Projekt Sleipner

By Staffan Svedenborg

Projekt Sleipner utspelar sig i en hård miljö runt bilindustri och industrispionage med inblandning av den japanska maffian. De flesta platser som beskrivs i boken existerar på riktigt liksom all annan fakta. Boken ger en inblick i kommande teknik såsom autonom körning, elektrifiering och artificiell intelligens men på ett allmänt plan. Som i de flesta deckare är mord en ingrediens som ger ytterligare krydda till den röda tråd som går genom boken.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 25, 2019
• ISBN: 9789177859789

Staffan Svedenborg

Staffan började som serietecknare hos Bonniers efter Konstfacksutbildning i Stockholm och kom att jobba med den legendariske deckarförfattaren Leslie Charteris som är skaparen av Helgonet (the Saint) och som i seriens värld körde Volvo P1800 tills Staffan som redan då körde Jaguar såg till att även Helgonet körde Jaguar E-type vilket det var ämnat från början. Staffan är med sin fru Gunilla grundare till motortidningen Automobil som kom att bli en trendsättare inom motorjournalistiken. Har under sina verksamma år som motorjournalist startat egna motortidningar men också jobbat som motorskribent/fotograf åt andra tidningar och bland annat gjort kundtidning åt ett bensinbolag med inriktning på bil och motor. Har också skrivit/fotograferat för Kvällspressen och däribland andra Expressen. Startade upp internetportalen Bilweb åt Telia och senare Bilnytt åt Spray. Flyttade från stressen i Stockholm 2016 för att till sist hamna i Skåne och där Ängelholm.

Book preview

Projekt Sleipner

Projekt Sleipner - Prolog

Projekt Sleipner - 1 - Presentationen

Projekt Sleipner - 2 - Magnethjulet

Projekt Sleipner - 3 - Jagga och hårddisk stulen

Projekt Sleipner - 4 - Nevs bland drömmar och mulor

Projekt Sleipner - 5 - Sommaren är kort, allting regnar bort...

Projekt Sleipner - 6 - Chop-shop med bilar för mångmiljoner

Projekt Sleipner - 7 - Artificiell intelligens - AI mot full kontroll

Projekt Sleipner - 8 - Från 29:e våningen i Göteborg

Projekt Sleipner - 9 - Test hos Volvo Proving Ground och AstaZero

Projekt Sleipner - 10 - Hotad och avlyssnad

Projekt Sleipner - 11 - Sabotaget

Projekt Sleipner - 12 - Vem är i den blåa spårvagnen?

Projekt Sleipner - 13 - Det svarta vattnet slukade omedelbart kroppen...

Projekt Sleipner - 14 - President i God's Will

Projekt Sleipner - 15 - Trulli och Glock testar i Maisach

Projekt Sleipner - 16 - Hot och förgiftning

Projekt Sleipner - 17 - Fingerprotes och en bred guldring

Projekt Sleipner - 18 - Spetsad på en gaffel

Projekt Sleipner - 19 - Fast i Zürich

Projekt Sleipner - 20 - Tryckvågen slungade honom mot glasdörren

Projekt Sleipner - 21 - Försvunnen!?

Projekt Sleipner - 22 - Parissalongen

Projekt Sleipner - 23 - Spabehandling med svavel

Projekt Sleipner - 24 - Det yrde av skumgummi och plastflisor

Projekt Sleipner - 25 - Öffne sofort die Tür!

Projekt Sleipner - 26 - Med blåljus och tjutande sirener

Projekt Sleipner - 27 - Ett regn av glassplitter och brinnande fragment

Projekt Sleipner - 28 - Likt en sinnessjuk film i ultrarapid

Projekt Sleipner - Epilog

Impressum

Projekt Sleipner - Prolog

De stod som fastklistrade bakom de tjocka och ljudisolerade glasrutorna, ändå kunde de höra hur motorn vrålade som i dödsångest från en adrenalinstinn tjur som i ursinne stormar fram för att ta emot dödsstöten från matadorens vassa svärd. Bilen dånade fram i över två hundra kilometer i timmen.

Plötsligt ryckte den till, bytte spår, precis som om föraren inte visste vart han skulle ta vägen. Den tunga bilen körde upp på betongavsatsen med en sådan kraft att bilen slungades upp i luften ett par meter för att, för bara någon hundradels sekund bli hängande där fritt innan den slog över och landade på taket och åkte likt en kälke ungefär femton, tjugo meter innan den till sist stannade upp ett par sekunder då också allt blev tyst varpå bilen plötsligt exploderade i ett sprakande eldhav.

Tryckvågen var så kraftig från explosionen att de ljudisolerade glasrutorna splittrades varpå de som stod innanför översköljdes av glassplitter. Hela händelseförloppet hade kanske tagit högst sju, åtta sekunder men för de som bevittnade det hela var det som en evighet och som en film som klippts ihop till en ändlös slinga och som visades i deras sinnen om och om igen. 

Projekt Sleipner - 1 - Presentationen

Nio månader tidigare 

Klockan var kvart i fem då Björn klev upp ur sin säng. Egentligen skulle han fått sova till fem men av någon konstig anledning vaknade han alltid en stund, ofta kanske femton till tjugo minuter innan väckarklockan skulle ringa. Ett tecken på att du börjar bli gammal, brukade hans pappa säga.

Han smög upp för att inte väcka familjen och tog med sig sina kläder in i badrummet där han rakade och klädde sig.

Lika tyst som han smugit in i badrummet tog han sig ut kanske tjugo minuter senare. Alla sov. Hans fru, Malin, de två flickorna och de två hundarna. Nja... riktigt så var det inte. Den minsta hunden av de två av obestämd ras hälsade husse god morgon med en svansviftning och en blöt slick medan den större och äldre hunden, en strävhårig foxterrier som vant sig sedan flera år tillbaka att husse smyger iväg ut ur huset vissa mornar, brydde sig inte om detta utan låg kvar i sin korg nedanför Malins säng med sin rygg demonstrativt vänd utemot dörren när Björn stack in näsan för att se att allt var okej och möttes av ett sömndrucket,

- Ha det så bra på resan och mötet, älskling, så ses vi i övermorgon, sa Malin. Och älskling... slå inte igen ytterdörren utan använd handtaget.

Björn tog sin kabinväska som han hade packat kvällen innan och gick ut genom ytterdörren, satte i dörrnyckeln i låset för att stänga så tyst som möjligt varpå dörren gick igen med ett klick varefter Björn drog ur nyckeln. Gick ut på förstutrappen och möttes av ett kompakt mörker förutom ljuset från de glesa gatlyktorna. Det blir nog i alla fall en fin dag, tänkte Björn och öppnade dörren till garaget där hans mörkblå ögonsten stod - en BMW Z3. Med ett svagt rassel öppnade elmotorn garageporten och Björn vred om tändningsnyckeln varpå den raka sexan startade och ett välljud spred sig i garaget. Efter en halv minut då motorn fått lite arbetstemperatur backade han ut bilen ur garaget varefter garageporten stängde ner med samma rasslande ljud.

Han körde ut ur det lilla sovande samhället och kom efter bara ett par minuter upp på motorvägen E45 mot och genom Göteborg för att som mål parkera i parkeringsgaraget på Landvetters flygplats. Den raka sexan lät fint och hade säkert låtit ännu bättre om han hade cabbat ner men så här tidigt på morgonen och i mitten av februari var det inte att tänka på även om han ibland körde nedcabbat i kylig väderlek men då med mössa på huvudet och en värmande halsduk virad runt hals och nacke samt med sidorutorna uppe och kupévärmen inställd på full värme.

Att han hade en BMW Z3 var ingen direkt slump. Till att börja med hade intresset för bilar funnits där redan från barnsben och genom sin far som alltid vurmat för sportbilar. Så hade det blivit också för Björns del då familjen under hans uppväxtår haft ett par Jaguarer vilket gjorde att han själv också med relativt nytaget körkort köpte en välanvänd Jaguar Mark 2 som han och då hans flickvän Malin renoverade till så gott som nyskick. På senare år byttes Mark 2:an till en mer modern Jaguar, en XJ6 då barnen gjorde sin entré och familjen behövde en hyfsat stor familjebil. Men intresset för bilar och lite udda sådana fanns där hela tiden vilket resulterade i att han på senare år kom över - vad han kallade den ultimata sportbilen - en Jaguar E-type men som sålts för bara ett par år sedan för att finansiera ett bättre husköp på västkusten.

På väg till Landvetter tänkte han på flera av de utflykter han och Malin gjort med E-typen innan ungarna kom till världen.

I början av 90-talet och precis efter utbildning och betyg i masters engineering science, computer science, business administration fick Björn ett gyllene erbjudande från BMW att som trainee börja hos dem. Björn tyckte att det var oerhört smickrande men kanske inte så ovanligt då olika företag ofta håller ett öga på de studerande som kan tänkas bli något efter utbildningen för sagda företag. Björn var just en sådan studerande som BMW hållit ett extra öga på. Uppdraget han fick bestod i att delta i den grupp som BMW tillsatt för att ta fram en konkurrent till den tvåsitsiga roadstern Mazda MX5 eller Miata som den hette i USA då den presenterades 1989 och som sedan fick sin försäljningsstart året därpå.

Visst fanns det gott om cabrioletmodeller på den tiden men då cabbar med fram- och baksäte som till exempel Opel Kadett, Peugeot 205 CTi, Saab 900 cabriolet, VW Golf cabriolet för att nämna de vanligaste som inte heller var speciellt upphetsande. Nej, klassiskt tvåsitsigt skulle det vara.

Merparten av formgivningen av MX5 gjordes av Mazdas amerikanska designteam där man plockade designdetaljer från sportbilsikoner som Jaguar E-type, Austin-Healey 3000, Triumph Spitfire men också från den lilla fräna Lotus Elan som fick bidra med sina pop-up-strålkastare. Det senare var väl det som ogillades mest i hela skapelsen av MX5.

Efter en djupstudie av Mazda MX5 hade BMW en lista på saker som man ville implementera i sin egen roadster för att på så sätt kunna erbjuda suktande sportbilskunder den ultimata och moderna sportbilen.

Riktlinjerna var redan fastställda när Björn tog plats vid konferensbordet i BMW's designstudio i München. Projektet eller bilen som hade fått produktionsnamnet E36/7 var en modifiering av E36 vilket betydde att den till stor del skulle vara baserad på BMW's populära 3-seriemodell som då funnits ett tag. Så gott som allt skulle man använda till att bygga den nya tvåsitsiga BMW Z3 i sina två versioner Z3 Roadster och Z3 Coupé (E36/8) där den senare hade ett fast tak.

Vad som också slogs fast och som ingick i riktlinjerna var att man skulle använda 3-seriens bakhjulsdrivning och motorprogram. Men här gick diskussionerna isär. Flera av mötesdeltagarna ville enbart ha den raka sexan men med ett flertal hästkraftsuttag för kunderna att välja mellan. Det skulle ge BMW en fördel framför Mazda som i sin Miata bara hade fyrcylindriga motorer med något klena 115 hästkrafter från början. För att kunna konkurrera med MX5 till fullo lät man Z3 även få ett par lite tunna bränsleinsprutade 4-cylindriga motorer på 115 respektive 140 hästar. Annars var det bara raka sexor som gällde, även de bränsleinsprutade sexorna från 150 till 231 hk där man sedan toppade motorprogrammet genom att låta Z3 få M-status (BMW Motorsport) vilket betydde 325 hästar som mest.

Ytterligare fördelar med Z3 var el-manövrerad sufflett till skillnad från Miata som hade en sufflett som man fick fälla ner och dra upp per handkraft, något som de verkliga entusiasterna tyckte var lite mer äkta.

Björn som snabbt visade framfötterna blev under bara ett par månader en oerhört uppskattad påläggskalv och ansågs som mycket talangfull och pendlade mellan BMW's design- och utvecklingscenter i München och motsvarande center i Kalifornien och när det sedan närmade sig produktionsstart gick flygresorna även till BMW's då nya fabrik i Spartanburg i South Carolina, USA.

I september, närmare bestämt den tjugonde september 1995 var Björn på plats i Spartanburgfabriken och såg den första Z3 Roadster rulla av monteringsbandet. Det var en otrolig känsla minns han. Känslomässig och nästan som en födelse.

Z3 fick ett fantastiskt mottagande världen över och den sjuttonde november samma år blev startskottet snarare likt en ketchupeffekt för Z3 då den hade en stor roll i Bondfilmen Golden Eye med Pierce Brosnan och svenskan Izabella Scorupco.

Två år senare rullade den hundratusende Z3:an av monteringsbandet.                       

Efter dryga femtio minuter lämnade Björn och BMW'n väg 40 och fortsatte längs Flygplatsvägen som löper utefter Landvetters terminalbyggnad. Björn körde till sist in i parkeringsgaraget P4 efter att han tagit sin parkeringsbiljett.

Björn brukade alltid ställa sin bil på våningsplan två, det vill säga en våning upp med utgång direkt mitt emot terminalbyggnaden. Så även denna dag, då han lyfte ur sin kabinväska, låste bilen och gav den en klapp och gick mot utgången, över Flygplatsvägen och in i terminalen.

Säkerhetskontrollen var alltid ett irritationsmoment för Björn även om den inte var lika rigorös och i hans ögon så påfrestande på Landvetter som i tyska Frankfurt eller München där det senare var dit han var på väg men först till Frankfurt och där byte av flygplan. Men innan Björn gick till gaten för avgång med Lufthansa till Frankfurt hann han med ett kort besök i Landvetters SAS VIP-lounge för ett glas cola och något därtill att tugga på.

Tio minuter senare stod Björn vid gaten till Lufthansaplanet som först skulle ta honom till Frankfurt kvart i sju där han som vanligt var bland de första att kliva ombord på planet. Som alltid hade Björn checkat in sig kvällen innan och då som alltid valt en gångplats där han satte sig tillrätta. Planet var bara halvfullt fastän det var första morgonplanet en måndag i mitten av februari. Annars brukar just den här tidigaste kärran, fakirflyget kallat vara full till sista plats av affärsresenärer. Ofta kunde Björn här stöta på kollegor från diverse biltillverkare - mestadels från Volvo men också generalagenter för olika däcktillverkare.

Dryga kvarten senare taxade planet ut på startplattan för att sedan lyfta mot den mörkblåa och kalla morgonhimlen.

I kabinen rådde ett rogivande lugn vilket det sövande ljudet från planets ventilation bidrog till då flera av Björns medresenärer passade på att sova. För hans egen del så kunde han inte sova oavsett om han flög inom Europa eller över Atlanten till USA eller till Asien.

Efter bara ett par minuter i luften spred sig doften av nybryggt kaffe och värmda frukostbröd i kabinen och bara sekunder senare kom flygvärdar och värdinnor ut genom gardinerna från sitt pentry och serverade frukostbrickor med kaffe eller te.

Efter en timme och fyrtiofem minuter landade planet på Frankfurts flygplats och trots att Björn insåg att det var gott om tid nästan en och en halv timme tog han ut stegen till anslutande flyg då avstånden mellan gaterna är betydligt större på Frankfurt än vad de är på förhållandevis lilla Landvetter.

Vid gate A20 skulle Lufthansa LH100 avgå till München, klockan kvart över tio läste han på informationstavlan. En kvart senare var han framme vid gaten.

Minuterna senare bjöd gatevärdinnan honom att gå ombord varpå han la sin mobil på kodläsaren som skannade av hans elektroniska biljett i mobilen vartefter han sedan kunde kliva ombord och sätta sig på sin plats.

Han hade precis satt mobilen i flight-mode eller flygplansläge som det heter när det kom en medpassagerare med asiatiskt utseende som pekade menande att han skulle in på samma rad men vid fönsterplats - F. Det var bara för Björn att kravla sig ur sätet och låta mannen tråckla sig in till sin plats.

Efter dryga tjugo minuter var planet i luften och efter ytterligare tio minuter hade det nått sin marschhöjd då också symbolen för säkerhetsbälte släcktes.  

Medpassageraren vid fönstret sov djupt. Björn noterade att han hade en bred guldring på vänster lillfinger men också en tatuering likt en drake ovanför på vänster handled som tittade ut under den vita skjortmanschetten. Ja, ja, alla tatuerar sig nuförtiden, tänkte Björn. Kanske är det ett tecken på att många saknar en egen identitet och vill att just en tatuering är det som ska ge bäraren en sådan bekräftelse, fortsatte Björns tankegång.

Tiden rann iväg och lagom till att han läst klart de papper och de instruktioner han fått tillsänt sig gällande det nya konsultuppdraget rubricerat Projekt Sleipner landade planet på ett inte lika soligt München som det Frankfurt han lämnat bakom sig en timme tidigare.

Någon, troligtvis en sekreterare från den kinesiska uppdragsgivaren Cherry Ohno Automobiles hade bokat ett rum åt Björn på flygplatshotellet Hilton Munich Airport som i princip ligger alldeles utanför terminalutgången.

Björn var snabbt ute ur terminalen, korsade det lilla torget och tog trappan upp i gatunivå för att sedan gå den korta sträckan till hotellet.

Fem minuter senare checkade Björn in och fick ett rum på fjärde våningen. Samtidigt som hotellreceptionisten checkade in Björn och lämnade över nyckelkortet till hans rum meddelade receptionisten att hon blivit instruerad att säga till att en bil skulle komma och hämta honom om bara tio minuter.

Efter att ha stuckit in nyckelkortet i glashissens knappanel rörde sig hissen makligt uppåt och stannade på fjärde våningen vilket även en elektronisk röst i hissen upplyste om innan hissdörren öppnades för honom och han kunde kliva ut på den mjuka heltäckande mattan och leta sig fram till sitt rum. Björn gillade det här hotellet som inte är något direkt högbygge men det har å andra sidan över fem hundra lagom stora och luftiga rum och en bra restaurang på entréplan samt en pool- och spaavdelning för den som vill.

Inne på sitt rum öppnande han sin kabinväska och plockade upp sin necessär, väckarklocka och tog fram de papper han ansåg att han borde ha med sig till mötet.

Med pappren och minisurfplattan i innerfickan på kavajen lämnade han rummet fem minuter senare och var tacksam att hissen fortfarande stod kvar på hans våningsplan. På väg ner i glashissen såg han ut över den 1 400 kvadratmeter stora innergården i glas som sträcker sig tjugofyra meter upp mot hotellets innertak.

Utöver de hundratals konstgjorda pelargonerna i krukor som står på glashyllor längs glasväggarna hela vägen upp finns här också ett antal arton meter höga palmer som importerats från Florida. Men för att hålla dessa upprätta då de faktiskt är döda så är de var och en så att säga konserverade genom att de har en inre stagning - en kolonn av glas.

Det regnade lätt när Björn klev ut genom den stora inglasade entrén till hotellet där en svart chaufförskörd BMW 7-serie stod på tomgång och väntade på honom. Chauffören hälsade artigt och höll upp den högra dörren till baksätet där Björn kunde glida ner i det bekväma skinnsätet som även hade eljustering av såväl sittdyna som ryggstöd.  

Färden gick sydväst mot München och genom stadskärnan där trafiken började tätna så här i lunchtid. Inte blev det heller bättre av de många vägarbeten och ombyggnationer de passerade på vägen innan de kom ut ur innerstaden.

Regnet tilltog men BMW'n kunde ändå hålla motorvägsfart då den sträckte ut på väg A95 ner mot Wolfratshausen där Björns möte var inbokat. Under gynnsamma förhållanden tog denna transport knappa timmen, men nu med lunchtrafiken blev körningen snudd på en timme och trettio minuter för att avverka de åtta milen.

Då de närmade sig målet, Wolfratshausen vek chauffören av mot väg B11 riktning Hotel und Restaurant Landhaus där Björns värd och ett konferensrum med ett team av nya kollegor väntade. Väl framme var chauffören snabb att ta sig runt bilen och öppna dörren för Björn som steg ur och gick över den grusade uteserveringen som så här års var tom på annars ätande och drickande gäster som ofta trängdes här under sommarhalvåret.

Hotellreceptionisten gav Björn en namnbricka med hans namn på - Björn Svedberg - och visade sedan vägen till konferensrummet där han möttes av sju personer som skulle utgöra stommen i det utvecklingsteam som han nu skulle delta i.

Det verkade som att Björn var sist att anlända då han klev in i lokalen och nickade till de som redan var på plats.

I konferensrummets tak hängde en projektor som utöver att den surrade visade Cherry Ohno Automobiles logotype.

- Ni ska alla vara välkomna till detta vårt första möte gällande projekt Sleipner.

Den som hade tagit till orda på mycket bra engelska var en av de tre kineser som var närvarande.

- Mitt namn är Mr Whoo och jag är styrelseordförande i Cherry Ohno som varit och är en aktad bilproducent under de senaste femton åren i Luqiao som ligger trettiofem mil söder om Shanghai. Vi är totalt sett 3 000 anställda i Cherry Ohno Automobiles där 2 700 av dessa tillsammans med ett hundratal robotar jobbar i själva produktionen och i så kallat tvåskift. I området finns också Volvos nya fabrik så vi är i fint sällskap.

Mr Whoo skrattade själv blygt åt sitt lilla skämt, bytte blad, rättade till sina glasögon, växlade bild i projektorn med en knapptryckning på den fjärrkontroll han höll i handen. Bilden visade ett flygfoto över fabriken och sedan i snabb följd ett par bilder tagna från själva produktionen.

- Hittills har vi tillverkat bussar men också ett par personbilsmodeller på licens från en fransk tillverkare. Nu har den franska tillverkaren tillsammans med en svensk finansgrupp även investerat i en framtida bilproduktion och det är tack vare den investeringen som gjort att vi har fått medel att ta fram vårt framtidsprojekt, Sleipner.

- Valet av namnet Sleipner har sin förklaring som jag tror Hans Eriksson från Svensk Finanscentrum vill berätta mer om, sa Mr Whoo och vände sig mot den tilltalade.

Hans Eriksson - en man omkring 55-årsåldern, tunnhårig och för dagen klädd i en ljusblå kostym och nyputsade, bruna handsydda eleganta skor.

Sådana skor skulle jag aldrig ha råd med, tänkte Björn med eftertryck.

- Tack, Mr Whoo. Mitt namn är som sagt Hans Eriksson, sa han på knagglig engelska med klar svensk accent och fortsatte, jag företräder en svensk investeringsgrupp i projekt Sleipner. För oss svenskar är Sleipner väl känd i den nordiska mytologin. Slår man på wikipedia står det så här: Sleipner benämns i den nordiska mytologin som Odens gråa och starka åttahovade häst.  Sleipner kan galoppera snabbare än någon annan häst, till och med snabbare än vinden. Han kan färdas fram på marken, i luften och till havs. 

Samtidigt som Hans läste upp detta visades wikipediatexten på engelska på den vita projektorduken.

- Inte för att vårt projekt kommer att ha åtta hjul men väl fyra där hjulen i sig, magnethjul är en av de stora innovationerna och mycket det som bär hela projektet. Sedan vet vi att det är populärt att namnge designgrepp och annat med namn hämtade från den nordiska mytomspunna gudaläran, mytologin.

Hans bytte bild till att visa olika strålkastare och baklysen från Volvo.

- Ta till exempel Volvos XC90 och XC40's strålkastararrangemang med de T-formade DRL-ljusen som Volvos designteam döpte till "Tors hammare" efter formen på den hammare som användes av den nordiska åskguden Tor, avslutade Hans sitt lilla tal.

Efter den korta redogörelsen reste sig personen på höger sida om Mr Whoo och presenterade sig med en djup bugning.

- Mitt namn är Zeta, jag är 34 år och har jobbat hos Cherry Ohno i tolv år där jag idag tillsammans med mitt europeiska team fått äran att vara designansvarig för projekt Sleipner som kommer att vara Cherry Ohnos stora satsning i Kina men framför allt i Europa som vi ser som den stora tillväxtmarknaden.

Det rasslade till i projektorn som visade ett flertal bilder tagna inne från designavdelningen där folk jobbade på fullskaliga lermodeller men också med att projicera stora tredimensionella hologrambilder som visualiserade animerade bilar i rörelse. Bildcollaget visade också datastyrda robotar som efter ett visst rutmönster mätte varenda millimeter av modellerna för att sedan kunna skapa en tredimensionell vridbar bild av modellen som sedan kunde placeras i olika miljöer, situationer och i olika ljus för att på så sätt se hur ljus reflekteras av karossen. Natt som dag.

- Ja, ni har ju redan sett den exteriöra designen som är typ SUV (sport utility vehicle) eller stadsjeep som många säger.

Det rasslade åter till i projektorn som visade utanpåverket av Sleipner, för att därefter visa ett videoklipp av instrumentpanelen.

- Vad vi inte pratat om är inredningen. Likt Tesla har vi också en multidisplay som sträcker sig över hela instrumentpanelens bredd bakom ratten. Här visas all information till föraren, om vi nu får kalla den person som åker med i bilen för förare, trots att han eller hon i egentlig mening inte är det. På displayen syns hastighet, acceleration, trafikskyltar, allt i realtid. Även vad de olika kamerorna