvade han av pipan, stoppade ner den på sin plats och lade slutligen tillbaka stocken.

Han kastade en blick på TV-rutan för sista gången och såg hur stadspolisen vällde ut över torget. Han tog läderfodralet, stoppade ett tändsticksplån från en askkopp ovanpå TV:n i fickan och gick sedan tvärs över rummet och öppnade dörren.

Han såg sig om åt båda hållen i den tomma korridoren och gick sedan snabbt i riktning mot varuhissen. Han tryckte in en liten vit knapp på väggen flera gånger. Han hade hakat av fönstret som ledde till brandstegen strax innan han gick till pantbanken, men han visste att om han blev tvungen att ta till sin reservplan, så skulle förmodligen en hop uniformerade poliser vänta på honom nedanför den rangliga metallstegen. Det skulle inte finnas någon helikopter som i Rambofilmerna med snurrande rotorblad, som erbjöd honom en ärofull flykt, medan kulorna visslade runt öronen och träffade allting utom honom. Det här var verkligheten.

När de tunga hissdörrarna sakta gled upp, hamnade Fitzgerald öga mot öga med en ung kypare i röd jacka som bar på en överfull lunchbricka. Han hade tydligen dragit det kortaste strået och inte fått ledigt på eftermiddagen, så att han kunnat se på matchen.

Kyparen kunde inte dölja sin förvåning då han fick se en gäst stå utanför varuhissen. No, señor, perdone, no puede entrar försökte han förklara då Fitzgerald slank förbi honom. Men gästen hade tryckt in knappen som det stod Planta Baja på och dörrarna hade stängts långt innan den unge mannen hunnit säga att just den hissen gick till köket.

När Fitzgerald kom till bottenvåningen, tog han sig kvickt fram mellan borden av rostfritt stål som var täckta med rad efter rad av hors d’æuvres som väntade på att bli beställda och flaskor med champagne som bara skulle komma att korkas upp om hemmalaget vann. Han hade hunnit till bortre änden av köket, skjutit upp svängdörrarna och försvunnit utom synhåll långt innan någon i den vitklädda personalen kommit på tanken att protestera. Han sprang genom en dåligt upplyst korridor – han hade skruvat ur de flesta av glödlamporna kvällen innan – fram till en tung dörr som ledde till hotellets underjordiska bilparkering.

Han tog upp en stor nyckel ur kavajfickan, stängde dörren bakom sig och låste den. Han gick rakt fram till en liten blå Volkswagen som stod parkerad i det mörkaste hörnet. Han tog upp en annan, mindre, nyckel ur byxfickan, låste upp bildörren, slank in bakom ratten, stoppade läderfodralet under passagerarsätet och vred om tändnyckeln. Motorn gick genast igång, trots att den inte hade använts de senaste tre dagarna. Han gasade lite i några sekunder innan han försiktigt lade i ettan.

Fitzgerald manövrerade lugnt fordonet mellan raderna av parkerade bilar och körde uppför den branta rampen ut på gatan. Han stannade till när han kommit upp. Polisen höll på att bryta sig in i en parkerad bil och tittade inte ens åt hans håll. Han tog av åt vänster och styrde sakta bort från Plaza de Bolívar.

Och sedan hörde han det vinande ljudet bakom sig. Han kastade en blick i backspegeln och såg hur två polismotorcyklar närmade sig honom med de blinkande ljusen påslagna för fullt. Fitzgerald körde in till sidan av gatan, då motorcyklarna och ambulansen med Guzmans livlösa kropp susade förbi honom.

Han tog av åt vänster nerför nästa sidogata och slog in på en lång cirklande omväg till pantbanken, som ofta medförde att han fick åka tillbaka samma väg som han kommit ett stycke. Tjugofyra minuter senare körde han in på en bakgata och parkerade bakom en lastbil. Han tog fram det skamfilade läderfodralet som han gömt under passagerarsätet och lämnade bilen olåst. Han räknade med att vara tillbaka bakom ratten igen om mindre än två minuter.

Han såg sig snabbt om åt båda hållen på gatan. Ingen syntes till någonstans.

Återigen gick larmet igång när Fitzgerald steg in i byggnaden. Men den här gången var han inte orolig för att någon passerande polisbil genast skulle dyka upp – de flesta poliser var säkert fullt upptagna, antingen vid fotbollsstadion, där det var avspark om en halvtimme, eller med att anhålla alla som fortfarande befann sig på ett par kilometers avstånd från Plaza de Bolívar.

Fitzgerald stängde bakdörren till pantbanken bakom sig. För andra gången den dagen tog han sig snabbt genom det bakre kontoret och så drog han pärldraperiet åt sidan och stannade bakom disken. Han kontrollerade om det kom någon förbi innan han ställde tillbaka det skamfilade läderfodralet på sin plats i fönstret.

Hur lång tid skulle det ta när Escobar kom tillbaka till banken på måndagsmorgonen, innan han upptäckte att en av de sex hålspetskulorna hade avlossats och att