Evighetsstranden: Genom Nya Zeeland, Del Ett: Genom Nya Zeeland

By Alexander Andreasson

Vilken tacksamhet! Här försöker jag rädda den stackars sälens liv och så tackar den mig med ett vulkanutbrott av säldiarré.

Min tröja - täckt av sälbajs.

Mina shorts - täckta av sälbajs.

Mina ben och bara fötter – självklart täckta av sälbajs de med.

"Vad tusan är det jag håller på med?" ropade jag ut i luften. Det var bara den andra dagen på mitt tretusen kilometer långa äventyr genom Nya Zeeland, och redan hade jag blivit medlem i den exklusiva klubben människor som blivit bajsade på av en döende säl. Vad fasiken var det jag hade gett mig in på?

Det här är historien om hur Alexander Andreasson  kom att befinna sig sjuttontusen kilometer hemifrån helt täckt i sälbajs, och om det tretusen kilometer långa äventyret genom Nya Zeeland längs vandringsleden Te Araroa som följde.





 

• Language: English
• Publisher: Alexander Andreasson
• Release date: Apr 18, 2022
• ISBN: 9798201169251

Book preview

Epilog

Tredje September 2015,

En torsdag

Gillar du att resa billigt? Tycker du om att skaffa nya vänner? Skulle du vilja bli av med ditt huvud? Då har jag ett hett tips till dig: lifta!

Vem som helst med en halvt fungerande hjärna vet att alla som liftar har en dödslängtan. Varför annars skulle man välja att resa på det vis där man har störst risk att hamna på förstasidan i Expressen eller Aftonbladet? EXTRA: Svensk turist hittad utan huvud i dike i Nya Zeeland. Nej, det finns bättre sätt att bli kändis på.

Likaså så vet vem som helst med en halvt fungerande hjärna att det är lika farligt (om inte farligare!) att plocka upp liftare. Speciellt om liftaren har med sig en svart väska stor nog att rymma en yxa och ett par huvuden - ungefär som den väskan jag bar på ryggen den tredje september 2015, längs med State Highway One i den soliga provinsen Northland på Nya Zeeland.

Bara gud visste hur långt bort närmaste stad låg. Google Maps hade inte ens ett namn på stället där jag befann mig. Jag var i mitten av ingenstans, omgiven av ingenting. Ingenting annat än betesmarker och gröna ängar.

Klockan hade varit nio när jag hade börjat dagen vid en rondell i staden Kerikeri, och med lite hjälp från tre vänliga själar hade jag lyckats komma dit jag nu var på bara ett par timmar. Jag levde ännu, och det gjorde alla de som varit snälla nog att köra mig - något annat hade varit otacksamt från min sida. En snäll gammal dam som hette Linda hade till och med bjudit mig på glass. Det var välbehövlig en varm dag som denna.

Jag hade två stora väskor med mig. Den ena var min Fjällrävenryggsäck – inte en Kånken, utan en Kajka på 75 liter. Den andra väskan var mitt fodral till min gitarr. En maorisk man vid namn Paul hade plockat upp mig enbart för att han hade sett mig kånka runt på den: vi musiker måste stödja varandra, hade han sagt när han plockade upp mig med sin pickup, en Toyota Hilux – nyzeeländska landsbygdens motsvarighet till svenska villaägares Volvo V70. Det var Paul som hade lämnat av mig där jag nu stod, och på vägen hit hade han berättat för mig om den spännande skapelseberättelsen om landet jag befann mig i.

Några bilar hade kört förbi mig under den halvtimmen som gått sedan jag nådde hit till platsen ingenstans, men tydligen hade inte min vänstertumme varit stor nog för förbiåkarna att se den. Tids nog så skulle någon vänlig själ plocka upp mig – så sade magkänslan i varje fall.

En grön bil kom körandes mot mig söderifrån, så jag rakade på ryggen och log mitt bredaste leende alltmedan den kom närmare. Bilen innehöll ett par som gissningsvis var från Kina, och med all säkerhet var de på väg dit jag skulle – men att åka dit i sällskap med mig ingick tydligen inte i deras planer. Jag satte mig ner och drack lite vatten för att inte smälta i den heta solen. Sen tog jag ut min gitarr och började spela:

Se på luffarn som går mitt på vägen...

Se på luffarn guds lille fyr...

Några verser senare så närmade sig ännu en bil söderifrån. Jag var inte särskilt sugen att resa på mig – hur stor vore faktiskt chansen att de två unga människorna i den blå minibussen skulle bli några av alla de oräkneliga människor jag skulle stå i evig tacksamhetsskuld till? Nej, den chansen var låg. För de flesta med en halvt fungerande hjärna vet ju hur farligt det är att plocka upp liftare.

Det är just denna sorters människor som den här berättelsen är dedikerad till: människor med halvt fungerande hjärnor, och alla andra vars hjälpsamhet övervinner både deras förstånd och egen vinning. 

Fyrtornet vid världens ände

Oavsett var i världen man än befinner sig, så luktar havet likadant. Tusentals kilometer skiljde mig från mitt älskade Vallda söder om Göteborg, men oceanenen var som alltid sig lik. Horisonten var densamma som den jag växt upp med på den svenska västkusten, och vågornas brus nedanför lät som de alltid hade gjort där hemma - möjligtvis hade måsarna en annan dialekt här.