Djupdykningar I Det Indiska Folkhavet

By Son Lal

Det här är en dagbok från resor på egen hand bland vanligt folk i norra delen av Indien mellan 2008 och 2012. Ett försök att förstå tillvaron för dem, som har mycket knappa resurser. Genom samtal med dem på deras eget språk. Med fattiga bönder och bybor, med dem som utsätts för kastdiskriminering, och dem som har urusla bostäder i små och stora städer. Från Gujarat i väster till Bihar i öster.
Boken återger samtal, där människor jag lärt känna talar om sånt de känner mest för. Som religion och livsåskådning. Släkt och släktrelationer, särskilt giftermål och bröllop. Relationen mellan män och kvinnor, mellan rika och fattiga. Vad som ger hög status och vad som gör att vissa blir diskriminerade. Matvanornas betydelse både i religionen och det social livet.
En del samtal visar också tydligt, vad som inte intresserar de bybor jag kom i kontakt med.
Jag har lärt känna många familjer som tillhör soparkasten, och familjer i flera andra så kallat oberörbara kaster. Bönder av olika mellankaster med ibland mycket litet mark. Stamfolk som levt i skogar, som nu nästan tagit slut. Barn och vuxna i slumliknande miljöer. En del med en häpnadsväckande förmåga att hitta nya födkrokar mot alla odds. Omgivna av en välmående medelklass, som knappt ser dem.
Jag har tidigare bott på olika håll i västra Rajasthan, och känner mig hemmastadd bland den traktens bybor och bönder. Under resorna skildrade i den här boken försöker jag kära känna människor i andra trakter av norra Indien, där man förstår hindi liksom jag. För att vidga perspektiven och kunna jämföra.
Boken börjar med en resa söderut i Rajasthan, till Godvar och Bansvara. En annan resa går till stamfolksområden i Valsad-distriktet i södra Gujarat. Några resor har tagit mig till Bundelkhand mellan Uttar Pradesh och Madhya Pradesh. Ännu längre österut fick jag kontakt med bondebefolkningen i norra Bihar. Västra Champaran mot gränsen till Nepal.
Jag hoppas, att mina iaktagelser i dagboksform kan vara till nytta för läsare, som i likhet med mig försöker förstå, vad vanligt folk gör och tänker i det till synes oändliga indiska folkhavet.

• Language: English
• Publisher: Son Lal
• Release date: May 13, 2013
• ISBN: 9781301445172

Son Lal

Son Lal is my pen name. I was born in a Scandinavian country of northern Europe in the early 1940s. I have lived in India off and on for fifty years, since I first arrived to the Gateway of India at Bombay by ship in 1963.

Book preview

Djupdykningar i det indiska folkhavet

Dagbok från resor bland vanligt folk i Indien mellan 2008 och 2012

av Son Lal

Copyright 2013 by Son Lal

Smashwords Edition

World Rights Reserved.

Kopiering för personligt behov och i utbildningssyfte tillåtet.

Innehåll

C01 Förord

C02 På Abuberget år 2009

C03 På Abuberget år 2011

C04 Samtal om hinduiska trosföreställningar

C05 Bröllop och barnafödande

C06 Soparkastfamiljer på Abuberget

C07 Fest hos soparkasten i Bali

C08 Shivganj

C09 Bland odlare runt Shivganj

C10 Vänner i Shivganj

C11 Familjer av soparkasten

C12 Kalbelia i byn Dhanapura utanför Shivganj

C13 Banjara i Jakanagar, Sumerpur

C14 Fest och stamfolksmarknader i april 2009

C15 Bansvara i sydligaste Rajasthan

C16 Många små odlare och en stor

C17 Byn Jamburi

C18 Daggmaskodling i Saliga Dungri

C19 Hurjis syn på religion och matvanor

C20 Samtal om jordbruksutveckling

C21 Ambedkarföreningen i Bansvara

C22 Valsad januari 2012

C23 Gandhiarbetare i byn Pindval och på annat håll

C24 Daman, fiskarestaden, februari 2012

C25 Resan till Manmohan Jod i Jodhpur

C26 Slummen i Greater Noida öster om Delhi

C27 Bundelkhand i Uttar Pradesh

C28 Tillsammans med byborna i Jakha

C29 Miljöprojektresa från Chatarpur Gandhi Ashram

C30 Besök i byn Varrohi

C31 Organisk odling vid Chatarpur Gandhi Ashram

C32 Champaran i Bihar

C33 Välfärdsarbete i Mohandas Gandhis anda

C34 Musaharskolan i byn Changurahi Banjaria

C35 Friluftskonsert i New Delhi

C36 Byn Khor i Haryana

C37 Sommar i Chelana

C38 Från Chelana till Sverige via Afghanistan och Sibirien luftvägen juni 2012

Ord på hindi förklaras här

tillbaka till början

C01 Förord

Son Lal är mitt författarnamn. Jag har skrivit några böcker om människor jag känner i Indien. Många av dem lever i starkt missgynnade samhällsgrupper. Det är den samhällsklass jag helst håller kontakt med, när jag är i Indien. Där trivs jag bäst.

Det finns andra betydligt mer välmående grupper som också är en del av Indien, men den här boken handlar inte om deras framåtskridande.

Boken är ett försök att få läsaren bekant med dem som inflytelserika personer tenderar att behandla som objekt snarare än subjekt. För mig har det varit viktigt att se individernas särdrag, att komma nära deras tankar, känslor och erfarenheter. Människor präglade av uråldriga normer och med synsätt som inte är vanliga i Sverige.

Olika kulturer behöver förstå varandra mer på djupet än hittills i en global värld.

Den kunskapen behövs för en fruktbar dialog med fokus på framtiden.

Annorlunda livsåskådningar och synsätt bör belysas, snarare än sopas under mattan med svepande uttalanden om att vi alla i grund och botten tänker väldigt lika. Hur kan vi veta det, om vi inte söker upp varandras tankar på det individuella planet?

Mina upplevelser i Indien har färgats av mitt eget sätt att se världen. Mina värderingar formades redan i ungdomen i ett socialdemokratiskt välfärdssamhälle i norra Europa, som blomstrade efter andra världskrigets fasor. Där präglades samhällsandan av framtidstro och alla människor sades ha samma värde. Jag påverkades av hem, skola och tidningsläsning. Under min uppväxt ansågs det självklart att naturvetenskap borde vara den grundläggande kunskapskällan, och den värderingen har jag burit med mig under livets gång. I Indien inspirerades jag tidigt av gandhirörelsens vilja att leda samhället mot välfärd för fattiga grupper utsatta för andras maktmissbruk, självtillräcklighet och översitteri.

Under de senaste åren har jag följt det nybildade partiet Aam Aadmi Partys födslovåndor med stort intresse.

Mina samtal med vanligt folk blev mer och mer intressanta ju mer jag lärde mig av inhemska språk som hindi och marvari.

*

Det här är den andra av fyra eböcker jag skrivit på svenska med stöd av dagboksanteckningar från några år i början på 2000-talet.

Första boken: Bland bybor i västra Rajasthan. Upplevelser från 1977 till 2012.

Andra boken: Djupdykningar i det indiska folkhavet. Från 2008 till 2012.

Tredje boken: Indien underifrån. 2013 och 2014.

Fjärde boken: Delhi underifrån. Från 2012 till 2014.

Version år 2016. Några namn är fingerade.

*

En del platser och personer som förekommer i boken introducerades i första boken kallad 'Bland bybor i västra Rajasthan'. Särskilt vänner i byn Chelana som Tan Dan, Jala Ram och Durga Dan.

Boken har åtta avsnitt:

Abuberget i Sirohi-distriktet, södra Rajasthan

Shivganj i Sirohi-distriktet, södra Rajasthan

Bansvaradistriktet i södra Rajasthan

Valsad-distriktet i Gujarat

Greater Noida öster om Delhi

Bundelkhand mellan Uttar Pradesh och Madhya Pradesh

Champaran i nordvästra Bihar

Byn Khor i sydvästra Haryana

tillbaka till början

Söderut i Rajasthan

I slutet av 2008 flyttade jag från västra till södra Rajasthan. Jag hade bott hos vänner i byn Chelana i Jodhpurdistriktet under ett halvår. Under följande månader bekantade jag mig med Abuberget och andra platser i Godvarområdet.

tillbaka till början

C02 Abuberget i februari 2009

Det skulle bli ett stort bondbröllop i Chelana och jag var inbjuden. Tre par skulle gifta sig samtidigt, bland dem Virendra Danga, som var släkt med mjölkbonden Prakash. Därför tog jag bussen till Chelana den 14 februari, var med på bröllopet dan därpå, och for till Mount Abu den 16 februari tillsammans med Durga Dan och hans vän Devi Dan. Vi skulle vara med om en ovanlig kulturdag vid Tan Dans odlingar i Achalgarh högt uppe bland Abubergets klippor. Tan Dan hade bjudit in musiker och diktare till en föreställning i före detta kaninhuset, som blivit ledigt sedan alla kaninerna tagit slut. Tan Dans vänner från Storbrittanien (Skottland) hade kommit på besök och artisternas framträdande finansierades av de brittiska gästerna. Inte bara rajasthansk musik, utan även kraftfull feodal poesi stod på programmet. Durga Dan och fyra till deklamerade dikter utantill, som ingen av de utländska gästerna förstod ett ord av. Knappast byborna från husen runt omkring heller, för dingal är ett rajasthanskt språk från medeltiden och har framför allt använts av charan-kastens diktare vid de feodala furstestaternas hov. Men det lät imponerande, och alla fem diktarna fick inam (belöning i pengar).

Innan dess hade fem musiker från Langa-kasten spelat. De kom från en ökentrakt i västra Rajasthan, men bodde nu delvis i Jodhpur. Rutinerade artister, som Tan Dan kände sedan den tid han var reseledare och assistent vid den indiska statens kulturutbytesprogram med länder runt om i världen. Han reste tillsammans med langa-artister till Östeuropa, Sovjetunionen, Mongoliet och Storbritannien. Åren omkring 1980.

De var muslimer, men med sina rötter i den rajasthanska folktraditionen snarare än i Islam. De representerade en medeltida blandkultur, där muslimska och hinduiska inslag möttes.

Först spelade Habib Khan dubbelflöjt. Mycket vackert, men han var inte riktigt nöjd med den flöjt han lånat med sig från sin son. Lite senare spelade Hakim Khan på ett stråkinstrument av ålderdomligt utseende, som han hanterade med stor känslighet. En slags turkisk luta eller cello. Samma instrument kan man se på flera hundra år gamla turkiska målningar, sade Tan Dan till oss i publiken.

Som tredje inslag i underhållningen spelade Tan Dans vän John säckpipa tillsammans med sin son.

Innan konserten gjorde jag ett besök hos familjen i granngården, Parbhu ashram. De bodde enkelt i några runda hus med halmtak under höga skuggande träd. Uppe på en kulle med fin utsikt över berg och dalgångar. Det är roligt att hålla kontakt med dem.

På förmiddagen hade jag gått till lågstadieskolan i Achalgarh, där läraren Vishnu Kumar Prajapati visade mig runt. Skolan hade blivit upprustad under de senaste åren. Pedagogisk text fanns målad på väggarna. Den lilla skolan hade till och med fått datorer, kunde jag se. Vishnu var bra på att hantera datorer, men jag undrar om barnen höll på med dem. Det kunde jag varken se då eller vid mina besök två år senare.

tillbaka till början

C03 På Abuberget hos Vishnu Prajapat maj-augusti 2011

Den 30 april 2011 tog jag nattåget till Abu Road. Därifrån buss upp till berget. Jag bosatte mig i Delvara hos Vishnu Prajapat, lärare vid skolan i byn Achalgarh. Han hade några rum som han hyrde ut. Vi kom överens om att jag skulle hyra ett av dem under maj. Det blev fler månader. Där läste jag Umar Dan Lalas dikter på dingal och en del andra berättelser i diktform om livet i västra Rajasthan förr i världen. De hade Durga Dan Ratnu i Chelana givit mig. Han gav mig också ordförklaringar på hindi.

Delvara är en by norr om den lilla staden Mount Abu längs vägen till byn Achalgarh. Alla tre platserna drar till sig turister, särskilt från delstaten Gujarat, som ligger nära. Hinduisk pilgrimsturism. I Delvara finns ett jain-tempel, som utifrån ser ganska vanligt ut, men inuti är rikt utsirat med ett myller av marmordekorationer. Ett vackert tempel.

Delvara ligger i en backe. Vishnu Prajapats hus ligger längst ner i backen. Där har hans släkt bott sedan de kom till Indien från Sind i Pakistan efter landets delning 1947.

Vishnus släkt blev av med sin jord, när den flydde till Rajasthan i Indien, och fick försöka sig på något nytt. Vishnus morfar bosatte sig med sin familj i Delvara, skaffade sig en fyrhjulig kärra (thela) och med dess hjälp började han sälja varor i liten skala. Vad han sålde vet jag inte. Han hette Mana Ram, berättade Ramba, en kvinna i femtio-årsåldern, som jag blev bekant med i backen. Hon var Mana Rams yngsta dotter. Vishnus mamma var mellansystern och den äldsta bodde ovanför backen. Två andra systrar bodde hos sina svärfamiljer (sasural) på annat håll. Mana Ram hade fyra söner och fem döttrar varav en var Vishnus mamma.

Vishnus pappa dog när Vishnu var liten. Hans mamma började bo hos sin bröder i Delvara, och det var där Vishnu växte upp. En svår tid med lite pengar. Han fick hjälp av sina fyra morbröder (mama), gick i skolan och började extraknäcka med sånt som farbröderna var bra på. Som att fotografera turister vid Nakki Lake. När Vishnu fick anställning som lärare vid en statlig skola jublade hela släkten. De ordnade en stor fest som kostade ett hundra tusen rupier. Alla bidrog efter förmåga, berättade Vishnu.

Två av morbröderna sålde varor, såsom deras far Mana Ram tidigare hade gjort. I samma backe, men i riktiga affärer. De hette Babu Lal och Manohar.

Babu Lal sålde färskvaror som yoghurt. Han sålde mineralvatten och lagade punkteringar. Robust och hjälpsam. Var säkert ett bra stöd åt Vishnu, när han var liten.

Manohar hade en affär som sålde torrvaror, spannmål och sopkvastar.

Vishnus morbror Sunder Lal skötte flygvapnets tempel nere vid bron. Han var också fotograf vid bröllop. Den fjärde av Vishnus morbröder var skräddare. Han arbetade vid sin symaskin i rummet, där hans familj bodde.

De fyra morbrödernas familjer hade sina hus innanför Vishnus hus. De bodde runt en liten gårdsplan i hus som hade två våningar. I varje hus bodde olika familjer uppe och nere.

Mana Rams fru levde fortfarande. Hon var Vishnus mormor och hans morbröders mamma. Mycket gammal hasade hon sig fram på marken i sittande ställning med sina smala bena i kors framför sig. Nästan alltid helt tyst, men hon kände nog att hon var hos de sina. Hennes och Mana Rams enda familj 1947 hade vuxit till ett tiotal familjer 2011 som var nära släkt.

Det berättade ungdomarna jag talade med hos morbrodern som var skräddare.

Sju av prajapat-familjerna bodde nedanför den långa backen med tempel och turister, och tre fyra familjer av deras släkt bodde ovanför backen. Bland husen däruppe firade hela klanen ett stort bröllop i maj 2011. Några veckor efter att jag kommit till Abuberget.

Familjen med pojken som gifte sig hade en utomhusservering för turisterna, och den verkade gå bra. Det kom ju många för att titta på det märkliga jain-templet.

Hela släkten i Delvara ordnade en stor fest före bröllopet. Den höll på i tre dagar. Kvinnor och barn i färgglada glittriga dräkter satt tillsammans och sjöng. Trummor och högtalarmusik till långt inpå natten. En dag serverades god mat i ett stort tält dit andra i byn fick inbjudan. Ingen i brudens släkt var med. De firade nog också, fast i sin by som låg några tiotal mil väster om Abuberget nära gränsen till Gujarat. I Sanchor-distriktet nära den pakistanska gränsen. Till Sind i Pakistan var det drygt fem mil.

Vishnu deltog mycket aktivt i förberedelserna. Han var pojkens morbror och ville hjälpa sin syster och svåger. Det var hans plikt enligt sed. Han kände sitt ansvar och lade ner mycket tid på att lämna inbjudningskort till alla familjer med tillräckligt hög status i byn. Vi åkte runt på hans motorcykel. Ett så stort kalas kostar mycket pengar och många släktingar bidrog med pengar. Vishnu hade en skrivbok där han förde in namnen på alla som ville lämna ett bidrag.

Många av de ingifta kvinnorna hos Vishnus släktingar i Delvara kom från byar i Sanchor-distriktet. Vishnus familj hade sedan gammalt haft ett utbyte av svärdöttrar med prajapati-kastens bondfamiljer i det området. De väl etablerade giftermålsrelationerna tyder på att Vishnus släkt kommer från en trakt i Pakistan som ligger nära gränsen till Indien. Nu bor de öster om sina svärdöttrars familjer, före 1947 bodde de väster om dem.

Den 11 maj klockan tolv på dagen åkte Vishnu och hans släktingar i fem jeepar ner från berget ut på den glödheta slätten bort mot byn Goliya i Sanchor-distriktet, där bröllopet skulle äga rum. På inbjudningskortet står att brudgummens följe (barath) skall göra resan med buss, men det gick ej att ordna för det var en shakun din, dvs en dag som för lycka med sig, och många hinduiska familjer har bröllop just den dagen. Nästa dag kom de tillbaka tillsammans med bruden. Då fortsatte festligheterna i huset uppe på höjden. Presenter delades ut. Mycket folk. Jag såg männen från Sanchor-distriktet i deras veckade vita klädedräkter av mycket ålderdomligt utseende. Med mustascher och turbaner. De såg verkligen ut som gamla tiders bönder. Kanske Vishnu och hans morbröder hade liknat dem, om deras familj fått bo kvar i sin forna hemtrakt och inte flytt till Delvara.

Bruden såg jag aldrig. Hon fanns väl någonstans bland de många kvinnorna. Insvept i tyger och med täckt ansikte. Barnen vid de fyra morbrödernas innegård sade, att hon hade glasögon. Någon månad senare berättade de, att den nya svärdottern var i Sanchor hos sina föräldrar. Det var nog skönt för henne att komma hem igen och vara sig själv ett tag.

Dipaks familj

Mellan Vishnus hus och morbrödernas hus fanns en trång gränd med en liten bostad längst in. Där bodde Dipak, som just gått ut tolfte klass och börjat läsa vid college. Han hoppades få jobb vid något statligt kontor. Dipak hade ett öppet sätt och trevligt utseende. Ibland hjälper han sin pappa att sälja jordnötter. De sålde från en fyrhjulig thelakärra, ungefär som Nirjesh gjorde vid Fourth Lane i Greater Noida. Mitt på dagen sålde de till turister uppe vid Jain-templet, och vid solnedgången till flanörer från trakten, som samlades vid bron nedanför backen.

Vi är varken flyktingar från Pakistan eller släkt med Vishnu, men vi har samma kast. Prajapati, krukmakarkasten, berättade Dipaks pappa. Jag kom till Delvara, när jag var 25 år. Nu var han gammal. Fattigdomen hade slitit på honom.

Min släkt bor i byn Ratanpura nära staden Sanchor nere på slätten. En ökentrakt där det finns sanddyner, berättade Dipaks pappa. "Vi är fem bröder som har jordbruksmark där. Förut odlade vi bara under monsuntiden. Pärlhirs (bajra), mung och guar. Grödan fick nöja sig med regnvatten. Alldeles för lite i ett så torrt område. För två år sedan blev bevattningskanalerna till området klara och nu går det bättre. Odlingssäsongen är både längre och säkrare. Jag har kvar min mark och får min andel av spannmålsskörden."

Hur mycket familjen fick vet jag inte. Antagligen inte så mycket. Mycket eller litet var de nog glada över den spannmål de kunde få, eftersom nästan alla fattiga familjer i området i stort sett levde på roti. De runda platta brödkakorna.

De tre kumhar-kasterna

Vishnus kast heter prajapat liksom min vän Bala Din i Jakha, södra Uttar Pradesh. Vi är ändå inte av samma kast, sade Vishnu. Han tillhörde en bondekast och Bala Din en krukmakarkast.

"Det finns ännu en prajapat-kast. De är varken jordbrukare eller krukmakare utan gör gudastatyer (murti) för templen. De är av lera och målade i starka färger", berättade Vishnu.

Kanske de också gjorde gudabilder av sten.

De tre prajapatkasterna varken äter tillsammans eller gifter sig med varandra. Varje kast har sina egna gotra (släktgrupper) och det är bara mellan dem som de gifter sig.

De tre kasterna kallas också maru kumhar, matka kumhar och murti kumhar.

Det betyder ungefär öken-kumhar, kruk-kumhar och staty-kumhar.

Vishnu Prajapat är maru kumhar och Bala Din är matka kumhar.

Prajapat och kumhar är alltså synonymer, men den ursprungliga betydelsen verkar vara olika. Prajapat syftar på den som skapar i vid mening, och kumhar på den som skapar lerkrukor. Orden för de tre kumhar-kasterna har i varje fall med skapande att göra. Gud, bonden och krukmakaren är alla skapare, var och en på sitt sätt.

Naturen på Abuberget

Abuberget är ett naturskönt område med klippor, skog, vilda djur och växter. För några hundra år sedan härskade naturen. Människorna hämtade sin mat från skogen. I synnerhet bhilstammens människor. Ett skogsfolk som levde i stammar och jagade med spjut och pilbåge. De kunde tolka naturens tecken, dess fauna och flora.

Deras ättlingar levde kvar uppe på berget, men kunde inte längre fylla sina magar genom jakt. Den var i stort sett förbjuden och det fanns inte mycket kvar att jaga. Folk överallt. Det gick att plocka lite bär i buskagen, men husbyggandet kröp vidare åt all håll, trots att nybyggnation var förbjuden. Den kvarvarande vildmarken röjdes bit för bit och gav vika för civilisationsaktiviteter. Militära övningsfält, religiösa centra, utbildningslokaler och turisthotell. Alla utnyttjade Abubergets svalare klimat. När det var varmt på slätten blev bilköerna genom byn Delvara långa.

Abubergets magra åkerlappar ägdes av rajputkastens bönder. Där fanns också några utsocknes farmare som bedrev kommersiellt jordbruk i det någorlunda svala klimatet.

Bhilstammen hade aldrig varit mycket för jordbruk och nu finns det knappast någon ny mark, som bhilfamiljerna skulle kunna odla upp för sin försörjning.

Husdjurskötsel och trädgårdskötsel i liten skala kanske skulle gå. En del sådana försök pågick med statlig och privat utvecklingshjälp.

Jag blev bekant med en del bhil i Delvara. De är numera bybor som skaffar sin mat i affären och inte i skogen. Hur mycket har de kvar av sina förfäders liv på Abuberget för fem sex generationer sedan?

Raj Kumar Rana Bhil var lärare på lågstadiet (klass 1 till 5) vid den statliga skolan i Delvara. Han var mycket intresserad av den natur som hans förfäder varit en del av, och höll sig nära både växter och djur, men bodde med sin familj i ett trevligt hus vid infarten till staden Abu, inte ute i skogen.

Abubergets rajputbönder

Det finns en lokal Rajput-kast på Abuberget, berättade Raj Kumar. De bor i 16 byar och är uppdelade i gotra (släktgrupper) som gifter sig med varandra, men inte med rajput-familjer på annat håll. I byn Oriya bor en sådan lokal rajputsläkt, som äger land runt om. Bland annat vid Achalgarh och på höjden bakom en sjö som kallas Lilla Nakkisjön. Vid den höjden har en rajput-bonde en slags fäbod, där lakterande buffelkor går på bete. Från höjden är det en underbar utsikt över bergssluttningen ner mot slätten i väster.

Jag for dit tillsammans med Raj Kumars och hans vän Pradip, också han Bhil. Fäboden hade väggar av lösa stenar och i mitten en upphöjd plattform av pinnar och blad för en man att sitta på när han höll vakt. Skjulet behövdes för att skydda buffelkalvarna på natten, för det strök omkring leoparder (chita), som väntade på en chans. Vi såg chita-spår i marken utanför en inhägnad för buffelkor som diade kalvarna. Den var tom och såg övergiven ut liksom hela fäboden, som ägdes av rajput-bonden från Oriya. Vi var där under den heta månaden maj och då växer inte mycket gräs. Bonden kommer tillbaka då monsunregnen börjar, sade Raj Kumar.

De yngre bönderna har börjat kalla sig Singh i stället för Ram, det namn som de äldre använde som efternamn. Det är ett försök att bli accepterade som riktiga rajput, ansåg Raj Kumar Rana.

Björnar

På bergssluttningen ner mot Lilla Nakkisjön stod ett stort träd som heter gular på lokalspråket. Det hade stora bruna bär, som björnarna i trakten tyckte om, fastän bären har besk smak. Trädet bär frukt under den heta årstiden och då brukade björnarna komma dit varje kväll. Kvällen innan, den 23 maj, hade två björnar varit uppe i trädet för att äta. Raj Kumar och Pradip hade åkt dit på motorcykel.

På vägen upp från sjön mötte vi en pojke på tio år som sålde aru-frukter tillsammans med en kamrat. Pojken hade stora ärr av björnklor i ansiktet och på ryggen. Han hade gått ut bland buskagen för toilettbestyr, när han blev överfallen. Vuxna hade kommit till undsättning. Det hände för tre månader sen, sa Raj Kumar. Ärren såg äldre ut.

Under den varma torra årstiden brukade björnarna komma ner från bergen vid skymningen och dricka vid vattensamlingarna lite varstans på Abuberget. Nedanför backen i byn Delvara ligger Puleya-bron och bortom den fält och en damm som kallas Shant Sarovar, fridens hav. Dit gick vi ibland, för att se om någon björn skulle komma.