Tankar om Gud - Fadern, Sonen och Anden: Predikosamling
()
About this ebook
Alla tre årgångarnas predikningar är här samlade i ett band, där varje predikan visas på ett uppslag i boken.
Predikningarna är ursprungligen skrivna för muntlig framställning. De har därför i efterhand gjorts mer "läsvänliga" utan att på något sätt ha ändrats vad gäller innehåll, gudsbild eller känsla.
Att jag inte hänvisar till vad andra personer av olika kategorier har sagt, skrivit eller tänkt i sammanhanget är uppenbart.
Däremot är inte många av tankarna mina egna, trots att jag gärna vill se det så. Allt som jag här skrivit har på olika sätt kommit till mig. Jag vet inte om någonting är helt mitt eget. Troligtvis är alltihop sådant som jag har hört, läst, känt, sett eller på annat sätt upplevt.
Vad alla mina tankar har kommit ifrån har jag alltså ingen aning om, annat än att de genom många olika "kanaler" blivit mig av Herren givna.
Arne Bergerum
Under hela mitt yrkesliv har jag varit verksam i olika funktioner inom Svenska kyrkan, först som diakon och sedan som präst. 1962-1967 utbildades jag till socionom och diakon vid Sköndalsinstitutet i Stockholm och diakonvigdes på Stora Sköndal av biskop Sven Danell. De följande c:a elva åren arbetade jag, medan familjen växte, som assistent och sedan föreståndare på diverse sjömanskyrkor utomlands. Sedan följde c:a elva år som stiftskonsulent i Västerås stift samtidigt som jag kompletteringsläste till präst. Prästvigningen skedde på försommaren 1991 av biskop Claes-Bertil Ytterberg i Västerås. Efter det blev det församlingsprästtjänster först i Malung i c:a tre år och sedan som kyrkoherde under c:a 12 år i Holmedal-Karlanda. Efter pensioneringen flyttade min hustru och jag hem till där vi en gång kommit ifrån, nämligen Västkusten, där jag gick som vikarierande präst på "övertid" i c:a 3 år.
Reviews for Tankar om Gud - Fadern, Sonen och Anden
0 ratings0 reviews
Book preview
Tankar om Gud - Fadern, Sonen och Anden - Arne Bergerum
SAMLINGEN
FÖLJER
EVANGELIETEXTERNA
I
EVANGELIEBOKEN
ANTAGEN FÖR
SVENSKA KYRKAN
AV 2002 ÅRS KYRKOMÖTE
I förekommande fall har
de alternativa texterna använts.
I fall då endast en evangelietext finns för
en söndag eller helgdag hänvisas till första årgången.
Då årgångarna ersätts av serier runt påsktiden
är de tre första serierna inordnade under årgångarna
medan den fjärde serien (Johannesserien) följer på
Lukasserien i den tredje årgången.
Alltså får man söka den aktuella serien
bland årgångarna.
Innehållsförteckning
Första årgången
Första söndagen iAdvent, Matt. 21:1-9
Andra söndagen iAdvent, Luk. 21:25-36
Tredje söndagen i Advent, Matt. 11:2-11
Fjärde söndagen i Advent, Luk. 1:46-55
Julnatten, Luk. 2:1-20
Juldagen, Luk. 2:1-20
Annandag Jul, Den helige Stefanos dag, Matt. 10:16-22
Söndagen efter Jul, Matt. 2:13-23
Nyårsdagen, Luk. 2:21
Söndagen efter Nyår, Luk. 2:42-52
Trettondedag Jul, Matt. 2:1-12
Första söndagen efter Trettondedagen, Matt. 3:13-17
Andra söndagen efter Trettondedagen, Joh. 2:1-11
Tredje söndagen efter Trettondedagen, Matt. 8:5-13
Fjärde söndagen efter Trettondedagen, Mark. 4:35-41
Femte söndagen efter Trettondedagen, Matt. 13:24-30
Sjätte söndagen efter Trettondedagen, Joh. 5:16-23
Septuagesima, Matt. 20:1-16
Sexagesima, Reformationsdagen, Luk. 8:4-15
Fastlagssöndagen, Luk. 18:31-43
Askonsdagen, Matt. 6:16-18
Första söndagen i Fastan, Matt. 4:1-11
Andra söndagen iFastan, Matt. 15:21-28
Tredje söndagen i Fastan, Luk. 11:14-26
Midfastosöndagen, Joh. 6:1-15
Femte söndagen iFastan, Joh. 11:46-57
Palmsöndagen, Matt. 21:1-11
Skärtorsdagen, Matt. 26:17-30
Långfredagen, Matt. 27:32-56
Påsknatten, Matt. 28:1-8
Påskdagen, Matt. 28:1-20
Annandag Påsk, Luk. 24:13-35
Andra söndagen iPåsktiden, Joh. 21:1-14
Tredje söndagen i Påsktiden, Joh. 10:1-10
Fjärde söndagen i Påsktiden, Joh. 10:16-22
Femte söndagen iPåsktiden, Joh. 16:5-11
Bönsöndagen, Luk. 18:1-8
Kristi himmelsfärds dag, Mark. 16:19-20
Söndagen före Pingst, Joh. 15:26-16:4
Pingstdagen, Joh. 14:25-29
Annandag Pingst, Joh. 6:44-47
Heliga Trefaldighets dag, Missionsdagen, Matt. 11:25-27
Första söndagen efter Trefaldighet, Joh. 3:1-8
Andra söndagen efter Trefaldighet, Luk. 14:15-24
Tredje söndagen efter Trefaldighet, Luk. 15:1-7
Fjärde söndagen efter Trefaldighet, Matt. 7:1-5
Apostladagen, Luk. 5:1-11
Sjätte söndagen efter Trefaldighet, Matt. 5:20-26
Kristi förklarings dag, Matt. 17:1-8
Åttonde söndagen efter Trefaldighet, Matt. 7:15-21
Nionde söndagen efter Trefaldighet, Matt. 25:14-30
Tionde söndagen efter Trefaldighet, Joh. 15:1-9
Elfte söndagen efter Trefaldighet, Luk. 18:9-14
Tolfte söndagen efter Trefaldighet, Mark. 7:31-37
Trettonde söndagen efter Trefaldighet, Luk. 10:23-37
Fjortonde söndagen efter Trefaldighet, Joh. 17:9-11
Femtonde söndagen efter Trefaldighet, Matt. 6:31-34
Sextonde söndagen efter Trefaldighet, Joh. 11:28-44
Sjuttonde söndagen efter Trefaldighet, Matt. 6:19-24
Artonde söndagen efter Trefaldighet, Joh. 7:14-18
Nittonde söndagen efter Trefaldighet, Mark. 12:41-44
Tjugonde söndagen efter Trefaldighet, Mark. 3:31-35
Tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet, Matt. 22:15-22
Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet, Matt. 23:37-24:2
Tjugotredje söndagen efter Trefaldighet, Matt. 18:15-20
Tjugofjärde söndagen efter Trefaldighet, Matt. 24:3-14
Söndagen före Domsöndagen, Matt. 25:1-13
Domsöndagen, Matt. 25:31-46
Kyndelsmässodagen, Jungfru Marie kyrkogångsdag, Luk. 2:22-40
Jungfru Marie bebådelsedag, Luk. 1:26-38
Midsommardagen, Joh. 1:1-5
Den helige Johannes Döparens dag, Luk. 1:5-17
Den helige Mikaels dag, Luk. 10:17-20
Tacksägelsedagen, Luk. 17:11-19
Alla helgons dag, Matt. 5:1-12
Sönd.. efter Alla helgons dag el. Alla själars dag, Luk. 12:4-7
Andra årgången
Första söndagen iAdvent, Joh. 18:36-37
Andra söndagen iAdvent, Matt. 13:31-34
Tredje söndagen i Advent, Matt. 11:12-19
Fjärde söndagen i Advent, Luk. 1:30-35
Julnatten, (se första årgången)
Juldagen, Joh. 1:1-14
Annandag Jul, Den helige Stefanos dag, Luk. 12:49-53
Söndagen efter Jul, Mark. 10:13-16
Nyårsdagen, Luk. 13:6-9
Söndagen efter Nyår, Mark. 11:15-19
Trettondedag Jul, Joh. 8:12
Första söndagen efter Trettondedagen, Luk. 3:15-17, 21-22
Andra söndagen efter Trettondedagen, Joh. 4:5-26
Tredje söndagen efter Trettondedagen, Joh. 4:27-42
Fjärde söndagen efter Trettondedagen, Joh. 5:1-9
Femte söndagen efter Trettondedagen, Mark. 9:38-41
Sjätte söndagen efter Trettondedagen, (se första årgången)
Septuagesima, Luk. 17:7-10
Sexagesima, Reformationsdagen, Joh. 7:40-52
Fastlagssöndagen, Joh. 12:20-33
Askonsdagen, Mark. 2:18-20
Första söndagen iFastan, Matt. 16:21-23
Andra söndagen iFastan, Luk. 7:36-8:3
Tredje söndagen i Fastan, Mark. 5:24-34
Midfastosöndagen, Joh. 6:24-35
Femte söndagen iFastan, Mark. 12:1-12
Palmsöndagen, Mark. 11:1-11
Skärtorsdagen, Mark. 14:12-26
Långfredagen, Mark. 15:21-41
Påsknatten, Mark. 16:1-8
Påskdagen, Mark. 16:1-14
Annandag Påsk, Luk. 24:36-49
Andra söndagen iPåsktiden, Joh. 21:15-19
Tredje söndagen i Påsktiden, Joh. 10:11-16
Fjärde söndagen i Påsktiden, Joh. 14:1-14
Femte söndagen iPåsktiden, Joh. 15:10-17
Bönsöndagen, Luk. 11:1-13
Kristi himmelsfärds dag, Luk. 24:49-53
Söndagen före Pingst, Joh. 16:23-33
Pingstdagen, Joh. 14:15-21
Annandag Pingst, Joh. 3:31-36
Heliga Trefaldighets dag, Missionsdagen, Matt. 28:16-20
Första söndagen efter Trefaldighet, Joh. 1:29-34
Andra söndagen efter Trefaldighet, Joh. 1:35-46
Tredje söndagen efter Trefaldighet, Luk. 15:8-10
Fjärde söndagen efter Trefaldighet, Joh. 8:1-11
Apostladagen, Matt. 16:13-20
Sjätte söndagen efter Trefaldighet, Matt. 16:24-27
Kristi förklarings dag, Mark. 9:1-13
Åttonde söndagen efter Trefaldighet, Matt. 7:22-29
Nionde söndagen efter Trefaldighet, Luk. 12:42-48
Tionde söndagen efter Trefaldighet, Matt. 18:18-22
Elfte söndagen efter Trefaldighet, Matt. 21:28-31
Tolfte söndagen efter Trefaldighet, Luk. 13:10-17
Trettonde söndagen efter Trefaldighet, Matt. 5:38-48
Fjortonde söndagen efter Trefaldighet, Luk. 22:24-27
Femtonde söndagen efter Trefaldighet, Matt. 11:28-30
Sextonde söndagen efter Trefaldighet, Luk. 7:11-17
Sjuttonde söndagen efter Trefaldighet, Luk. 12:13-21
Artonde söndagen efter Trefaldighet, Mark. 10:17-27
Nittonde söndagen efter Trefaldighet, Joh. 9:1-7, 24-39
Tjugonde söndagen efter Trefaldighet, Joh. 11:1-7
Tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet, Luk. 19:1-10
Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet, Mark. 4:26-29
Tjugotredje söndagen efter Trefaldighet, Matt. 18:21-35
Tjugofjärde söndagen efter Trefaldighet, (se första årgången)
Söndagen före Domsöndagen, Luk. 12:35-40
Domsöndagen, Joh. 5:22-30
Kyndelsmässodagen, Jungfru Marie kyrkogångsdag, Joh. 1:14-18
Jungfru Marie bebådelsedag, Luk. 1:39-45
Midsommardagen, Matt. 6:25-30
Den helige Johannes Döparens dag, Luk. 1:57-66
Den helige Mikaels dag, Matt. 18:7-10
Tacksägelsedagen, Matt. 15:29-31
Alla helgons dag, Matt. 5:13-16
Söndagen efter Alla helgons dag el. Alla själars dag, Joh. 6:37-40
Tredje årgången
Första söndagen iAdvent, Luk. 4:16-23
Andra söndagen iAdvent, Mark. 1:14-15
Tredje söndagen i Advent, Luk. 3:1-15
Fjärde söndagen i Advent, Luk. 1:39-45
Julnatten, (se första årgången)
Juldagen, Matt. 1:18-25
Annandag Jul, Den helige Stefanos dag, Matt. 10:32-39
Söndagen efter Jul, Matt. 18:1-5
Nyårsdagen, Joh. 2:23-25
Söndagen efter Nyår, Joh. 2:13-22
Trettondedag Jul, Luk. 11:29-32
Första söndagen efter Trettondedagen, Mark. 1:9-11
Andra söndagen efter Trettondedagen, Joh. 5:31-36
Tredje söndagen efter Trettondedagen, Joh. 4:46-54
Fjärde söndagen efter Trettondedagen, Matt. 14:22-33
Femte söndagen efter Trettondedagen, Luk. 13:22-30
Sjätte söndagen efter Trettondedagen, (se första årgången)
Septuagesima, Matt. 19:27-30
Sexagesima, Reformationsdagen, Joh. 6:60-69
Fastlagssöndagen, Mark. 10:32-45
Askonsdagen, Luk. 5:33-39
Första söndagen iFastan, Mark. 1:12-13
Andra söndagen iFastan, Mark. 14:3-9
Tredje söndagen i Fastan, Mark. 9:14-32
Midfastosöndagen, Joh. 6:48-59
Femte söndagen iFastan, Joh. 3:11-21
Palmsöndagen, Luk. 19:28-40
Palmsöndagen, Joh. 12:1-10
Skärtorsdagen, Luk. 22:7-23
Skärtorsdagen, Joh. 13:1-17
Långfredagen, Luk. 23:26-49
Långfredagen, Joh. 19:17-37
Påsknatten, Luk. 23:55-24:12
Påsknatten, Joh. 20:1-10
Påskdagen, Luk. 24:1-12
Påskdagen, Joh. 20:1-18
Annandag Påsk, Joh. 20:19-23
Andra söndagen iPåsktiden, Joh. 20:24-31
Tredje söndagen i Påsktiden, Joh. 10:22-30
Fjärde söndagen i Påsktiden, Joh. 13:31-35
Femte söndagen iPåsktiden, Joh. 17:9-17
Bönsöndagen, Matt. 6:5-8
Kristi himmelsfärds dag, Joh. 17:1-8
Söndagen före Pingst, Joh. 16:12-15
Pingstdagen, Joh. 7:37-39
Annandag Pingst, Joh. 12:44-50
Heliga Trefaldighets dag, Missionsdagen, Joh. 11:18-27
Första söndagen efter Trefaldighet, Matt. 3:11-12
Andra söndagen efter Trefaldighet, Mark. 2:13-17
Tredje söndagen efter Trefaldighet, Luk. 15:11-32
Fjärde söndagen efter Trefaldighet, Luk. 6:36-42
Apostladagen, Mark. 3:7-19
Sjätte söndagen efter Trefaldighet, Luk. 9:51-62
Kristi förklarings dag, Luk. 9:28-36
Åttonde söndagen efter Trefaldighet, Matt. 7:13-14
Nionde söndagen efter Trefaldighet, Luk. 16:1-13
Tionde söndagen efter Trefaldighet, Luk. 9:46-48
Elfte söndagen efter Trefaldighet, Matt. 23:1-12
Tolfte söndagen efter Trefaldighet, Mark. 2:23-28
Trettonde söndagen efter Trefaldighet, Matt. 7:12
Fjortonde söndagen efter Trefaldighet, Joh. 17:18-23
Femtonde söndagen efter Trefaldighet, Luk. 10:38-42
Sextonde söndagen efter Trefaldighet, Mark. 5:35-43
Sjuttonde söndagen efter Trefaldighet, Luk. 16:19-31
Artonde söndagen efter Trefaldighet, Matt. 13:44-46
Nittonde söndagen efter Trefaldighet, Mark. 2:1-12
Tjugonde söndagen efter Trefaldighet, Matt. 13:53-57
Tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet, Matt. 12:15-21
Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet, Joh. 12:35-43
Tjugotredje söndagen efter Trefaldighet, Matt. 6:9-15
Tjugofjärde söndagen efter Trefaldighet, (se första årgången)
Söndagen före Domsöndagen, Luk. 17:20-30
Domsöndagen, Matt. 13:47-50
Kyndelsmässodagen, Jungfru Marie kyrkogångsdag, Matt. 13:31-33
Jungfru Marie bebådelsedag, Luk. 1:46-55
Midsommardagen, Mark. 6:30-44
Den helige Johannes Döparens dag, Luk. 1:67-80
Den helige Mikaels dag, Joh. 1:47-51
Tacksägelsedagen, Luk. 19:37-40
Alla helgons dag, Luk. 6:20-26
Söndagen efter Alla helgons dag el. Alla själars dag, Luk. 20:37-38
FÖRSTA ÅRGÅNGEN
Första söndagen i Advent
Matteusevangeliet 21:1-9
Ett nådens år
Holmedals kyrka den 27 november 2005
Ännu en gång proklamerar Herren ett nådens år. Han ger oss ett nytt kyrkoår under vilket vi får möjlighet att komma till honom och vara honom nära, ännu närmare än vad vi tidigare har varit. Det är försoningens och trons år han proklamerar, ett år då han oupplösligt vill knyta ihop bandet mellan sig själv, dig och mig.
Från barndomens söndagsskoleundervisning ser vi för oss den vackra bilden av Jesu intåg i Jerusalem. Men det är egentligen en skymmande och overklig bild, som kan vara farlig för oss, om vi inte genom Guds ord ser bortom denna bild till meningen med Jesu intåg i den heliga staden.
Barndomens synupplevelse visar nämligen oss som vuxna något annat än det konkret påtagliga. Den visar, att Gud tränger sig på oss med sin sons ande, att han vill öppna oss och tränga sig in i våra själar. För det är ju det som händer i varje kristen människas adventstid, att Jesu ande kommer till dig och mig och vill bryta sig in på djupet av oss för att omskapa oss genom kristen tro till allt rättfärdigare människor.
Adventstiden för en människa är egentligen hela hennes liv. För under all vår tid här på jorden blir vi uppmanade till att ta emot tron på Jesus som vår personlige frälsare. Ständigt bryter därför för en kristen adventets tid in i hennes liv. Lika ofta startar det en strid inom henne som oftast är omedveten. Det är striden mellan gott och ont. För ondskan avskyr stunder då Herrens ande bryter sig in i oss.
Det är varje kristens kallelse att varje stund slå upp sina andliga portar för Kristi ande, så att uppenbarelsebokens ord besannas hos var och en av oss, att Mikael och hans änglar kan fortsätta striden mot draken och hans änglar och kasta ut dem från det Guds rike som du och jag är bärare av.
En dansk teolog uttrycker det så, att när Jesus red in i Jerusalem, Guds stad, blev det en stor spänning i staden. Vi förstår att det var spänningen mellan de onda och de goda krafterna bland dem som under påskhögtiden uppehöll sig i Jerusalem eller bodde där.
Också på djupet av varje människa uppstår en spänning när Herren tar sig in dit. De goda krafterna som kämpar en till synes redan förlorad strid hyllar honom, medan de onda krafterna med allt vad de har av styrka försöker förgöra honom och den kärlek som han representerar.
Nu i adventets tid uppmanas vi att öppna våra ögon och uppmärksamma detta skeende. Adventstiden är en förberedelsetid inför julfirandet då Herren med sin ande så att säga är framme
hos oss och inne i var och en på djupet av våra själar, där han vill bo. Han har passerat stadens port och Golgotaskeendet och i julens tid träder han fram för oss som vår frälsare i det nyfödda barnets gestalt.
Men redan nu samlar sig de onda krafterna och börjar dölja för oss det väsentliga i julens budskap. För det viktigaste i männis kans tillvaro är hotfullt för ondskan. Därför visar den onde på allt vad materiellt är före julens tid för att dölja Jesusbarnet för oss. Och ändå är adventstiden ingenting som har med det materiella att göra utan en andlig förberedelsetid inför Frälsarens födelse i vars och ens liv.
Dessvärre är det så, att den onde ofta vinner och vi förlorar det väsentliga. Adventstiden blir, som vi vet, för många människor inte det allvarets tid som Gud har menat den att vara. Istället blir den en tid då många av oss bara förbereder sig för det materiella julfirandet och allt vad det innebär av ondskans kamp och seger.
Det är därför som Herren talar till oss idag genom aposteln och säger att det är dags att vakna, för natten går mot sitt slut och dagen är nära. Dagen kan vara närmare för somliga av oss än vad vi kan ana, den sista dagen.
Varför adventets tid har blivit en de onda krafternas särskilda tid är kanske inte så lätt att förstå. Men säkert beror det på att den onde i den tiden upplever, att Herren tränger sig på oss var och en, att han bryter sig fram i oss och att han för med sig förstärkning till sina trupper som leds av ärkeängeln Mikael.
I vår förberedelses tid före jul gäller det därför för oss att öppna våra själars portar, så att Herren kan komma in med Kärlekens trupper för att förgöra det som är ont i var och en av oss. Det gäller för dig och mig att i denna tid och under hela det nådens år som nu ligger framför oss hålla portarna öppna genom att ständigt lovsjunga Herrens namn och med öppen famn snart ta emot barnet som vill växa i oss till frälsning för oss på Golgota kors.
Andra söndagen i Advent
Lukasevangeliet 21:25-36
Guds rike är nära
Valbo Ryrs och Håby kyrkor den 4 december 2005
Vi kristna ser med blandade känslor av bävan, ångest och glädje på tidens slut. Dessa känslor kan verka motsägelsefulla men det är de inte, för det måste vara blandade känslor inför något så oerhört som övertygelsen om, att Herren en dag skall låta allt förgås av vad som nu är.
De människor som inte bär på den kristna tron och därmed tron på en evig tillvaro upplever säkert något helt annat än vi kristna. Vid eftertanke och i ensamma stunder har de säkert ångesten som börda, en ångest som inte vägs och underlättas av glädjen inför vad som skall komma. För dem är det bara döden och förintelsen som väntar. Därför ligger det nära till hands, att de varje dag lever som om det var deras sista dag. Och så kan det lätt vara.
Men den kristne vet, att han skall möta Herren ansikte mot ansikte den dagen han träder över tröskeln från denna jordiska tillvaro in i det tillkommande och eviga.
Men alla vi människor har ett gemensamt, kristna och icke kristna. Vi sitter fast i tiden och rummet och har svårt att tänka oss utanför dessa dimensioner. Vi har svårt att tänka oss en tillvaro som inte är bestämd av rummet och tiden. Därför har vi svårt att förstå att ditt och mitt enskilda advent pågår hela året. Vår enskilda juletid kan därför vara helt nära, då vi genom död och uppståndelse skall få ta emot Herren.
På ett mystiskt sätt kommer vi den dagen att finna oss uppslukade
av julen och fångade av Kristus, vår Herre. Den julen kommer det inte att vara barnet i krubban, som vi får se och uppleva. Det kommer att vara Messias, konungen, som vi får möta i evighetens juletid. Det är Guds rike i sin fullhet, som vi då får stifta bekantskap med. Och konungen i detta rike är Herre själv.
Det som bestämmer glädjen för oss kristna inför tillkommelsen är, att vi får kalla Guds rike för vårt rike på samma sätt som vi kan säga att Sverige är vårt land. Glädjen består i att vi då har vunnit högsta vinsten i livet genom tron på Herren Jesus som vår personlige frälsare.
Här finns skillnaden mellan den kristet troende och den som är utan kristen tro. Den som inte tror har inte glädjen i det tillkommande. Han kan inte uppleva framtiden som något värdefullare än vad den jordiska dagen ger.
Ångesten förenar den troende och den otroende medan glädjen skiljer dem åt. Våndan måste vi alla bära i vår personliga adventstid, som är tiden då Herren Gud tränger sig på var och en av oss och uppmanar troende så väl som otroende att göra bättring inför hans stora dag, som är den juldag som inträffar då vi var och en bryter igenom till det tillkommande.
Det gäller för den otroende att vakna och för den troende att hålla sig vaken, för ingen av oss vet stunden för julens tid, då Herren kommer till oss och kallar på våra enskilda liv. Det kan ske när som helst och då vi minst anar det, att vi befinner oss i julens ljus. Det gäller därför att vakna upp till glädje och att hålla sig vaken i glädje så att vi kan räta på oss och lyfta våra huvuden och uppleva Herren som vår befriare, när han kommer till oss.
Vi behöver alla bli varse, att Guds rike är nära.
Det duger inte, att någon av oss låter vår utmätta tid på jorden gå till spillo. För vi vet inte hur lång tiden är för var och en av oss. Det gäller att redan nu i tro räta på sig, lyfta huvudet och se befriaren nalkas och med ångest men i glädje säga till honom: Jag är redo, låt ditt rike komma till mig. Låt det bli mitt.
Tredje söndagen i Advent
Matteusevangeliet 11:2-11
Bana väg för Herren
Hede och Krokstads kyrkor den 14 december 2008
Genom hela kristenhetens historia går som en röd tråd tron och tvivlet. Dessa två andliga komponenter går också som röda trådar genom varje kristen människas livshistoria. De går genom ditt liv och mitt liv. Men en kristen människa upplever inte alltid tvivlet som tvivel. Det uttrycker sig oftast som frågor liksom för Johannes Döparen i dagens text. "Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan.
Hos lärjungen Tomas var tvivlet mycket uttalat. Han hyste ett konkret tvivel. Hos Johannes var det en direkt fråga till Jesus. Men det konkreta tvivlet lyste igenom också hos Johannes. På liknande sätt kan vi också idag hos många kristna och hos oss själva uppleva, att tron avlöses av tvivlet och tvivlet av tron.
Man skulle till och med kunna säga, att tron på Jesus Kristus som vår Frälsare inte kan vara utan tvivlet. Därför är det inte oriktigt att påstå, att det är tvivlet som driver tron vidare inom oss och fördjupar den. För det är med oss som det var för Johannes, att det är först i och med våra frågor som vi får svar från Herren. Och hans svar kan vi ju inte förneka.
Hans svar på våra frågor kan lyda: Är det inte jag som gör dig seende, är det inte jag som gör att du lyssnar och är det inte jag som hjälper dig genom det svåra och mörka i livet?
När vi bejakar sådana svar från Herren, finns tron där igen och leder oss på hans väg genom livet som troende kristna männi-skor, missionärer, profeter och evangelister.
Johannes profeterade i sin tro, och Tomas och många andra tvivlare genom tiderna blev apostlar, präster, förkunnare och evangelister, trots att de genom hela livet bar tron kombinerad med frågorna och tvivlet. Så egentligen kan vi påstå, att också frågorna och tvivlet är Herrens gåvor till oss människor. För om vi inte hade haft dessa frågor och tvivel skulle vi kristna inte kunnat komma vidare i vår tro och närma oss Herren vår Gud allt mer.
Men Herren har också gett sin kyrka en annan konkret hjälp. Det kan vi uppleva nu i adventets tid som är kyrkoårets början då vi ser fram emot hans ankomst i julens tid. Det heliga kyrkoåret är en hjälp som Herren skänkt oss för att vi på ett lättare sätt skall kunna uppleva honom. Varje år får vi se och möta Herren, då han kommer till oss. Det är särskilt i julens tid och i påskens tid. På det sättet hjälper Herren oss att se, att det är han som har kommit en gång, och att det är samme Herre, som skall komma tillbaka till oss allt starkare och på ett allt djupare sätt efter varje period av tvivel. Dessa kyrkoårets tider lär oss också, att det är samme Herre som skall komma till oss en gång vid tidens slut, tidens slut för oss enskilt och världens definitiva slut.
Slutligen har Herren också gett oss den hjälp, som genomsyrar allting i hela vår tillvaro. Vi har fått Hjälparen, den helige Ande, som är verksam i alla Guds nådegåvor. Det är denna Hjälpare som efter våra frågor och tvivel med Herrens talande röst drar oss tillbaka till tron, för det är genom honom som Gud verkar i tiden och rummet här bland oss människor. Det är genom denna Ande, som vi ställer frågorna, och det är genom samma Ande, som vi får svaren till förnyad och fördjupad kristen tro.
Evangelietexten idag avslutas med profetens ord: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig.
Det är detta som vi kristna skall vara här i tiden, budbärare från Herren till dem som inte ännu nåtts av evangeliets ord eller anammat det, till dem som tvivlar och till oss själva. Vi skall vara Andens röst i evangeliets tjänst. Vi skall bereda väg för Herren både inom oss själva och hos andra människor. Vi skalli tvivel och tro intill Herrens ankomst följa hans befallning att döpa och undervisa.
Fjärde söndagen i Advent
Lukasevangeliet 1:46-55
Herrens moder
Grebbestads kyrka den 21 december 2008
Budskapet som vi idag får till andlig näring inför den jul vi snart skall fira handlar om öppenhet, tillgänglighet och bekännelse.
Vi får föreställa oss den kanske bara femtonåriga Maria, en flicka som var tämligen opåverkad av världens karusell
. Hon levde tillsammans med sin mor Anna och var förmodligen innesluten i både en familj och släkt, som lovat bort henne som hustru åt Josef.
Men Maria var tydligen inte som andra flickor i hennes ålder. Mänskliga fantasier och flärd låg inte för henne. Hon var upptagen av något helt annat, det helt motsatta, som var öppenhet inte för världens frestelser utan för det andliga i Gud. På ett omedvetet sätt tillät inte den unga flickan, det kan vi förstå, att någonting världsligt fick stå emellan henne och hennes skapare.
Det var därför som hon blev utvald av Gud till det främsta av alla uppdrag som Herren gett åt någon människa. Hon var den som så att säga kvalificerat sig bäst för uppgiften att bli mor till Faderns son. Hon var utsedd från början. Men det var hennes bejakande av Guds vilja med henne som blev avgörande.
I denna adventets tid före jul borde vi alla ha Maria som förebild, för också du och jag är av Gud kallade till särskilda uppgifter både i smått och i stort. Därför måste vi vara öppna, tillgängliga och bejakande inför hans vilja genom att bryta ner alla de hinder som står mellan oss och honom. Det är hinder av de mest skilda slag, men de har alla det gemensamt att de är frestelser som tillhör och kommer av det som står emot Guds vilja i världen och därmed kallas för synd.
När hindren mellan oss och Gud raseras, vilket sker genom Jesu försoningsgärning och när synderna därmed avvärjs, träder Herren successivt fram för oss på samma sätt som han trädde fram inför Maria om än inte så för det mänskliga ögat påtagligt som det var för henne. Men i vårt inre ser vi Gud, och vi hör honom tala till oss om de särskilda uppgifter som han vill att vi skall utföra i Jesu namn.
Men för detta fordras det en tro som liknar Marias men nu av kristen natur. För Marias tro den gången var ingen kristen tro. Hon hade inte hjälp av Jesu försoningsgärning i avvärjandet av frestelserna som hon utsattes för. Jag vill därför gärna påstå, att Maria var den enda människa som genom alla tider klarat av att genom egen kraft bli rättfärdig inför Gud. Och ändå var det ju inte hennes egen kraft utan kraften från Gud i henne som var kvalificerande.
När Maria reservationslöst hade överlämnat sig i Guds hand, återstod för henne inget annat än att uttrycksfullt frambära sin bekännelse i lovsångens ton. Det viktigaste och mest centrala som hon då bekände var Guds namns helighet. Men vilket namn det var som var heligt nämnde hon inte, för Gud har inget namn.
Att Gud är namnlös beror på det faktum att det inte har funnits eller finns någon människa som har kunnat eller kan ge Gud ett namn. Den som namnger måste nämligen vara överordnad det som namnges. Det kan vi uppleva i hela bibelns textmassa helt sedan det att Adam gav namn åt djuren. Moses fick också veta av det när han vid den brinnande busken frågade efter Guds namn. Han fick inget besked av Gud och ändå satte han felaktigt namn på Gud då han kallade honom Jahvé, jag är den jag är. Detta var egentligen en överloppsgärning från Mose sida. Men vi förstår att Gud hade överseende med Mose mänskliga tankar.
Liksom Maria kommer också du och jag att, då vi i vår kristna tro bejakar Herren och hans ankomst till oss i julens tid och i våra liv, börja sjunga en lovets sång, som talar om vår upplevelse av att Gud är så helig och upphöjd över allting att vi egentligen inte har någon möjlighet att nå honom på ett direkt sätt utan bara genom Sonen, han som kommer.
I vår lovsång frambär vi då, liksom Maria fast i en kristen frälsningsövertygelse, att Gud står över allting och har makt att handla med hela sin skapelse efter sin vilja. Då kommer också vår lovsång i julens tid att ljuda som en tacksägelse över att Gud, som är alltets härskare, använder sin makt i sitt förhållande till skapelsen enbart utifrån sitt eget jag, utifrån Kärleken.
Julnatten
Lukasevangeliet 2:1-20
Den heliga natten
Holmedals kyrka den 24 december 2004
Det är en mycket helig stund vi upplever tillsammans inatt, när vi nu firar att Gud blir människa för att leva med oss och ibland oss. Vi lyfter fram för våra ögon Barnet, Tecknet och Ljuset.
Låt oss genom tid och rum resa till Betlehem. Utan att röja oss och utan att störa smygtittar vi in i stallet. Vi ser att Maria varsamt lindar sitt barn och lägger ner det i halmen. Hon handskas med det som om det är ett mycket ömtåligt föremål som hon har i sina händer. Det verkar vara lika ömtåligt som ett tunt glasföremål, som man inte får vara vårdslös med. Det kan ju så lätt gå sönder.
Så är det med det nyfödda barnet i stallet i Betlehem och så är det med vår kristna tro. Den kan lätt gå sönder om vi inte är aktsamma och vårdande, liksom Maria vårdade sitt barn. Vår kristna tro har nämligen en lång väg att gå från Betlehems stall. Den skall klara resan hela vägen till treenig Gud, som är din och min bestämmelse.
Den kristna trons väg drar fram i två olika riktningar men leder ändå till samma mål och bestämmelse. Den ena vägen är den vi nyss slagit in på, vägen till Betlehem och Guds födelse till jorden. Det är barnatrons väg. Den andra vägen går genom Jerusalem och Guds död på Golgota i den vuxne Jesu gestalt. Det är den fördjupade kristnatrons väg.
Den kristtroende människan kan inte undvara någon av dessa vägar. Födelsevägen får vi inte förakta, för då går vår tro sönder som ett tunt glasföremål. Den fördjupade trons väg får vi heller inte förakta, för då förlorar vi försoningens evangelium. I natt uppmärksammar vi och firar födelsevägen. Låt oss därför nu vårda oss om barnet i krubban som en omistlig väg till Gud.
Ängeln sade till herdarna: ... detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.
Det tecken som vi inatt får är samma tecken som herdarna fick den första julnatten. Barnet är tecknet från Gud som visar både bakåt och framåt men ändå visar på samma sak. Tecknet, som barnet är, visar på Gud Fader, Skaparen.
Tecknet, som barnet i krubban är, präglas också på ett annat sätt. Det har blivit till ett kors i varje kristen människas hjärta. Kyrkan visar det i dopets andliga födelsestund, då korset tecknas på dopbarnets panna, mun och hjärta. Hos varje kristen människa pekar tecknet både bakåt och framåt. Det pekar på den Gud, som låtit den kristne födas, och det pekar på den Gud, som låter den kristne gå trons väg tillbaka till honom.
Detta tecken, som samtidigt är det nyfödda barnet i Betlehem och mannen på korset, är outplånligt. Det sitter som ett brännmärke i pannan på dig och mig och påminner oss om de två mest avgörande tillfällena i historien och våra enskilda liv, födelsen i Betlehem och döden på korset som är vägarna till Gud. Även om det skulle vara så, att vi viker av från någon av dessa den kristnes vägar finns tecknet kvar på oss och tvingar oss till frågor och eftertanke som hela tiden oroar. För tecknet har inpräglats av det himmelska ljus som är outhärdligt för den som är döpt och som inte med öppet hjärta tar emot det.
Det är änglaljuset från den första julnatten som aldrig upphör att lysa på den kristne. Det är ett ljus som skapar både förskräckelse och trygghet. Ljuset ger förskräckelse åt dem som inte tar det till sig. Men för dem som i öppenhet gör det, skapar det trygghet och värme i hjärtat. Det är Guds ljus som i en människas hjärta visar sig både i dopets stund och i den stund då människan medvetet blir varse Guds försoningsgärning till frälsning för den troende.
Nu i julens tid får vi se på barnet i krubban och förstå, att vi måste vara mycket varsamma med vår upplevelse av detta. För det lilla barnet är tecknet för dig och mig till frälsning. Det är det omistligt första tecknet från Gud som fullbordas vid vår tids slut. Det är tecknet som det himmelska ljuset präglat in i oss kristna. Tecknet som aldrig skall förgå.
Juldagen
Lukasevangeliet 2:1-20
Jesu födelse
Karlanda och Holmedals kyrkor den 25 december 2002
Djupast i den första julnattens skeende fanns Guds välsignelse, därför att den är grunden till allt gott som sker på jorden. Utan hans välsignelse kan inte vi människor eller något annat i naturen utvecklas och växa. Det kan inte ens existera. Så viktig är Guds välsignelse. Den är förutsättningen för all skapelse. Den tillhör nämligen skapelsen. När Gud skapar välsignar han också.
Utan att förstå att det var Guds välsignelse som verkade, har vi ingen möjlighet att uppleva hur det var den första julnatten. Vi kan inte förstå skeendet i Marias och Josefs liv. Vi kan heller inte förstå vad Gud menade med att sända sin son till världens folk. För upplevelsen av Guds välsignelse är förutsättningen för all förståelse i andligt avseende.
Den första julnatten var det Gud själv som kom till jordens folk i en människas skepnad. Som en alldeles vanlig människa, dock utan synd och andlig brist, föddes han in i världen. Han var inte belastad av arvsynden, men fick mer än någon annan som människa erfara vad synd och skuld är. För sedan genom alla tider lades alla kristna människors synder och brister på hans axlar. Av honom bars de upp på korset. Det är uttrycket för Jesu sanna mänsklighet och sanna gudomlighet.
Vad var det då som hände den första julnatten i det enkla stallet i Betlehem? Det var frälsningen, räddningen, som Gud gav till oss människor. Det var den förnämligaste julklapp genom alla tider som du och jag någonsin har fått eller gett, räddningen från ondskans makt till evigt liv tillsammans med Gud. Efter den gåvan beror det bara på vår tro om vi skall få vandra fram på rättfärdighetens heliga väg.
Hela din och min existens är sedan den första julnatten beroende av vår enskilda kristna tro. Skall vi segra eller förlora?
En kristen människa som lever med en öppen blick för tillvaron får hela tiden hjälp till tro. Det är bland annat i Guds skapelse runt omkring henne som hon får ta emot denna hjälp till tro. För det som händer när Gud skapar är, att han ger tecken till kristen tro. Han ger oss tecken på sin storhet, på sin allsmäktighet genom alla tider.
För länge sedan fick jag ett brev från en kvinna som omedvetet vittnade om detta. I sitt brev beklagade hon sig inte det ringaste utan förklarade ganska enkelt och sakligt hur besvärligt hennes liv var och hur svårt det därför var för henne att leva. Det fanns inte det ringaste av bitterhet i det hon skrev. Brevets innehåll utstrålade bara tacksamhet. Det var tacksamheten över den stora välsignelse som hon hade fått ta emot av Gud. Hon hade, liksom jungfru Maria, fått medverka i ett av Herrens stora under. Hon hade fått föda ett barn.
Var detta så enormt viktigt och stort? Det är ju tämligen alldagligt att kvinnor föder barn. Det är lika vanligt som att djuren får ungar eller att träd och andra växter självsår sig.
Kvinnan såg i det skeende som hennes barnafödande var, att det främst är i de alldagliga skapelsetillfällena som Guds välsignelse blir mest framträdande. Den finns i varje hans skapelse. Det är genom detta som han med glädje skänker till sin älskade mänsklighet av fullhetens stora godhet och kärlek. Mer komplicerat än så är det inte.
Herren lät sig på det mest alldagliga sätt genom Maria födas till jorden. Han gjorde det för att genom denna sin välsignelse vi skulle få möjlighet att bli befriade från ondskan genom tron på hans försoningsgärning.
Hjälp till tro får vi genom att se och uppskatta allt det som Herren varje dag och i varje stund ger oss, allt det som han genom sin skapelse varje dag skänker oss.
Så här i julens tid är de flesta av oss upptagna av så mycket annat än att se Gud i skapelsen. Våra hem skall vara städade och pyntade, maten skall vara färdig i tid för att passa aktiviteterna under juldagarna, julklappar skall delas ut och tas emot, Kalle Anka på TV får inte missas och tomten skall ha sin bestämda tid och plats. Men vad är det egentligen som sker medan vi far fram genom tiden för att hinna med allt. Jo, Herren skapar. Han skapar nämligen alltid och allting utan uppehåll.
Låt oss därför stanna upp en stund nu och då och se oss omkring trots alla arrangemang som driver på oss inte minst nu under julen. Låt oss skåda Guds välsignelse som går över världen. Låt oss se, att en Frälsare har blivit född åt oss i Davids stad.
Annandag jul eller Den helige Stefanos dag
Matteusevangeliet 10:16-22
Martyrerna
Krokstads kyrka den 26 december 2005
Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor.
Det är det uppdrag som kristenheten har fått av sin Herre, att inte vara rädd för världen, utan mitt i världen oförskräckt gå sin väg fram.
Men det låter som en omöjlighet att samtidigt vara klok som en orm och oskyldig som en duva. Man skulle kunna påstå, att kombinationen helt strider mot skapelsens lag. Men det är tydligen den kristna livskonst som vi alla måste lära oss, att vara både klok och oskyldig eller som det står i 1917 års bibelöversättning klok och enfaldig. Normalt är ju människan antingen det ena eller det andra, klok eller enfaldig.
Jesus vill emellertid lära sina lärjungar genom alla tider att de skall vara på det viset, både kloka och oskyldiga, för att klara av den kristtroendes liv i världen. Vi får se på Stefanos, som vi läste om i dagens episteltext. Låt honom få vara som en mänsklig förebild för oss. Eller varför inte se för oss Herren själv. Med sitt liv på jorden visade han oss hur vi skall leva i hans efterföljd som kloka kristna, oskyldiga inför Gud och människor, just såsom Stefanos levde.
I världens skuggor runt omkring den kristne hotar vargarna. De vill inget hellre än att med sina käftar gripa tag om strupen på den som bekänner sig till kristenhetens Herre, den som tror på julnattens och påskens skeenden.
En gång för länge sedan hade jag en dröm, som jag gärna vill kalla en uppenbarelse. I drömmen var det vinter. Jag stod vid köksfönstret och såg ut på fågelhuset på dess stolpe. Då landade en stor fågel som liknade en korp på fågelhusets tak. Fågelhuset var ju inte till för så stora fåglar. Därför öppnade jag fönstret för att sjasa bort den. Men då förvandlades korpen till en rovlysten varg som ville ta sig in genom det öppna fönstret. Snabbt drog jag igen det och vargen försvann efter att ilsket och besviket ha fräst åt mig, visat mig sitt gap och sina tänder.
Så är det för den kristne att leva i världen. Han är ständigt utsatt för det onda som vill bita strupen av honom och på så vis döda hans tro.
Det är därför det är så viktigt att vi utestänger från oss allt vad ont är i världen och inte låter oss frestas till att på något sätt gå världens ärenden. För det är detsamma som att bli dödad av vargen, att bli sliten i stycken, så att vi blir andligt splittrade i det vi gör och därför far allt längre bort från den väg som leder till saligheten i Kärleken.
Men står vi fasta och orubbliga i vår tro mitt i världen behöver vi inte bekymra oss. För skulle det vara så att man i världen sätter bojor på oss kan vi ändå i vårt fängelse vara trygga, för Herrens ande kommer att vara med oss och lägga de ord i vår mun som leder till befrielse för oss själva. Men inte bara det. Våra ord kommer också att ge befrielse till många människor som lyssnar till orden som Herren lägger i vår mun och i vårt tal.
Vi skall därför inte vara rädda för vargen, men vi skall utestänga den så att den inte med sina käftar når våra strupar. Det finns nämligen ingenting som är så förgörande för den kristnes tro som rädslan. Ju mer rädslan ansätter oss desto mer förminskas kärleken i oss. Rädslan och kärleken står nämligen emot varandra. Hos den som det ena finns i stort mått finns det andra i motsvarande litet mått. Var inte förskräckt för dem, ty då slår jag dig med skräck inför dem.
Så talade Herren till Jeremia och så talar han till oss idag. Det är nämligen alltid i rädsla som människan kommer på fall genom att den kärlek som Herren skänker henne, och kraften och nåden i den, förminskas.
När Stefanos stod inför sina begabbare i synagogan var han inte rädd för han var fylld av nåd och kraft
. Det är därför som vi skall ha honom till föredöme i livet. Han var en vanlig kristen lärjunge som följde sin Herre och Mästare. I sin nåd och kraft från Fadern var ju också Jesus i sin mänsklighet oövervinnelig för världen. De ord som behövde sägas lades i Stefanos mun, rädslan hölls på avstånd och kärleken växte till inom honom.
Och ändå är de kristna som får bland vargar. Vi är hela tiden utsatta för ondskans makter i världen. Hos oss i vår närhet är det inte så påtagligt som det var för Stefanos och de andra första lärjungarna och apostlarna och ändå finns allt vad världen är runt omkring oss också idag såväl som då. Det tränger sig på oss också inom kristenhetens andliga murar. Därför kan ingen av oss kristna komma undan vargens angrepp. Men vi, var och en, kan stänga till om oss och inte låta rädslan fånga oss utan skydda i oss den kärlek som är av Gud genom Jesus Kristus vår Herre.
Vi får därför inte låta rädslan anfäkta oss. Ingenting blir bra av det. Tvärtom blir det då så, att ondskan vinner terräng i vår själ, och kärleken förminskas till förfång för oss själva och mänskligheten omkring oss.
Söndagen efter jul
Matteusevangeliet 2:13-23
Guds barn
Holmedals och Karlanda kyrkor den 31 december 2000
Maria och Josef hade den första julnatten fått Guds son om hand. De var båda gudfruktiga människor. Det var därför de hade blivit utsedda av Gud, att bli hans Sons mänskliga beskyddare så länge som han var liten och värnlös. Som ett bevis för mänskligheten om att dessa två vördade Gud och hans namn och därmed var Guds barn har vi Guds ord på att ängeln visade sig först för Maria och sedan för Josef. Båda Jesu mänskliga föräldrar fick på så vis klara besked från Gud om barnets totala gudomlighet och tillhörighet. Deras uppgift i sammanhanget stod helt klar för dem. Det var tydligt att deras liv blivit av Gud vigda till att skydda barnet Jesus från ondskans angrepp i olika former.
Som vi förstår blev det främst Josefs uppgift att skydda barnet, för Josef var ju man. På den tiden var det mannens främsta uppgift att skydda och värna sin familj och då främst barnen i familjen.
Men med Jesus var det som bekant inte bara ett barn vilket som helst som skulle beskyddas. Jesus var Människosonen som blivit utlovad av Gud genom profeterna. Och denne Människoson var det särskilda målet för den onda företeelsens brinnande pilar.
Josef, såväl som tidigare Maria, litade på Guds ord genom ängeln och följde befallningen att först fly och sedan gömma sig undan ondskan som först visade sig i Herodes gestalt och sedan genom Archelaos. De flydde först till Egypten och gömde sig efter återkomsten i en avlägsen trakt av Palestina för att skydda Jesus från ondskan.
Josef och Maria var Guds barn som skulle skydda Jesus. Vi kristna är också Guds barn. Därför har vi alla fått samman uppgift som Josef och Maria fick. Också vi skall skydda Jesus från ondskan i världen.
När vi människor försöker tänka i gudomliga termer flyter ofta de gudomliga begreppen ihop för oss och vi har svårt för att hålla isär dem. Detta beror på, att vi i våra tankar om Gud är hänvisade till mänskliga ord och uttryck. Därför upplever vi ibland alldeles riktigt att vissa begrepp i ett gudomligt sammanhang är synonymer för varandra medan de vid andra tillfällen betyder olika saker.
När jag menar att också vår kristna uppgift är att beskydda Jesus, är det detsamma som att beskydda den kristna tron. För den kristna tron som vi bär på är djupast sett Kristus Jesus i vårt inre. Därför, när vi beskyddar den kristna tron mot ondskans angrepp, beskyddar vi också den gudomlighet som bor i oss.
Vi skall vara trons beskyddare. Det är vår främsta uppgift att, med Guds hjälp, genom vår egen bön och bekännelse värna och skydda tron både i oss själva och i den kristna gemenskapen, för ondskan ligger ständigt på lur i avsikt att skada och döda Jesus dvs tron i oss.
Eftersom det onda i tillvaron är så förrädiskt raffinerat att det ofta med till synes goda avsikter tränger sig på oss, är det viktigt att vi är till ytterlighet vaksamma i vad som sker och inte låter oss luras av skönt tal och smicker, för det är för det mesta endast till för att skada och helst döda människans innersta kärna, bryta ner vår kristna tro och därmed döda Jesusbarnet, som vi fått hand om för att värna och skydda.
Ofta hjälper det inte att aktivt bjuda det onda motstånd, trots att också detta är nödvändigt ibland. Många gånger är flykten bort från ondskan av nöden och ibland måste vi gömma oss för den. På det viset har många fått agera i länder där den kristna kyrkan förföljts. Under långa tider har Guds barn där fått hålla sig undan på gömställen, där de varit relativt oåtkomliga för fienden.
Precis på samma sätt är det för oss idag. Trots att vår kyrka inte till synes lider under förföljelse, hotas var och en av oss till vårt innersta väsen dagligen och nästan varje stund.
Därför är det viktigt att vi är uppmärksamma på skeendena, så att vi bjuder motstånd mot det onda eller som Josef och Maria flyr undan och gömmer oss, så att inte ondskans makt finner oss, Jesusbarnet och vår kristna tro som vi har satts att beskydda och värna.
Nyårsdagen
Lukasevangeliet 2:21
I Jesu namn
Holmedals och Karlanda kyrkor den 1 januari 2003
När vi såsom nu står på gränsen till ett nytt år är det inte ovanligt att vi ger nyårslöften inte minst inför oss själva. Vi vet så väl vad sådana löften ofta handlar om. De gäller att till exempel sluta röka, att gå ner i vikt, att inte äta så mycket godis och annat liknande.
Vi kan fråga oss själva om sådana löften egentligen har något större värde. Vi vet att löften av det slaget inte alltid men för det mesta är tämligen halvhjärtat uttalade. Vi menar inte så mycket med dem. Det får bli som det blir. För det mesta är det bara jag själv som hör löftet och kan kontrollera om det blir efterföljt. Är det då någon mening med att ge sådana löften. Jag tror att det i de flesta fall är tämligen betydelselöst.
Varför inte lova någonting annat, som är mer övergripande, någonting mer värdefullt och givande?
Namnet Jesus står för de flesta av oss kristna för kärlek. Det är vad vi förknippar namnet Jesus med. Därför är ett viktigare nyårslöfte att lova, att på ett mer intimt sätt knyta Jesus till sig. Men är det då möjligt att lova kärlek? När vi funderar på den frågan tränger sig en annan fråga på oss. Vad innefattas i begreppet kärlek
, vad är det för någonting? Med kärlek
menar vi så mycket olika. Meningen beror på vilken situation vi befinner oss i och vad vi talar om. Att älska i största allmänhet är därför svårt att lova, för det innebär så mycket.
Att det innebär mycket förstår vi genom Pauli syn på kärleken. Han menar att kärleken är absolut total. Den lämnar inte något utrymme åt själviskheten. Han säger. Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Det är alltså detta som är kärleken, den kärlek som övergår allt. Men hur skall en människa som du och jag kunna leva upp till en sådan kärlek? Hur skall vi kunna komma Herren så nära? Det är inte mänskligt. Både du och jag har upplevt att istället för att låta oss styras av denna kärlek har vi låtit oss styras av själviskheten.
Många gånger är det så att vi tror och säger att vi älskar, då vi istället bär på själviskheten i form av ägande och habegär och andra av ondskan dikterade drifter.
Så fort kärleken visar sig i någon form, träder ondskan emellan och vill hindra den. Inte minst ser vi det i Jesu liv. Men vi har också många gånger upplevt det i våra egna liv, även om det är en så vanlig företeelse för oss, att vi ofta inte reagerar för den i vardagen. Men nu och då i större världssammanhang träder det fram för oss klart och tydligt.
Men det är inte bara i världshändelsernas centrum som ondskan i olika former bekämpar kärleken. Det sker överallt i små och stora sammanhang. Det sker i alla de olika sammanhang där människor konfronteras med varandra.
Ibland kan vi t om tro oss uppleva att kärleken bekämpar kärleken. När vi får den uppfattningen handlar det alltid om en felsyn och missuppfattning. Då har nämligen minst en av dessa kärlekar redan förvandlats till egoism, äganderätt, habegär eller något annat ont som inte kan betecknas som kärlek utan dess motsats.
Då vi avgett ett kärlekens löfte är det viktigt att vi så gott vi kan är medvetna om detta ondskans fenomen, så att vi inte faller bort från kärleken som är Jesus i Gud och som är det enda som ger oss möjlighet att på ett värdigt sätt leva tillsammans.
Det är detta som är det mest väsentliga att lova, be om och sluta upp omkring en sådan här dag, då vi just har påbörjat ett nytt år. Det är det värdefullaste nyårslöfte vi kan ge oss själva och varandra, att så mycket som möjligt vara uppmärksamma på hur viktig kärleken är, den utgivande och äkta kärleken, så att vi håller oss intimt nära Jesus, kärlekens Herre.
Söndagen efter nyår
Lukasevangeliet 2:42-52
Guds hus
Holmedals prästgård den 2 januari 2000
Efter millenniumskiftet och alla högtidligheter som vi har fått uppleva inte minst genom TV-utsändningarna från alla världens hörn ställer vi oss frågan: Vad är det som vi världsomspännande har firat?
På Tongaöarna slog man först an tonen. Det var i fredens tecken man ville frambära budskapet om ett nytt årtusende. Detta nya millennium önskade man skulle bära med sig fred, frid och frihet för mänskligheten. För att poängtera det lät man ett bloss buret av en pojke i en båt driva ut över vattnet, symboliskt mot andra folk och länder.
För tvåtusen år sedan började ett annat ljus med en pojke som bärare och med samma mening förflytta sig mot mänskligheten. Det var Guds ljus som kom in i världen, fredens ljus. Ännu efter tvåtusen år har detta ljus inte genomsyrat världen och mänskligheten. Nu lever vi på hoppet, att detta fredens ljus under kommande år allt hastigare skall nå ut, genomsyra och etablera sig hos alla världens folk.
Men det sker inte utan vidare. Det sker inte utan kunskap om framför allt sanningen och kärleken.
När Jesus var tolv år och myndig enligt den judiska lagen, begav sig han och hans föräldrar hemifrån på en pilgrimsresa till Jerusalem och templet.
Tydligen var det en ström av folk på vägarna inför och efter de stora religiösa helgerna. Man ville bege sig till templet i Jerusalem för att be och offra på den plats där man ansåg att Gud bodde. Men man ville också nära Gud lära sig mer om vem han var och vad som var meningen med allt i tillvaron. I templets allra heligaste utrymme fanns arken med stentavlorna som Gud hade gett åt Mose på Sinai berg. Orden på stentavlorna representerade Gud själv. Att vara nära stentavlorna med Guds budord till människorna var detsamma som att vara nära Gud. Det innebar att vara nära hans uttalade ord och därmed kunskapen från honom.
Människorna, till och med Jesus i sin mänskliga gestalt, visste inte ännu att detta Guds ord redan hade trätt in i världen. Händelsen i Betlehem hade, efter vad vi kan förstå, för länge sedan glömts bort, och den gamla tron och traditionen bland judarna och i deras religion levde kvar utan någon påverkan av den första julnattens världsrevolutionerande händelse.
Jesus var visserligen vid tolv års ålder myndig enligt den judiska lagen men han var ännu inte myndigförklarad av sin gudomlige fader. Ännu hade Jesus mycket att lära för att kunna förmedla Guds väsens hemlighet till människorna och utför Guds verk i världen. På ett svårförståeligt sätt behövde hans gudomlighet inte tillföras något. Han var född av Fadern in i världen. Han var den gudomliges son. Men Jesu mänskliga gestalt hade mycket att lära. För det var ju genom sin mänsklighet som Jesus skulle frambära sin gudomlighet. Allt måste ske genom hans mänskliga gestalt ända till dess han lät sig fängslas och spikas upp på korset.
Det var säkert därför som Gud ville att han skulle dröja sig kvar i templet när hans föräldrar med pilgrimsflödet av människor drog hemåt. Jesus kände inom sig att han måste lära sig mer om den som var hans gudomlige fader. Han upplevde säkert omedvetet att mycket av kunskapsinhämtande återstod innan han i sin mänsklighet skulle kunna förmedla sin gudomlighet till människorna, det att han var född till fridsfurste, till ett fredens ljus i världen.
För att freden under detta nya årtusende skall få ro att breda ut sig i världen måste också vi människor av idag dröja oss kvar där kunskapen finns att få. Ingenting får för oss vara viktigare än att vi tar till oss kunskapen från Gud, för denna kunskap ligger till grund för att också du och jag skall kunna